Dunboll

 Då jag gick på morronpromenad såg jag en död fågelunge på gården. En stor dunboll, troligen en måsunge. Hur den dött anar jag inte - verkade för liten för att vara flygg. Det händer ju att fåglar krockar med våra fönster men det verkade osannolikt.
Vad göra med den? Bestämde att fundera under promenaden. Sopis? Brännbart eller bio?
Bestämde att inte. Dels kändes det litet ovärdigt och dels kan jag tänka att den skulle ha börjat lukta i hettan innan sopbilen skulle ta den.
Bestämde att den ska få en riktig grav under syrenen i blomrabatten.
Nånstans tänkte jag väl att nån annan skulle ha tagit hand om den men så icke - den var sparkad in i ett hörn.
Kändes egentligen riktigt bra att graäva en grop i skuggan under syrenen och försiktigt (med spade) lägga ner den den lilla i graven.
Möss och sorkar kommer ? Nåja nånting måste göras och det här kändes som minst fel.

Ny bil?

 Min gamla bil duger gott ännu trots att den börjar få en del ålderskrämpor. Dessutom kör jag ytterst litet - skulle vara dumt att sätta pengar i ett nytt åk.
Men ponera att jag ändå skulle vilja byta (ny teknik skulle locka). Då skulle det inte vara aktuellt med nån bensinbil mera.
Det nya åket skulle stavas hybridbil eller elbil.
Men hur ska detta ske? I mitt gamla höghus med traditionella motorvärmarstolpar.
Skulle det handla om ett nytt hus tycker jag inte det är nåt problem. Sälja aktier i olika prisklasser beroende på om man vill ladda eller ej. Kabeldragning som ger beredskapen till alla platser.
Men hur i det gamla huset? Nya kablar - laddningsstationer med individuella mätare.
Hur många? Hur många behöver man fixa för att få det statsstöd som nu bjuds? Hur länge bjuds det?
Hur få en majoritet av aktieägarna att gå in för nydaningen? En del har ingen bil, en stor del tänker inte på att byta på ett bra tag. 
I vårt hus hör bilplatserna till lägenheten - vi betalar en liten summa per månad oberoende om vi har bil eller inte.
Det måste ju vara så att det är bolagets sak - dvs själva uppdateringen till laddstationer. Kanske när det sen är klart har man olika pris för en plats som används av laddbilsägare och sådana som enbart används för motorvärmare (antar att alla platser skulle ha egna elmätare oberoende av vad elen används till).
Räcker det med beredskap till alla platser och fullständig laddningsmöjlighet bara till några? Beredskap med laddningsmöjlighet bara till ett litet antal till att börja med?
I praktiken kan man inte flytta in i vårt hus nu just om man vill ha med sej en elbil.
Tack och lov har diskussionen dragits igång - men är nog bara på diskussonsstadiet ännu.
Undrar om nån av er har varit med om processen i ett icke-nytt höghus?
För mej gäller den gamla trotjänaren ännu - den som har en vital fjäder av och som förhoppningsvis blir fixad inkommande onsdag.

Ibland så

Saknaden är numera mild och det är för det mesta de goda minnena som kommer fram.
Men plötsligt är det annorlunda.
Har på kort tid "sett" honom två gånger. Cyklande män som sett precis ut som B. Samma spänstiga sätt, samma kroppsform och samma cykelhjälm. Då river det till och då triggas tankarna till tiden för nio år sedan.
Kan tänka mej att det finns en beställning i och med att den värsta tiden var just den här tiden och framåt.
Men så stabilt är det i alla fall att efter att det har myllrat runt i mej ett tag lugnar det sej och saknaden är mild på nytt.

