Jag längtar parken

Varje gång jag kör förbi "min" morronpromenadpark känner jag ett glädjepirr. Längtar till nästa gång då jag ska få gå där.
Igårkväll då jag körde förbi var det beckmörkt. Också till mörkret längtar jag. Det händer faktiskt på vintern att jag går ut på kvällspromenad för att få uppleva parken i mörker. Det finns inte så många mörka ställen i en stad.
Men regeln är ju nog att jag går där i dagsljus eller gryning. Att komma från asfalten till de mjuka grusgångarna, in i parkrummet där trafikbruset är litet dämpat. Och där det doftar. Litet olika beroende på årstid. Marken, träden, rosorna, äpplena. Och där fåglarna håller konsert -åtminstone på våren är det en kakofoni. Där ögat får vila. Natur mitt i stan. Ofta kommer kameran fram just där. Att gå över stora gräsplaner - mjukt för vandrarfoten.
Idag reagerade jag på fin fuktig lukt (och noterar att det ifjol den här dagen var frost), äppeldoft och de gula lärkträden.
Ett tag ännu får jag styrka mej med falläpplen vid granlabyrinten. Ah, längtar redan till följande tur!

Ja, det är en spindel