#metoo

Kampanjen som rör upp och berör. Kampanjen som startade i USA och har spritt sej som en löpeld över världen. Som har rent konkret lett till att personer har avstängts/valt att säja upp sej från sitt jobb. Kampanjen som tom har fått igång finländska politiker.
Men framför allt - kampanjen som rör oss vanliga människor på gräsrotsnivå. Som förhoppningsvis får oss att tala. I familjer, i föreningar. Och som får utsatta att våga uttala sej, att våga tänka på det som förträngts. Som förhoppningsvis får utövarna att tänka till och inse att det faktiskt är allvarligt att kränka en människa. Och det är upp till den kränkta att avgöra allvaret i det hela. Respekt för människan.
Jag har ännu inte lagt upp min #metoo fast jag skulle kunna. Kommer ihåg tre incidenter från min ungdom. Men jag har inte drabbats i vuxen ålder och inte av nån jag har varit beroende av - vilket tycks vara väldigt vanligt. En chef, en som ska avgöra om man får ett jobb eller inte.
Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg med många fler tankar om kampanjen men insåg imorse att det behöver jag inte göra. Trots att jag upprördes av inlägg som inte verkade tro att berättelserna är sanna.
Jag läste Ann-Mari Audas-Willmans blogginlägg och kunde bara säja ja - trots att det ju inte är mitt liv hon beskrev. Hon uttrycker sej dessutom så väl och nyanserat. Så därför frågade jag henne om jag får dela. Svaret blev ja och därför - Amis blogginlägg i mitt blogginlägg. Tack.