Fördumningen i vårt samhälle?

Det var med vissa protesttankar jag gick för att lyssna på Dick Harrison som skulle tala på temat "Fördumningen i vårt samhälle". Ännu en detvarbättreförrtalare. Ännu en frustrerad lärare. Ännu en som inte ser att bildning inte är nåt statiskt.
Men jag kom och såg och han segrade. Han höll en lysande föreläsning om hur han såg fördumningen bland sina universitetsstuderande. Om hur åsikter blir viktigare än insikter och kunskap. Om hur historielösheten rent av kan bli samhällsfarlig. Och det som egentligen i mina öron var kusligast av allt - kraven måste ställas så att studerandena klarar av dem, annars blir det knappt om resurser.
Han gav också hårresande exempel på vad hans studerande inte kände till - tex syndafloden och gamla testamentet, geografiska fakta. Och hur han blev anmäld för mobbning när han ställde krav. Krav som fanns i kursbeskrivningen. Och någon studerande med palestinsk bakgrund som ansåg sej kränkt när det inte godkändes att hen förnekade förintelsen. Det här handlade om univeristetsstuderande och ämnet var historia.
Hans framställning var dessutom spirituell och humoristisk. Men man förstod mycket väl hur kunnig han var. Och orolig. Här finns hela föreläsningen. Hoppas alla kan öppna länken.
Och jag kom på mej själv med att under föreläsningen tänka -tack och lov att vi i Finland har en studentexamen.
Men på något sätt gnager en liten sten i skon i alla fall. Jag vet inte riktigt vad den säjer men hoppas få några vettiga svar i en eventuell diskussion efter det här blogginlägget.
Varför vet ungdomarna inte vad syndafloden är? Läroplansfråga? Troligen för det är antagligen inget man diskuterar vid matbordet. Kanske det är på samma sätt som när B blev mobbad av pojkarna i byn för att han inte kunde allt praktiskt som de kunde. "Då int papp denn seijr fö de naa". Så där går det när din pappa inte lär dej. Pappan var akademiker och lärare.
Vad är det vi lär ut och vad borde vi lära ut? Finns det en tidlös "bildningsarsenal"? Hur ser den ut? Om så - hur ska det nya rymmas in under den tid som barna är i skolan? Sök själv på Internet! Fungerar ju inte om man inte har strukturen.
Är det så att ungdomarna kan andra saker nu än vad jag kunde? Är de  bättre på att uppdatera kunskapen? Helt säkert.
Matematiskt duktiga studerande väljer bort lång matematik. Väljer den bekväma vägen? Vill få rum för annat som intresserar?
Att läsa är mödosamt för många lågstadiebarn. Och kanske andra. Varför? Hemmets fel? Datorernas fel? Har vi att göra med lustbarn? Och finns det något gott i det - något att ta vara på? Av dagens lågstadiebarn kommer en del att få yrken som inte finns nu. Hur ska vi rusta dem för det?
Nya läroplaner på kommande - grundutbildning och gymnasium. Hur ser det ut? Försvarar de bildning?
Sparpaket på alla nivåer. Mera egenstudier? Sänkta krav? Också i Finland är vi beroende av resurser och de brukar komma antingen från antal studerande eller antal avlagda examina. Undantag grundutbildningen där alla ska finnas. Men där studerande med specialbehov i mycket är hänvisade till vanlig klassundervisning.
Men i mångt upplever jag nog att det inte var bättre förr. Jag blev säkert bildad av min skolutbildning. Mångsidig, plugginriktad med stora krav. Jag blev teoretiskt bildad och härdad av min universitetsutbildning. Och min bildning - modersmål, språk, realia, matematiska ämnen har jag en stor glädje av idag fast mycket är glömt. Men jag vet var jag ska leta. Jag vet att det finns. (Men man kan ju nog undra om det inte var förspilld kvinnokraft att plugga Finlands insjösystem). Jag var rustad att lära mej på egen hand efter min akademiska utbildning. Men frågan är om jag inte skulle ha behövt en mindre teoretisk utbildning med tanke på mitt lärarjobb. Var jag efter allt pluggande rustad att använda det jag lärt mej? Att ta ställning och debattera.
Tänker också på min egen käpphäst. Misshandeln av mitt modersmål. I pressen, reklamen och där folk skriver fritt - tex på Facebook. Men när det gäller det sistnämnda måste vi beakta hur många som skriver idag jämfört med tidigare. Vilket fantastiskt framsteg. Och man gör sej förstådd. Därmed är inte pressen, reklamen och nonchalanta skribenter ursäktade.
Som om det skulle ha hörts ända ner till Helsingfors vad Harrison sa hade Hbl idag en artikel som tangerar det han sa; Den studerande ungdomen. Värd att diskutera.
Nu vet jag en sak till som stenen i skon säjer. Och det är att "detvarbättreförr"- personerna får vatten på sin kvarn och slår ut med händerna och säjer - vad var det jag sa. Och kommer med vulgärkritik som inte leder nån vart. Jag hoppas att deras sätt att tackla problemen i vårt samhälle bara blir ett pip och att de som blir konstruktiva av ett sånt här väckelsetal ska höras.

Silona

Kan bara inte förstå! Nu är det fritt fram att riva de fulfula silona på paradplats vid stranden bredvid Academill. Och vad gör planeringssektionen? Jo de håller kvar ett förslag som innebär att silona står kvar! Sick!
Rivas ska de förstås och Museigatan ska öppnas till stranden. Ett av förslagen är kvar -bara att jobba vidare på det.
Vad sedan? Drömma kan man men tomten är dyr och rivningen kostar pengar. Man kan drömma om att inget skulle byggas. Man kan drömma om ett musikhus vid stranden. Med massor med synergieffekter med ÅA och Österbottens museum. (Men det behövs ju inte för musikhuset kommer ju på busstationstomten). Man kan drömma om det där planerade seniorboendet. Drömmarna blir inte verklighet men man får hoppas att det blir nåt vackert och inte alltför skrymmande som kommer istället.
Får citera ÅA:s vapptalare på Övistrappan. "För övrigt anser jag att silona bör rivas". Så har det sagts så länge jag kan minnas.

Foto: Vbl

Ett läsår har gått - nästan.

Var på skolfondsmöte idag. Det var förr ett tecken på att skolåret nästan var slut. Och det är det fortfarande. Det betyder att mitt första läsår som pensionär närmar sej sitt slut.
Jag kan säja att jag inte en dag har ångrat att jag gick i pension som 63-åring istället för 64-åring. På något sätt har jag kommit så långt från att jobba att tanken på långa jobbdagar känns helt främmande.
Jag har inte haft några abstinenssymptom alls. Men så hade jag ju övat mej som deltidare.
Förstås finns det saker och personer och fenomen som jag saknar. Ses imorron! Sa de idag när vi for hem efter mötet. De som skulle komma på jobb. Sånt kändes trevligt minns jag. Gemenskapen.
Förstås följer jag med  iver med vad som händer i den egna skolan och på skolfronten i allmänhet. Gillar skolans Fb-sida. Har hela året varit med i studiehandledargrupperna på Fb. Nu är det dags att lämna de grupperna. Allt har sin tid. Men skolans sida ska jag nog alltid gilla.
Livet som pensionär då? Täcks knappt säja det men det har varit ett fullbokat år. Har ni hört det förut? Jag bokade in en del frivilligaktiviteter. Folkhälsans datastöd och promenadguideskrivande. Måndag. Tisdag/onsdag skulle vara simhallsdag. Onsdag kväll kören. Torsdag stavisgänget. Fredagen fredad. Och helgen sköna gemenskapsprogram. Men så kom det en massa saker som jag inte hade bokat. Så vissa dagar var det helt tjockt. Kunde tom vara svårt att få in sånt som borde fås in. Men det har funkat för att fredagarna har varit fredade och helgerna har fått vara helger. Sen trodde jag att pensionärer får sommarlov från vappen men icke. Mera möten blev det. Har tom fått svårt att få in rejäla torpdagar ibland. Men - man blir ju bortskämd också som pensionär. Har man ett program på en dag så finns det mycket som inte ryms in samtidigt - tex simhallen och torpet. De aktiviteterna behöver en hel dag. På nåt sätt har  jag en känsla av att jag hade bättre tid för torp och simhall som deltidare. De lediga dagarna var ofta tomma då.
Sen kan man ju fundera varför man går på allt möjligt - föreläsningar, konserter, olika träffar, frivilliguppdrag. Jo det gör man ju för att det är så trevligt. Och för att man njuter av det sociala. Och för att man inte hade tid förr. Och visst har det gett mycket. Men jag märker att jag inför nästa läsår sätter en viss broms på. Inga nya frivilligprojekt som binder upp mej varje vecka. Tillfälliga inhopp, ja. Man får bara inse att det finns oändligt mycket därute som man kan göra - och njuta av. Men också att man inte räcker till.
Visst har jag haft massor med skön egen tid. Att varje kväll få tänka på hur skönt det är att veta att man får ta det lugnt följande morgon. Att få gå på den underbara förmiddagspromenaden. Att hinna se de filmer man har spelat in. Att hinna vistas i hemmet. Att inte ha planeringsjobb på söndag förmiddag.
Men - jag vill nog ha ännu mera egen tid. Jag vill ha tid att pyssla, att sitta i min länstol och läsa (och förhoppningsvis handarbeta), att träffa bekanta mer, att gå ut och äta lunch mer.
Elämä opettaa - jag får väl se till att jag får det jag vill. Se till att jag förstår att säja nej. För en ensamstående pensionär har ingen som ser och säjer till - hen måste göra det själv.
Summa summarum kan jag dock säja - det är toppen att vara pensionär!

Gamla fönster

Jag har fönstertvätt på gång. Och känner ett visst vemod. Det är sista gången jag tvättar de fönster jag nu har. Vi ska ha fönsterbyte i huset nån gång senare i år.
Hur kan man känna vemod när det gäller fönster?
Jo de symboliserar lägenheten för mej. Det första jag gjorde i den tomma nya lägenheten var att tvätta fönster. Mitt lidande högt uppe bland fåglarna på Skolhusgatan, långt borta från stan, var över. Jag hade hittat en lägenhet i mitt gamla kvarter - där jag redan en längre tid hade surrat runt och längtat. Så ni förstår - det var fönstren som först blev mitt nya hem. Där jag stortrivs.
Men de är också så vackra. Brunbetsade så träets struktur syns. Och de är alltigenom trä. De nya kommer att vara vita på insidan -trä- och bruna på utsidan - underhållsfri metall. Praktiskt, tätt, med luftintag. Det kommer att bli fräscht, ljust och säkert annat bra också. Vet att folk har haft stora problem med de gamla fönstren. Men de nya känns så stela!
Tja, världsliga problem. Men nog får jag känna vemod för det.
Och vet ni - fönstertvätt är nog den billigaste formen av lägenhetsstyling. Varde ljus!

Moster

Igår dog moster. På Hemmet. Med kusin H vid sin sida. Kusin H som sjöng nära hennes öra. Bästa tänkbara sätt att få dö. Vi var alla lättade. När man ser hur svag blir svagare, trött blir tröttare och kroppsfunktionerna avtar - då kan man bara be att det ska bli ett slut. Och det är ju naturligt att dö när man har fyllt 95 år.
Men det är aldrig naturligt att mista någon. Och moster var en som var oss kusiner nära. Som en av oss sa - moster hade många barn fast hon inte hade egna. Det känns att hon är borta. Men det känns också som om minnena skulle välla fram. Har en känsla att det kommer att bli många fina återblickar på begravningen.
Moster var en stark person. Hon levde ensam hela sitt liv. Hade ett fysiskt tungt jobb på Pälsberederiet. Färgade skinn. Så till den milda grad att det tog hela semestern innan hennes händer var fria från spår av färgen.
Hon bodde först i en vindslägenhet i samma hus som en bror med familj. Tufft att hålla varmt på vintern. Vedhuggning och eldning tog mycket av hennes tid. Lång väg till jobbet - cykel eller sparkstötting var det som gällde. Men det var i hembyn - med allt fint det betydde. Hos henne trivdes vi ungar. Både de som bodde våningen under och vi som bodde annanstans. Också vi som senare bodde i Vasa.
Småningom fick moster ett  bekvämt liv i lägenhet närmare jobbet. Där fick hon också njuta pensionärsdagar flera år. Och ha egen täppa på höghusets gård. Minns att jag var där hos henne och sov på madrass på golvet - också som "storflicka".
Moster var också en älskad gäst hos oss i Vasa. Kom med Haldins buss när det drog ihop sej till helg. Ofta med en flaska prima svartvinbärssaft i väskan.
Åldern tog ut sin rätt och benen bar sämre. Otryggt och begränsande att bo i höghus utan hiss. Och då blev det Pedersheim - det fantastiska Hemmet i Bennäs. Där fick hon eget rum med plats för egna saker. Där blev hon krönt med blomsterkrans den första midsommaren. Där vistades hon med folk från hembyn. Och där fick hon vara ute på den underbara atriumgården - också sedan hon blev sittande i rullstol. Mycket hade hon att berätta när jag ringde. Om den goda maten, om jordgubben från "egen" trädgård, om bärplockning, om grillkvällar, om körer på besök, om andakter, om mysstunder vid den öppna spisen, om fina skötare. Efter hand blev hörseln så dålig att hon inte hörde min röst i telefonen. Tyvärr - det var ett bra sätt att ha kontakt. Fotalbumen var kära diskussionsämnen när vi var på besök. Hon kunde minsann namnet på personerna och visste var i Finland hon hade varit på utfärd.
Men så kom då tiden när vi kunde se att slutet närmade sig. En stroke gjorde att moster bara blev sämre för varje dag som gick. Vi satt hos henne - vi kusiner. Vi var glada så länge vi hade kontakt. En kontakt som bestod i att hon kramade vår hand. Men vi förstod att dagarna var räknade.
Igår kom då mosters sista  dag -  6 år efter det hon flyttade till Pedersheim. Och hon fick dö med en kär röst i örat. Och nu möts vi kusiner via gruppmail för att ordna en begravning som moster skulle ha önskat. Moster hade många barn...

En dag på Hemmet

Moster på Hemmet har haft en stroke. Nog vid medvetande och medveten men sängbunden. Och har svårt att tala. Hemmet har lovat att hon får vara kvar. Att man sköter henne där trots att hon är sängpatient. Det bästa som kunde ske. Där känner personalen henne och vet hur hon vill ha det. Det är inte säkert att hon känner igen dem men jag är säker på att kroppen minns och att hon känner sej trygg när vana händer rör vid henne. Plus att hon känner igen rösterna - om hon hör dem.
På tisdag kom det ett larm att hon blivit sämre man kallade på kusin H. Då bestämde jag att tidigarelägga mitt besök - tillbringade hela dagen igår på Hemmet. Sittande vid sängen. Hållande hand, smekande. Talande, nynnande, sökande ögonkontakt, puffande kuddar när kroppen signalerade att allt inte var bra. Lyssnande på de få ord som kom - utan att alla gånger förstå orden. Och sällan meningen.
I något skede var vi tre kusiner på plats och då blev det mycket tal om våra moster-/fasterminnen. Men för det mesta var det bara moster och jag.
Det kändes vemodigt men samtidigt var det en fin känsla av lugn. Påminde om när jag satt hos mamma. Och kanske därför gick det så djupt in i mej. Det kände gott att märka att det var gott för moster att få hålla handen. Då blev hon lugn.
Hann registrera livet på Hemmet under dagen. Och konstaterade än en gång att personalen är fantastisk. Undrar om inte grunden till det ligger i det goda kamratskap som verkar råda. Hörde dem tjoa med varandra när de möttes. Och så måste de nog ha vårdetik på schemat på fortbildningsdagarna. Om de inte har den inbyggd i sej. Ett så fint bemötande! De rör vid moster, talar till henne så hon förstår. De håller handen tills hon blir lugn. Och har gjort det hela tiden. Hon är helt trygg. Var med när hon flyttades över till "badsängen". Helt lugnt var det trots att hon drogs över från en säng till en annan. "Skönt" hade hon sagt när hon badades. Personalen har till stor del koppling till hennes egen hemby - hon har känt släktingar.
De tog också hand om mej och grälade då jag inte hade förstått att be om mat. Fick en mustig spenatsoppa.
En annan sak jag la märke till - personalen knackade innan de gick in i ett rum. Respekt.
Så fast det kändes jobbigt att fara från moster var det gott att tänka att hon är i goda händer. Och besök har hon också - av kusinerna som bor närmare. Hon är en som har varit en god moster/faster i våra liv.
Hon sov när jag gick. Hoppas hon får fortsätta att ha så lugna dagar som hon hade igår. Trygg.

Språkpolis

Har bestämt att jag från och med nu kommer att kommentera alla fel jag ser i min dagstidning Vasabladet. Har redan gjort det så många gånger att jag säkert är känd som tjatmoster. Och det bjuder jag på. Och jag gör det som Emil - av min godhet. För att de ska få vara det språkrättesnöre de vill vara. Jag uppmanar dem ibland bara att korrigera - att de kan låta bli att publicera min kommentar. Men nehe - det vill de inte. Andra gången jag kommenterade idag tog de in kommentaren men lät bli att ändra.
Idag var det flera bottennapp. Mina kommentarer gällde först artikeln om energilaboratoriet där man påstod att idéerna ska froda fritt och sedan att studerande inte heter studeranden i pluralis. Småsaker - javisst - men så viktigt att språket är korrekt. Min språkpoliskollega AB la i Språkpolisernas högkvarter - fråga oss (fb-grupp) upp följande i  som han hittade i dagens Vbl: "Prova på vårt 160 års jubileumserbjudande på Vasabladet Digital, det kostar endast 0,33 euro om dag. Vi har också ett verkligt bra erbjudande på Vasabladet Total. I båda paketen väljer du själv antalet månader." De goda rikssvenska polisvännerna trodde det var nån med finska som modersmål som hade presterat det hela. Själv tycker jag att det låter som Google translate. Tyvärr år det nog en text publicerad på originalspråk av en anställd med svenska som modersmål. Texten har troligen dessutom korrekturlästs. Dystert.

Du ska inte tro...

...det blir sommarlov fast kurser och frivilligarbete tar slut. Nej då. Promenadguiderna är klara - och följs nu av presskonferenser. Datagruppen har avslutats för terminen. Nån slags fortsättning ska planeras. Trodde att körsäsongen avslutades i och med konserten. Men icke. Omstart idag - övning för ännu en ökenmässa. Lägger man till alla bolagsstämmor och extra stämmor så betyder det att det finns program mest varje dag - fast jag trodde det skulle vara tomt. En del helt egna bokningar tillkommer ju också.
Och över alltihopa svävar torpjobbet som det inte tycks bli något av. Iofs har inte vädret riktigt varit på torpjobbarens sida men också framtiden är helbokad.
Och varför struntar jag inte i det som är frivilligt? Ja, säj det! Det är väl nog två orsaker till det. Dels är det intressant och dels känner jag ett ansvar för det jag har börjat med.
Så ursäkta mej, mina vänner, om jag säjer nej när ni försöker boka nåt med mej den närmaste tiden. Nu vill jag ha sommarlov.
Men en sak slutar - imorron sista stavisgången. Det bestämmer jag alldeles själv över.

Underbara Clara

Bloggaren Clara Lidström och forskaren Annakarin Nyberg om digitalt entreprenörskap. På Academill. I serien föreläsningar som Vasabladet bjuder sina läsare på.
Ungdomligt fräscht tema och det syntes på publikens åldersstruktur. Det var ju nästan bara mina före detta elever! Så många att jag inte riktigt hann tala med alla jag ville fast jag kom i supergod tid.
Först om det. Nog är det ju underbart med dessa horder av elever man stöter på var man än rör sej. Har man varit lärare är man inte ensam när man går på nån tillställning. Och alltid finns det vettiga och intressanta saker att tala om. Fantastisk bonus!
Så till Clara  - UnderbaraClara i bloggvärlden - och forskaren Annnakarin. Som båda menar att det finns en nisch för bloggskrivare/Instagrammare och andra som publicerar sej digitalt. En nisch där det finns pengar att hämta. Pengar som en del tom kan livnära sej på. Inte bara varuprover för att man tillåter reklam i sin blogg.
Och varför inte. Varför skulle det inte tilltala om en person som jag "känner" säjer att hen (nä jag skriver hon för det är till mycket stor del kvinnor, unga kvinnor, som har hittat den här nischen) tycker att tex Barnängens barntvål är bra. Nog är det starkare och närmare än det vi fick oss serverat som unga - nio av tio filmstjärnor använder Lux-tvål. Att sedan Clara är så mysigt hemvävd som vi tycks uppskatta gör inte saken sämre. Hon har fått kritik för att hon är för präktig, för traditionell kvinna, för myspysig. För att nämna något. Men det tycks inte hindra otaliga människor från att följa. Hon ger ut pysselböcker för barn - böcker som säljer stort - för man känner författaren.
Ja, jag köpte konceptet. Att en ung tjej från en liten ort i Norrland kan få publicitet i hela Sverige (och i Svenskfinland) är ju fantastiskt. Att hon kan skriva så att hon fängslar och dessutom hitta kanaler för att försörja se på det hela - det är ju bara att säja jess till. Blir också glad när jag ser att hon använder ett bra språk. Viktigt. Hon är en förebild för många.
Jag kan tänka mej att det i publiken fanns många som drömde om att blogga för pengar. För vi var många bloggare i publiken.
Jag själv då - varför bloggar jag? Inte för pengar, nej då. Svaret på frågan får komma i  ett annat inlägg.
Klistrar in Vbl-artikeln om Clara och Annakarin. Hoppas den går att läsa.

Vbl 27.4  2016

Barndomens första maj

När jag i morse tänkte på valborg och första maj var det barndomens högtid som kom till mej. Ingen tanke på det som jag märker att jag bloggskrivit så många gånger om - ensamfirandet, saknaden, vuxentraditionerna. Kanske jag har vant mej litet vid det nya.
Men till barndomen. Och då handlar det förstås om dagen 1 maj.
Ballongerna var viktiga. Vi barn fick välja ballong av det stora utbud som fanns på torget. Fina äkta ballonger. Och länge hölls de uppe. Speciellt kompisens värstingballong.
Glömmer aldrig synen av ballonghavet på torget. DET var bättre förr.
Sången. Pappa sjöng i sångargillet och resten av familjen lyssnade. Minns att vi var så fina - mor och döttrar med vita bomullsvantar. Som poliserna tyckte vi. Sånglyssnandet har blivit en vuxentradition fast pappa inte är där mera. i det svenska rummet finns ju ALLA.
Kläderna. Vi hade med oss en tradition från Kållby att klä oss i sommarklänningar från första maj och framåt. Och det gjorde vi i Vasa också och blev mäkta förvånade när ingen annan gjorde det.
Mjöden som tillverkades hemma. Och dracks med munkringar -inte struvor. Mamma bakade underbart goda munkringar. Det vattnas i munnen på mej nu när jag sitter och skriver.
Sommarväntan kom med första maj - sångerna, fåglarna, uppsluppennheten. Och värmen. För det var väl varmare förr.
Glad över mina minnen - enkelt men glatt och värmande.

