Moster

Igår dog moster. På Hemmet. Med kusin H vid sin sida. Kusin H som sjöng nära hennes öra. Bästa tänkbara sätt att få dö. Vi var alla lättade. När man ser hur svag blir svagare, trött blir tröttare och kroppsfunktionerna avtar - då kan man bara be att det ska bli ett slut. Och det är ju naturligt att dö när man har fyllt 95 år.
Men det är aldrig naturligt att mista någon. Och moster var en som var oss kusiner nära. Som en av oss sa - moster hade många barn fast hon inte hade egna. Det känns att hon är borta. Men det känns också som om minnena skulle välla fram. Har en känsla att det kommer att bli många fina återblickar på begravningen.
Moster var en stark person. Hon levde ensam hela sitt liv. Hade ett fysiskt tungt jobb på Pälsberederiet. Färgade skinn. Så till den milda grad att det tog hela semestern innan hennes händer var fria från spår av färgen.
Hon bodde först i en vindslägenhet i samma hus som en bror med familj. Tufft att hålla varmt på vintern. Vedhuggning och eldning tog mycket av hennes tid. Lång väg till jobbet - cykel eller sparkstötting var det som gällde. Men det var i hembyn - med allt fint det betydde. Hos henne trivdes vi ungar. Både de som bodde våningen under och vi som bodde annanstans. Också vi som senare bodde i Vasa.
Småningom fick moster ett  bekvämt liv i lägenhet närmare jobbet. Där fick hon också njuta pensionärsdagar flera år. Och ha egen täppa på höghusets gård. Minns att jag var där hos henne och sov på madrass på golvet - också som "storflicka".
Moster var också en älskad gäst hos oss i Vasa. Kom med Haldins buss när det drog ihop sej till helg. Ofta med en flaska prima svartvinbärssaft i väskan.
Åldern tog ut sin rätt och benen bar sämre. Otryggt och begränsande att bo i höghus utan hiss. Och då blev det Pedersheim - det fantastiska Hemmet i Bennäs. Där fick hon eget rum med plats för egna saker. Där blev hon krönt med blomsterkrans den första midsommaren. Där vistades hon med folk från hembyn. Och där fick hon vara ute på den underbara atriumgården - också sedan hon blev sittande i rullstol. Mycket hade hon att berätta när jag ringde. Om den goda maten, om jordgubben från "egen" trädgård, om bärplockning, om grillkvällar, om körer på besök, om andakter, om mysstunder vid den öppna spisen, om fina skötare. Efter hand blev hörseln så dålig att hon inte hörde min röst i telefonen. Tyvärr - det var ett bra sätt att ha kontakt. Fotalbumen var kära diskussionsämnen när vi var på besök. Hon kunde minsann namnet på personerna och visste var i Finland hon hade varit på utfärd.
Men så kom då tiden när vi kunde se att slutet närmade sig. En stroke gjorde att moster bara blev sämre för varje dag som gick. Vi satt hos henne - vi kusiner. Vi var glada så länge vi hade kontakt. En kontakt som bestod i att hon kramade vår hand. Men vi förstod att dagarna var räknade.
Igår kom då mosters sista  dag -  6 år efter det hon flyttade till Pedersheim. Och hon fick dö med en kär röst i örat. Och nu möts vi kusiner via gruppmail för att ordna en begravning som moster skulle ha önskat. Moster hade många barn...