TV som förr

 Förr hade vi få TV-kanaler och spelade inte in nåt. Såg allt i realtid. Viktigt att vara hemma när favoriten kom.
Det sades att kyrkokören slutade tidigt för att koristerna skulle hinna hem till Peyton Place. Viktigt för barnen att få se sina favoriter för att kunna delta i diskussionen på dagis dagen efter.
Minns också att Sveriges tv nån storhelg typ nyår sände program med bra stora band för att hålla ungdomen borta från gator och torg. 
Nu ser vi inspelat, strömmat, via ett stort antal kanaler, via Netflix - på tider som passar oss. Ingen synkronisering med andra alls.
Men nånting av samtidighet finns kvar. Jag har tyckt att det har varit terevligt att se aktualitetsprogrammen om Coronaläget och nu den senaste tidens valdebatter. Färskvara som bara måste ses live.
Gärna delat synpunker via chatten - diskuterat efteråt och läst kommentarerna i pressen. Stort att nåt ännu kan sticka ut och bli samtalsämne. De program jag talar som nu har jag sett via Yle. 
Imorron har vi också ett färskvaruprogram på kommande - valvakan. Viktigt att "gratiskanalerna" har resurser att sända sånt som vi behöver få på stubinen. 

Sitta rätt

 Sprita händerna, ha ansiktsmask, hålla avstånden. Det är det som gäller nu när vi får gå på konserter i kyrkan igen.
Jag lyckades faktiskt hinna till Rösters konsert igår - mötet var ovanligt kort.
Kom så pass sent att jag fick en annan plats än jag brukar ha. En kort bänk med folk utplacerade på precis lämpligt avstånd bakom mej och snett bredvid mej (raden bakom mej var felmärkt - inte bromsad av en tross som den borde).
Det såg ut som om en skulle ha rymts bredvid mej men skulle hen vara för nära de övriga som mycket klart hade den åsikten att vi ska sitta på tryggt avstånd. Så som vi redan satt.
Det här betydde att jag  - för min egen skull men också för grannanrnas skull - blev tvungen att mota folk.
Det är inte roligt. Och det är ju ofta sa att kvinnor kommer tillsammans så det handlade om två som ville tränga sej in. Folk som inte verkade ha hört om avstånd. Ett par damer erbjöd jag att de skulle sätta sej och jag skulle hitta en ny plats men de gick -säkert kränkta. En man som jag motade satte sej långt framme så jag såg att han var en sån där som tog av sej masken när han hade satt sej. Ont samvete hade jag varje gång jag motade. Speciellt med ett par kvinnor där den ena tycktes behöva hjälp av den andra och där skulle jag ha gett plats (fast det kunde också ha blivit för nära de andra) men de gick vidare - utan att hitta nåt. Fanns nog längst fram med de platserna undviker ju folk. De parkerade sej längst bak sen - en på en stol och den andra stående. Kändes inte alls bra. Såg efter att det nog fanns flera stolar att ta in. Till slut kom en mot slutet som jag bara inte täcktes mota - vi lyckades på nåt sätt få avstånden att stämma.
Men hur som helst så förstörde mitt dåliga samvete en del av den fina konserten. Ska jag mota folk som kommer till kyrkan? Småaktig - säkert.
Men jag kan ju också tycka att om vi får fötroendet att samlas i kyrkan på konserter så ska vi bete oss tryggt. Och om jag på möten (tex det som föregick konserten) sitter i stor sal med specialmöblering för avståndens skull - så visst ska jag göra det på konserten då också.
De som samlas till konsert kommer från öst och väst - obekanta - kanske turister - kanske karantänsrymmare (nä såna finns väl inte) - många som tror att munnen täcks och näsan bar är ok. Vi ska inte utmana.
Får väl börja tänka att jag lyfter in en stol och ställer den på avstånd från folk när de väl har bänkat sej. Men problemet är ju att de här som tränger sej in är de här som kommer i sista minuten och konstarerar - ah - lugnt - ah - plats.
Nästa gång ska jag vara i så god tid att jag har min plats där jag brukar - i ändan av en bänk. Med martaslungan bredvid som markering.

