onsdag 27 september 2017

Höst

Jag vet inte om det var vädret - så milt, förlåtande ooch alltigenom stilla - som gjorde att en stor melankoli och gråtmildhet kom över mej på promenaden.
Till och med kråkorna var stilla, uppflugna på lyktstolpar. Och i den stämningen kom den förstås, höstdikten som jag brukar dela nån gång under hösten. Litet för tidigt ännu men vi tar den.
Dikten förde mej bakåt i tiden - tiden då L läste dikten och vi andra njöt och kände stämningen. Hösten, långsamheten, gemenskapen. Nu är de alla borta. Saknar dem.
Men dikten är kvar och den väcker de positiva minnena. Samtidigt ger den en så underbar bild av hösten. Njut av höst och dikt.







Syksy

Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.
"Kurkikin jo lähti", veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
"niin maar; lähti", sanoo takaisin.
Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.
Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.
Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
"Täytyy tästä...", toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
"Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata."

Lauri Pohjanpää

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar