Tack för en vanlig dag

Jag tycker jag just nu träffar på sörjande vart jag än vänder mig. Människor som har förlorat nån viktig person. Och ofta i cancer verkar det.
Jag hör om bekanta och deras bekanta som har fått en cancerdiagnos och dör efter några veckor, nån månad.
Fuck cancer!
När kommer min tur? Frågan är fel ställd - speciellt om det skulle vara så att det kommer att vara mitt öde att få en allvarlig diagnos.
Istället vill jag vända på steken. Inte till något Carpediem-tjofaderittan utan bara till ett ödmjukt tack för att det känns som vanligt på morgonen då jag vaknar.
Tack för att jag ännu har ett liv som består av vanliga dagar - glädje, sorg, oro, småkrämpor, förväntningar. De där dagarna som så ofta seglar förbi - snabbare ju äldre vi blir.
Kanske ett morgontack gör att vi får på en liten tankebroms. Ännu en vanlig dag. Tack.
Och många med  cancerdiagnos blir friska idag. Glöm inte Rosa bandet.
Nu har jag i många blogginlägg skrivit om ålderdom och död - men det är faktiskt inte så att jag på något sätt är i dystra tankar. Kanske tvärtom. Men det är bra att räta ut tankekrokarna.
Och kanske litet av Astrid Lindgrens samtalsinledning - Döden, döden.