Post Corona

 Nångång kommer livet att bli litet som det var före Coronaepidemin. Både i stort och i smått. Jag tror att både det stora och det lilla kommer att vara annorlunda än det var före.
Om jag tänker i det lilla och på mej själv tror jag att jag har förändrats.
Jag har lägre stresströskel än tidigare. Min kropp accepterar inte lika många bokningar per vecka som tidigare.
Min kropp kräver rutiner - så som min hjärna egentligen alltid har krävt. Hittills har kroppen fått ge sej och ställa upp.
Har märkt de senaste veckorna - som av nån anledning har varit ganska så fullproppade med bokningar - att kroppen och speciellt hjärtat säjer till. Oregelbunden puls och hjärtkänningar.
Mig till heders ska nämnas att jag inte lämnar det därvid. En utredning är på gång.
Och oberoende av vad den medicinska expertisen kommer till (jag vet nog hur jag skulle vilja fortsätta) måste jag själv se till att ge kroppeb mera av vad den vill ha. Och som den fått smak på under Coronatiden.
Tid för motion varje förmiddag, promenad och Sofia-gympa.
Tid för vila efter maten - under Curatäcket.
Tid att läsa skönlitteratur.
Tid att äta lunch ute med nån god vän.
Tid att ta obokade dagar mitt i veckan för att matcha den fredade fredagen.
Så sorry ni som vill engagera mej - ta det inte personligt om jag säjer nej. Det är en hjärtesak för mej.
Det betyder inte att jag ska välja bort allt och dega i soffan varje dag. Nej då - men det får inte gröta ihop sej. Har en del planer.
Och sånt som jag får imorron vill jag ha mera av  - onsdagskonsert på riktigt på plats. En upplevelse för många sinnen.

Talko

 Jag är dålig på att mingla. Känner mej obekväm på tillställningar där jag förväntas umgås med folk till höger och vänster. 
Men sätt mej i arbete och jag blir hur social och öppen som helst. Umgås till höger och vänster och lär känna folk på ett helt annat sätt än på kalasen eller grillfesterna.
Tänkte på det idag när jag mådde så bra när vi hade talko på kollo. (Talko som för övrigt utmärks med (finl.) i SAOL. Är det bara vi som arbaeitar ilaag?).
Nåväl - vi hade räfs- och städtalko och hann byta flera ord med varann mellan räfstagen. Diskuterade det vi höll på med men också annat. Sååå bra feeling!
I det här fallet fanns det ju också ett mervärde i att se resultatet av arbetet. Och för mej - kanske ett sätt att rota mej litet mer.
Att jag sen kom på en guldgruva i skogen gjorde ju inte saken sämre. Nässlor, gullvivor och mullhögar. Jess.

Bara på nätet

Dammsugarmunstycke som ser ut som en bläckfisk och som kan användas för att komma åt trånga ställen. Fina Hallux valgus- hjälpmedel. En vajer med gripklo som man kan rensa avlopp med. "Väst" som gör så att man rätar på ryggen.
Det var fyra saker som jag kommer ihåg som har svirrat mot mej i flödet på Facebook. Saker som förmodligen inte kan fås i butik utan som bara finns på nätet.
Så smarta saker. Åtminstone ser de ut så.
Och det senaste som jag misstänker bara finns på nätet - en tjusig illgrön helplisserad långklänning på H&M. Så var det nämligen med en massa tjusiga klänningar jag såg då jag gick för att kolla mera.
Varför är det på detta viset?

(Bilden är inte den illgröna plisserade)

Ättitjud

 Var hos en fastighetsmäklare. Han har finska som modersmål men talar svenska. Sökte ett ord - länge. Jag föreslog att han skulle säja det på finska. Svar - nej - jag behöver kunna det på svenska. Så ska slipstenen dras. Klart att en mäklare i Vasa ska kunna sina ord på svenska.
Efter det hade vi språkkontakt på sånt sätt att jag kunde använda korrekt uttal när jag använde samma ord som han uttalade fel. Och han lärde sej.
Detta också med tanke på de VAMK-praktikanter som efter sina veckor på sjukhuset kände sej så pass kränkta att de vände sej till MTV och lät dem göra en juttu.

