På hälft

Ni vet den där känslan när något blir på hälft i en mänskorelation. Det där förlåtet som blev osagt. De där orden som var för många eller för få. Och så kommer man inte åt att rätta till det hela. Och känslan skaver som en sten i skon.
Jag har en tid gått med en sån här sten. Det handlade om en man som mist sin partner. Och jag reagerade inte den gång jag borde ha reagerat. Av den orsaken att jag inte visste att de varit ett par. Inget jag kunde göra åt. Men jag har tänkt på hur det ska ha känts för honom.
Har väntat på tillfälle och idag kom det. Jag gick ut en annan tid än normalt och vi träffades på stan.
Det var så gott. Jag fick förklara. Vi fick tala. Och vi talade. Om liv och om död. Om sorg och om glädje. Om att gå vidare och hitta livet igen.
Vi stod väldigt länge på trottoaren. Jag och mannen som sa att han inte tyckte om att tala om det.
Och stenen som skavt i skon var borta. Åtminstone den stenen.