Berätta mera!

Ofta läser jag tidningsnotiser flera gånger för att jag inte genast uppfattar. Tex ett namn nämns och jag vet inte vad hen har med saken att göra. Läser slarvigt förstås.
Men idag hjälpte det inte att läsa många gånger - två notiser/artiklar innehöll bara inte den information jag behövde.
Korsholm vill anställa en språkpedagog. Gott så men vad är språket - ska hen utveckla modersmålet, är det finskt språkbad eller är det rent av engelska. I slutet av notisen kan man lista sej till att det är ett nytt språk. Och då handlar det troligen om det andra inhemska. Men säj det då!
Den andra grejen var artikeln om Helsingin Myllys nya havrekvarn. Ingenstans i artikeln säjs det var den finns. Det närmaste man kommer är att det säjs att det på samma tomt tidigare har funnits både en kvarn och en glassfabrik. Visste inte ens att vi hade nåt som heter Helsingin Mylly i Vasa.
Journalister borde utgå ifrån att alla läsare inte minns det som skrivits tidigare, inte läser mellan raderna och dessutom - läser snabbt. Och jo - jag vet att ni också är tvungna att skriva snabbt...

Förvånad

Det har varit med en viss bävan jag har öppnat Fb:s "Den här dagen". Dvs att komma fram till Den här dagen 2012 - några veckor efter B:s diagnos. Vilka minnen ska välla upp idag? Trots att jag vet att jag inte just skrev nåt i klartext. Det skrevs i mail och i den femårsdagbok som jag inte använder mer.
Men hittills har det varit så neutrala saker jag skrev för fyra år sedan att jag är förvånad. Visst minns jag den pirrande oro jag kände när jag var borta en hel dag för att vara på prao på biblioteket. Och dagen då jag skrev om apoteksbesök - visst minns jag då. Men jag skriver också om vädret, om filmer på Youtube, om vardagliga saker som inte på något sätt avslöjar vad som egentligen hände.
Vad lär vi härav. Två saker ser jag -att hela livet inte syns på Fb och att vi mitt i allt det svåra också hade en litet vanligare vardag med normala samtalsämnen och i någon mån sysslor. Trösterikt.
Men spännande är det nog ändå att läsa "Den här dagen" år 2012.

Storebror ser dej

Åtminstone på Internet. Än sen då. Se bara. Jag räknar med att det liv jag lever på nätet - både det jag lägger upp på Fb och i bloggen och uppgifter om de sidor jag surfar på är sånt som jag inte nödvändigtvis håller för mej själv. Och beter mej därefter. Om jag sen lyckas spärra nåt så är det bara en bonus. För spärrar gör jag där det går. Om det sen hjälper vet jag inte. Men som sagt - se bara!
Min matbutik ser också. När jag drar mitt Plussakort registreras tydligen varorna jag köper. Och nu har de hittat på att belöna mej. Via appen K-Ruoka kan jag varje vecka se nya varor som jag får rabatt på - egen förmån, inget som syns på hyllkanten. När jag ser vad det är kan jag konstatera att det är sånt jag köper. Med jämna mellanrum kommer det rabatt på naturell joghurt - kanske de också håller koll på förbrukningen. Den bästa rabatten får jag på Becel Pro Aktiv som min läkare tycker jag ska använda. De vet vad jag behöver, de där på Plussa-kontoret.
Och igen kan jag säja - mej stör det inte att de vet. Jag är inte hemlig.

Sortering

Som ni säkert vet gillar jag att sortera avfall och är mycket nöjd med utvecklingen på sorteringsfronten. Tex bioavfallskärlet - ett av de nyare - är toppen.
Men på nåt sätt kan jag sakna grovsopkärlet. Jag vet att det som var grovsopa numera är brännbart.I de flesta fall. Men vissa gånger funderar man. Ficklampor - en mest metall och en mest plast. Vad är det? En cykelpump med trähandtag. Vad är det? Kanske följa det som väninnan hört. Sortera efter det som det finns mest av. Men tvekar - och tar ficklamporna till torpet och låter cykelpumpen hänga kvar i väntan på beslut. Så typiska grovsopor.
Och sen hittar jag inte allt jag behöver i sorteringsguiden. Tex mitt tallris från balkongen - vill man ha det i brännbart eller komposterbart? Frågade men fick inte nåt svar. Frågat förr men glömt vad jag fick för svar.
Annars är det toppen med sopsorteringen i Vasatrakten nu just och löftet om plaståtervinning gör ju mej snarast euforisk. Men kom snart  plastinsamlingskärl - det börjar bli fullt med returplast i bastun.