Feg och förtjust

 Jag brukar säja att det är tur att jag inte är med när de stora ekonomiska besluten fattas. Jag skulle helt säkert vara en bromskloss - för dyrt, för osäkert, vi har ju det som fungerar redan...
Så beter jag mej också med mitt eget - inte kasta, inte köpa nytt om det gamla inte går sönder. Och det må jag göra, det är bara jag själv som påverkas av det. Fast ibland kunde jag behöva omskakas litet, vet ju hur jag njuter av det nya när det väl är skaffat.
Minns att jag tänkte att jag säkert skulle ha bromsat busstationsprojektet. Och säkert skulle jag ha försökt bromsa Giga-Vasa också. 
Tur att det finns modigare människor än jag.
Och nu - nu när det händer saker på Giga-området är jag förtjust. Ser fram emot att det ska sysselsättas folk i Vasatrakten, att skolorna ska utbilda, att våra lediga lägenheter ska säljas/hyras ut igen, att Travdalen äntligen ska bli verklighet. Hoppas innerligt att det också ska gå att få liv i ruljansen i centrum och att busstrafiken ska få sej en vitamininjektion.
Allt detta trots att nog försiktiga och misstänksamma jag kom fram också efter att nyheten om Giga-starten kom. Osund industri - kemikalier från länder där människor arbetar under förhållanden som inte är så goda, Terrafame nämns - skräckisen.
Men nu får vi tro på att alla miljöaspekter ska tas i beaktande för att starten ska vara lika bra och miljövänlig som slutprodukten.
Heja alla idoga och modiga beslutsfattare i min stad!

Nyheter, mera nyheter

 Såhär i pandemitid har jag blivit ännu större nyhetskonsument än jag har varit. Och statistik visar att jag inte är ensam om det.
Jag väljer mycket noga för att det inte ska bli övermättnad.
Väljer bort alla långa pratversioner - väntar tills nån analyserar det som sagts. Har slutat se de här presstillställningarna - om det nu inte är nåt jag vill höra direkt.
Radionyheter jämna klockslag är bra för mej - de gånger jag råkar vara vid radio. Och speciellt Aktuellt 17 eller vad det heter det där halvtimmesprogrammet.
Och förstås Yles nyheter på TV - kl 18 och kl 21.
Och det som har blivit sån källa till bra info för mej - A-studio och A-talk. Imponerad av hur färska saker som ventileras av vad jag kan förstå de bästa experter vi har.
Och slaget efter 12 - ofta intressant tema. Speciellt livat brukar det bli när det är De äldstes råd som är i etern.
Sveriges nyhter följer jag inte egentligen alls men har upptäckt (ännu) en bra grej med att ha Freedome och få Tv4play. Där kan jag plocka nyhetsinslag per tema.
Och förstås så följer jag nyheter på webben. Och mitt eget Vasablad.
Nyhetsfreak - nå nej - det här handlar inte om så stor tid av min dag. Och jag tycker inte att jag drunknar. Försöker ta till mej saklig info för att kunna mota osaklig.

