Syns inte utanpå

Jag har fått höra av bekanta att man tycker jag ser glad ut. Och jag vet att jag skrattar och pratar som förr. Och mina kilon har kommit tillbaka. Jag sköter om min frisyr och min kropp. De mest uppmärksamma ser nog på ögonen att nåt är annorlunda tror jag. Men det är få som säjer något.
Och det mesta som är annorlunda är ju inne i mej. Jag börjar misstänka att jag aldrig slappnar av. När jag är ute i svängen, talar med folk eller kroppsarbetar märks det inte men när jag vilar - i soffan eller när jag ska sova - då märker jag att hjärtat går på högvarv. Och då känner jag av det som tydligen representerar sorgen rent fysiskt - en metallstång genom min kropp - uppifrån och ner. Ibland är den en taggtråd och ibland rör den sej till och med. Då känns det ända ut i huden. Det måste ju vara sorgen...