Klant - eventuellt i kvadrat

Blev med en massa gamla målfärgsburkar när B:s garage tömdes. De är på väg till ekobilen. Men återanvändande som jag är tänkte jag att jag ska använda det som går att använda.
Och det gick bra att ytbehandla ett gäng trärena brickor och underlag. Trots att prislappen på burken var i mark.
Friskt mod och nytt projekt. Ett med mening. Min mammas skohylla som funnits hos B målas med B:s gamla verandafärg och används på balkongen. Kändes fint. Målades inne i köket - levde med korsdrag hela kvällen. Såg ett ställe som behövde bättras på - tog penseln som stod i terpentin i en burk. Trodde jag. Det visade sej att burken hade läckt och terpentinen runnit ut.  I skarven mellan bänkskivan och dels väggkaklen och dels diskbaljan. In i skarvarna. Silikonet upplöst - måste tas bort. Skurade och fejade mitt i natten. Lukten kvar. Avskyvärt! Jag med min luktnoja. Sov med öppet fönster. Lukten kvar. Har jag förstört mitt hem?
En positiv grej i sammanhanget är att diskbänken kommer att vara superren och putsad. Jag kommer att jaga terpentinmolekyler med alla till buds stående medel. Men nu skulle jag behöva 50 cm silikonsträng. Någon?
Kvadraten då? Jo - hyllan är inte torr fast jag målade igår. För mer än 12 timmar sedan. Är det så gammal färg beter sej? Eller torkar färgen bara långsamt.

Nätsexbrott

Läste en artikel i Vasabladet idag. Om en man som åtalas för sexbrott mot 114 barn i Sverige. Det handlar i de flesta fall om flickor i åldern 12-14 år men också om 10- och 11-åringar.
Det han har sysslat med är att via olika chattforum få flickorna att klä av sej och onanera framför kamera. Och i många fall har han lyckats.
Det är det jag tycker är det kusligaste. Vad är det för samhälle flickorna lever i när de går med på att onanera inför en kamera? Vem uppfattade de att de chattade med? En som var nån sorts pojkvän? 10-åringar har väl inte pojkvänner? Nån pappagestalt? En 10-åring borde reagera med ett "snuskgubbe" i ett sådant fall. Och blockera. Jag kan förstå om ett fnissigt flickgäng kan sjåpa sej och bli uppeggade att svassa framför en kamera - smickrade av motpartens uppmärksamhet. Men man onanerar inte framför en kamera inför en främmande man  när man är i fnissiga flickgäng - det gör man när man är ensam. Och det är skrämmande att tänka tanken.
Det är fel nånstans när det händer - och mannen lyckas. Förutom att flickorna borde ha blockerat borde de förstås ha talat med nån vuxen för att mannens brott skulle ha anmälts. Men det var ju då sånt som händer i den bästa av världar...
PS. Och vet ni - vi kan alla bidra till att skapa en bättre värld - också på det här området. Reagera, upplysa, våga vara med (också på nätet), välja våra ord...

Ögonen

På väg hem från Academill igårkväll. Regnigt. Nästan mörkt. Vid busshållplatsen en man med två pojkar.Troligen nyfinländare. Magra små pojkar - så som pojkar i pojkålder är. Men ögonen var så stora. Tittade på spralliga studerande i halare.
Efter att ha hört Göran Rosenberg tala om svårigheten i att känna sej hemma när man inte har någon historia tolkade jag in en massa i gossarnas blickar. De hade det säkert bra - hade varit med pappa på stan och var på väg hem. Men vad har de varit med om? Vad har pappa varit med om - sånt som han inte kan berätta. Kommer de att förstå det konstiga land de hamnat i. Där unga vuxna ljudligt sprattlar omkring i färggranna halare.
Jag log mot dem och sa hej och fick leenden och svar. Men de där ögonen...