Obekväm

 Nu ska jag göra mej obekväm. 
Det handlar om skyddet mot coronan, vaccinet. Och det faktum att man troligen kommer att styra över en del av det befolkningstalsbaserade vaccinet till ställen med högt incidenstal. Har väl talats om tal över 100. I dagens läge gäller det åtminstone Helsingforstrakten och Åbo. För ett tag sedan var också orter i Österbotten över 100 - och snabbt gick det.
Och då blir man kränkt. Ska vi här i Österbotten som har "skött oss" ge bort vaccin till södra Finland där de inte har skött sej?
För det första - så finns det helt säkert en mycket större mängd människor i södra Finland, speciellt i Helsingfors, som har "skött sej". Och som lever i stor osäkerhet bland en stor mängd smittade inpå sej. Smittade som också till stor del har "skött sej". Trots att vi vet att övertramp har funnits både här och där
Det är ju så att där folk bor tätt sprids smittan lättare. Och i trängselfinland är det vanligare att man åker kollektivt, bor i mindre lägenheter. 
Så ja, ge gärna av "mitt" vaccin till ställen där det mest behövs. Om det av experter bedöms vara logistiskt genomförbart och till nytta. Också för att skydda mej. Tex inför sommaren kommer säkert en hel del studerande från smittdrabbade områden att komma hem till Österbootten. Då tycker jag att de gärna får vara vaccinerade.
Sen om jag bara ser till mej själv så tror jag inte att mitt liv skullle ändras så mycket om jag skulle få min första spruta imorron. Jag skulle inte kunna gå på restaurang, konserter, föreläsningar, till kyrkan - de är inte öppna/det bjuds inget sånt nu. Jag skulle inte kunna resa till Umeå - nåja, kanske jag skulle slippa karantänsbestämmelserna. Jag skulle få kramas - om jag nu skulle hitta nån vaccinerad kramkompis.
Kanske lätt för mej att säja som inte har barn och barnbarn jag inte har fått träffa. Men frågan är hur mycket man skulle kunna få ändra på det om bara den ena parten är vaccinerad.
Och så till massvaccineringarna - de som ska ta vid när de äldsta, vårdpersonal och riskgrupperna är klara. Dvs vaccination av 16-70-åringar som inte hör till nån riskgrupp. I vilken ordning ska det ske? Personligen kan jag tycka att vi pensionärer kan vänta - vi kan hålla oss undan. Skulle där (om det är möjligt) prioritera männsikor i arbetsför ålder - speciellt sådana som inte kan jobba på distans.Tänk på alla butikskassor, småbarnspedagoger, lärare, poliser, taxichaufförer, hemvårdare och andra som kan vara tvungna att vara i närkontakt med okända människor. Har förstått att en idé har varit att starta från de äldsta och gå neråt i sjok av 10 år. Om så är fallet skulle jag nästan kunna tänka mej att donera min vaccinationstid till nån som jobbar i min butik.
Och då - i massvaccineringens tid - då hoppas jag att man skulle ta i bruk ett digitalt bokningssystem parallellt med telefonbokningen. Annars får de nog vänta på att jag ska boka mej. För att ringa typ 400 samtal för att komma fram - det är under min värdighet.
Såna här konstruktiva tankar tänkte jag under min soliga morronpromenad.
Ja, och sen ska vi förstås ta vaccin när det bjuds oss.

Så vardagligt

 Tvättar vanliga kläder. Och vilken trist samling! Förutom nattkläder en drös med mjukishemmakläder - de blå och grå collegebyxorna, de randiga bomullströjorna. 
För det är ju så jag är klädd - dag ut och dag in.
Går jag ut en sväng svidar jag förstås upp mej - jeans, tröja och kofta. Och de samma persedlarna står redo vecka efter vecka.
Läppstift - nej, syns ju inte under masken. Ögonmakeupen skippas ibland när det är läge att ta solbrillorna på. Slappt, slappt.
Råkade höra på radio att folk satsar på sitt utseende inför Teamsträffar. Har jag inte gjort fast härom kvällen la jag faktiskt läppstift inför en bolagsstämma. Kommenterade det och också att det var konstigt att vara utan mask med dem som var närvarande på riktigt och hade mask. Fick som svar att det nog syns - det där med läppstift - du syns på storskärm på väggen. Bra att man inte vet allt och ser allt.
Med det här vardagliga grå i huvudet gick jag en snabbrunda på stan i lördags. För att se litet folk men också för att se litet vacka saker. Och visst var det trevligt! Bytte ord med bekanta och butikspersonal och kollade in läckra vårkläder.
Kanske jag borde skaffa collegebyxor i nån pastellfärg för att göra vardagen mindre grå.
Fast å andra sidan - det är okej så här. Och snart kommer tider då vi kan gå ut och njuta av stadsliv och terrassliv och då kan vi plocka fram de där kläderna som inte har använts på ett tag. Kommer att kännas som nya!

Året

 "Det börjar oroa det här Corona. Nu är det klassat som pandemi".
Så skrev jag i mina dagboksanteckningar för ganska exakt ett år sedan. Och då anade jag inte hur stort det skulle bli.
Oron berodde väl nog på att vi visste så litet. Vi hade inga vapen att ta till annat än distansering och handtvätt. Betydde att åtminstone jag var misstänksam mot alla som kom emot på trottoarerna. Minns att jag höll andan vid möten, valde sida av gatan för att undvika folk. Storhandlade en gång per vecka. Spritade och spritade. Upplevde att ytor var farliga. Folk hamstrade toapapper. Så inte jag - jag hamstrade några burkar ärtsoppa och några satser knäckebröd. Och höll mej undan.
Tyvärr inföll fuktreparationen i mitt just när det var som värst. Jag vistades i soffan och umgicks på avstånd med dem som vandrade ut och in i mitt hem. Och kollade vilka ytor och handtag de hade rört så jag skulle kunna sprita demn när de hade gått.
Handspriten steg i pris och var ibland svår att få ttag i.
Det stora dramatiska var att Nyland stängdes. Undrar om vi kommer att uppleva nåt så radikalt mera.
Undantagslagar stängde restauranger. Bara hämtmat gällde. Jag vågade inte gå till frissan.
Och masker använde vi inte. Jag hörde till dem som trodde på masker i ett tidigt skede men det var på nåt sätt som att slåss mot väderkvarnar. Fanns inte att få - vi sydde egna så småningom. Och om de fanns i butik var de dyra.
Sommaren kom och det blev lugnare - antalet smittade sjönk och vi vistades ute. Kollo var idealiskt - man kunde bra umgås på avstånd. Vi använde inte masker. Minns en situation som jag upplevde litet kuslig - åtminstone så här efteråt. Mat på restaurang på min födelsedag i slutet av juli. Bra och rymligt vid bordet men kön vid buffébordet ringlade sej långsamt och kringlande framåt. Vi stod nära varann.
De äldre skulle skyddas. Endel tolkade det som om de inte fick gå utanför hemmet. Och vem är äldre?Frivilliga ställde upp och gick till butiken. Besöksförbud på äldreboenden.
Coronablinkern kom - laddades hastigt ner. Den finns visst i telefonerna hos över 2 miljoner finländare nu.
Så kom hösten och plötsligt var Vasa Coronahuvustad i Finland. Då fick vi se hur fort spridningen kunde gå. Men hur man kunde få ner smittan också. Vi började använda masker. Endel protesterade - lönar sej inte - man kan använda fel. Diskussioner om vilka masker som var bra och vilka som var kass. Jag höll fortfarande på att en täckt mun/näsa är bättre än en  otäckt.
Gränserna läckte - smittan kom in olika vägar. 
Femväpplingen av kvinnor från regeringen ställde sej upp och informerade - dag efter dag.
Och var är vi nu ett år från start? Läget är oroväckande med ca 600 nysmittade per dag - en stor del i södra Finland.
Vaccineringen har kommit igång men det går långsamt. En majoritet vill ha vaccin - en minoritet vill våga vägra vaccin. Undantagslagar tex när det gäller att hålla restauranger öppna är i kraft. Dit försvann min kaféfredag. Har varit viktig. Högst sex personer får samlas. Begränsningar i människors rätt att röra sej planeras. För att tas i bruk på nåt sätt när och om alla andra medel är förbrukade.
Avstånd, få kontakter, handhygien, masker, testning vid minsta lilla symtom - det är fortfarande det som gäller. Åtminstone jag upplever att det inte är så hysteriskt nu som i början. Vi vet litet mera. Och använder masker. Tom obligatoriskt på tåg och vissa bussar. Testning vid gränserna.
Blev därför litet less när jag hörde statsministern tala mot obligatorisk användning av masker med en delmotivering att de inte just är till någon nytta. Måste kolla om jag fattade rätt.
Man kunde skriva en hel bok om vårt märkliga år - om skolor som med nollvarsel övergick till distansundervisning, om kultur som försvann - om vårdare som jobbar tills de kroknar - om möten via Zoom eller Teams - kalendrar som tömdes över en natt - konserter och gudstänster som strömmas - stora grupper av människor i karantän efter massexponeringar. Heder och ära åt alla som hastigt lärt sej så mycket teknik.
Och hur mår vi då? Varierande antagligen. Många far illa av ensamheten. Vi har skyddat oss så att den vanliga säsonginfluensan kom av sej.Vi har upptäckt naturen igen - både att vistas i och att bo nära. Många har farit illa ekonomiskt. Och naturligtvis - samhället är på knä och raden av kostsamma stödpaket är säkert inte slut ännu.
Själv tycker jag att jag har kommit lindrigt undan. njutit av det stillsamma livet - nästan blivit Coronabekväm. Som pensionär är det ingen skillnad rent ekonomiskt. Men - fast jag är en person som gillar mitt eget sällskap är det klart att jag saknar det sociala - träffa folk på riktigt, konsumera kultur av olika slag, äte ute, röra vid människor (jag
är ju en kramande person). Undrar ibland hur det kommer att påverka mej i grunden det här. Är jag en annan människa om och när vi nån gång får börja bete oss som före mars 2020? Återstår att se.