På Academill

Igårkväll var jag på föreläsning på Academill. Vasabladet bjöd tillsammans med ÅA. Nästan så att jag alltid går när ÅA bjuder. Nästan i princip. För att jag tycker att de borde bjuda allmänheten mera. De är för osynliga. När det kommer en gästföreläsare - bjud in med annons. När det hålls en disputation - bjud in allmänheten. Åbo Akademi - och de andra högskolorna i stan behöver synlighet och allmänheten kan ha intresse av att veta vad de gör.
Blev så glad ett år när jag blev inbjuden till en ingenjörsarbetspresentation. Special - det var en handledare som bjöd in mej till en fd studerandes presentation. Kunde tyvärr inte gå.
Tänk så mycket intressant vi kunde få höra om vi skulle veta.
Ja - Academillföreläsningen då. Eller föreläsningarna eftersom det här var nummer två. Den första gästen för nån månad sedan var Tove Janssons brorsdotter - en karismatisk dam som gjorde kvällen njutbar. Igår var det Göran Rosenberg som var gästen. Han talade på temat "Hem och hemlöshet i Europa". Egentligen om dagens flykting med avstamp i faderns nystart i Sverige. Fadern som upplevt förintelsen och kom till Sverige med helt nollställt tidigare liv. Mycket intressant föredrag som nog gav mersmak. Borde läsa hans böcker. Sedan blev rundabordsdiskussionen på scenen inte lika trevlig och sprittande som den efter Janssonföredraget. Denna gång - säjer jag - var det alldeles för många akademiker som ville säja alldeles för mycket. Bra saker - men för mycket.
Om några veckor är jag bjuden på nytt. Del tre i föreläsningsserien.

Minimera

Jag beundrar damen som gjort så här. Bytt sina 75 kvadrat till 29. Och gjort sej av med saker.
Ganska mycket saker i verkligheten. Jag gillar fast jag vet att jag aldrig skulle kunna vara så radikal. Speciellt gillar jag när hon säjer "Jag har inte särskilt många böcker kvar, i gengäld älskar jag varenda en." Tänk att ha så få böcker att man skulle ha stenkoll på dem.
Jag hör ju själv till de stora samlarna. När nån ska slänga en pryl tar jag gärna emot den. Den kan ju behövas, jag kanske hittar nån som behöver den... Oftast hittar jag inte någon som behöver den utan den blir hos mej. Och den lagras - antingen i stan eller (tyvärr) på torpet. Och fyller upp.
Inser att det måste saneras i gömmorna. I verkligheten är jag litet stolt. Gick lös på kylkällaren där jag mest förvarar blomkrukor och glasburkar. Lyckades via Roskalava på Fb få ut en stor mängd blomkrukor i lera och igår kastade jag (i glas-/metallinsamlingen) en mängd glasburkar. Tyvärr märks det inte just. Ja och så fick en famn strumpor stryka på foten (så att säja). En bra dag.
Sorteringen och återvinningen ska hjälpa mej. Lump blir återanvänt och snart, snart kommer plasten att kunna lämnas till återvinning. Stor plastsamling i bastun redan. 
Känner att jag är på G. Kliar i fingrarna att ta itu med städskrubben/skoskrubben. Och källarskubben där det finns en hel del som kan gå till Roskalava eller Bytesloppis (valuta - kaffepaket). 
Och bokhyllan - tänk om jag skulle närma mej idealet åtminstone litet grann - jag älskar eller åtminstone har koll på mina böcker.

Airbnb

Hyr övernattning privat. Få tag i boendet och boka detsamma på nätet. Fantastiskt. Tomma lägenheter utnyttjas och resenärer bor billigt. Nån har uppptäckt möjligheterna och skapat Airbnb där uthyrare och resenärer smidigt möts. Toppen så långt.
En tjej i vårt hus har upptäckt Airbnb och hyr ut sin fina tvåa. Med inte alltid så lyckat resultat. Under Pampas nationaldag hade vi hålligång. Det sprangs i trappan och hoades mest hela natten. I fredags lär det ha varit så mycket ljud (jag hörde inget - det tycks vara så att jag sover ibland) att grannen ringde på och blev hotfullt bemött av festprissarna.
Det är ju så här - de flesta som hyr en Airbnb-lägenhet använder den till att övernatta i. Men så finns det störingar. Ingen som (väl) kan kolla hur många som vistas i lägenheten. Husets ordningsregler - struntar väl jag i - jag är ju bara här i natt. Så det fungerar inte alltid så bra i höghus. Och vi som dessutom har kodlås med en kod som vi inte vill ha utspridd i hela stan/hela världen.
Misstänker dock att vi inte kan hindra förfarandet med ordningsregler - hör antagligen till det som en lägenhetsägare har rätt att göra. Måste kolla juridiken där. Om den nu har hängt med - fenomenet är så nytt.
Ägarinnan delgavs problemen - hon vet ju inte vad som händer och hon beklagade. Får se vad det resulterar i. Men problematiskt att en bra idé ska förstöras av störingar.