Kommentar

Maskien käyttö ei ole "kosmeettista". THL vastasi viralliselta Twitter-tililtään haastatatelun jälkeen, että "Mahdollisimman kattava maskien käyttö on tärkeää ja tuemme vahvasti eri toimijoiden riskitilanteisiin kohdistamia maskipakkoja, näiden lisänä viranomaisen määräämä yleinen #maskipakko ei arviomme mukaan yksinään toisi merkittävää lisäarvoa tässä tilanteessa."

Städa Sudokulådan

 Satt just och sorterade mina urklippta Sudoku. En hel skoask full.
Och varför skriva om nåt så trivialt? Jo för att den lilla gärningen handlar om en livsfilosofi.
Jag klipper alltid ut ett Sudoku när jag ser det. Det finns de som är behagliga att lösa - de med strävt papper och tillräckligt stora rutor. Och så finns det de andra. De sträva fina kommer från Vasabladet - och det betyder att de inte kommer mera eftersom jag inte har nån papperstidning.
Sudokuna har legat huller om buller och jag har i princip tagit fram det som kommit överst. Och retat mej på små rutor och blankt papper.
Varför syssla med sånt när man kan välja det man tycker bäst om?
Varför nöta upp de trista strumporna först? Varför använda vardagsporslinet när det finns finare? Varför använda den där blusen som är litet trång under ärmarna? Varför lösa trista Sudokuna först?
Vem vet - en vacker dag tappar man intresset, en vacker dag kanske man inte har krafter att lösa ens de lättaste.
Alltså ta fram det bästa och njut av det! Lös de trevligaste Sudokuna först.
Så blev resultatet i min Sudokuskolåda - alla Vbl-Sudokun ligger överst. Och de med små rutor kastades bort. Och när Vbl-Sudokuna tar slut då? Ja det finns säkert en lösning på det också.

Papper, papper

 Jag har börjat ta som eftermiddagsvana att dyka ner i bokhyllan och rensa ut. Oftast blir det att ta fram en mapp eller en tidningsställ (heter det så) och gå igenom.
Och konstatera att av det det jag omsorgsfullt har sparat är det mycket som inte har nåt värde mera.
Idag var det ett tidningsställ fullt med recepthäften som togs fram och nagelfors.
Och jag kan lova att nästan allt kastades. Och själva stället också - det var nött och fult.
Alla receptbilagor som jag nogsamt samlade på - både från B:s Samarbete och från mina egna PIrkkatidningar. Minns inte att jag ens då skulle ha använt dem för att hitta mattips.
Vissa saker fick bli kvar. Tex mammas handskrivna recepthäfte. Kanske hittar jag nåt där som hon lagade och som jag tyckte om medan jag bodde hemma. Eller så inte. Får vara litet nostalgi.
Mat av vilda växter - utrivet ur nån tidning - också det fick bli kvar. Och en samling recept som ett gäng studerande producerat.
Och det var ungefär det.
Har på känn att det kommer att försvinna mycket ur bokhyllan nu när jag är på g. I maklig takt.
Alltid bra ifall man skulle få för sej att flytta - och annars också är det bra med luftighet. Det kommer ju nytt som ska in.

Två nya

Jag ser på Yle1 när jag ser på nyheter och väder.
För ett tag sen kom ett par nya meteorologer med. Två tjejer som är så olika varann som någon kan vara.
Den ena en färggrann sprattelgumma och den andra en allvarsam tjej med diskreta färger på kläderna.
Iofs ska ju inte klädseln spela nån roll men det är så intressant att se hur den avspeglar personligheten.
De hade litet problem i början de här tjejerna.

Hon den livliga talade så ivrigt och snabbt att hon ibland började hyperventilera. En gång avslutade hon rapporten med ett litet hysteriskt fniss. Har också skrivit om hur jobbigt det där var. Har inte märkts på ett tag så jag antar att hon fått jobba med nån talexpert på Yle (jag lever i tron att sådana finns) och har nu jobbat bort det.
Den allvarsamma var förmodligen ganska spänd i början. Åtminstone sa kroppsspråket det. Kunde slappna av om nyhetsläsaren gav nån stund till att småprata väder med henne innan hon drog igång. Hon hade dessutom ett besvärande sätt att sluta en mening med ett uppåtgående tonfall - lät mycket främmande i finskan. Men nu har hon tydligen också fått gå hos talexperten för det är nästan borta. Och - hon börjar bli varm i kläderna - idag vågade hon sej på att le också under själva väderrapporten.
Nu skriver jag inte det här för att hänga ut flickorna utan för att heja på det faktum att de har jobbat med sina små olater - med eller utan Yles talexpert. Lyfter på hatten! Både för flickorna och för en arbetsgivare som förstår att ta vara på talangerna. De är bra meteorologer båda två!

Digispar

 Kom att tänka på det imorse då jag var inne via min mobilbank och sysslade med bankärenden - vad man sparar pengar (och tid) om man inte betalar över disk med en tilläggskostnad på 5e för varje räkning.
Nå, det är väl inte många som sysslar med den ytterligheten mera. Men från det gick mina tankar vidare till digitalienvärlden i andra sammanhang och i det hänseendet att man sparar pengar. 
Är erkänt sparsam så jag är på jakt efter de där små månatliga utgifterna som till slut blir stora. Inte för att jag intte skulle ha råd men för att det är så onödigt att betala i onödan. Och för att de digitala lösningarna och nylösningarna ofta leder till bekvämare liv.
Börjar med Vasabladet. Sparar 240e per år med att ha Vbl digitalt. Något som jag också använde fast jag fick papperstidningen. Läser så tidigt att pappersversionen inte har hunnit fram. Ja luonto kiittää.
Mitt senaste klipp var att ta bort Sverigekortet som kostade mej 10,95 per månad. Freedome kostade 39,90 per år, en inbesparing på 91,50. Och en möjlighet att se Sveriges Arena - dvs både direktsända saker och lagrade saker. Då man nu ska vänja sej av med digiboxinspelande.
Bredbandet blev husbredband (3,90 per lägenhet) och det betalar jag förstås indirekt via vederlaget men då man dessutom betänker att våra kabel-TV-anslutningar sjönk från 6e/lägenhet till 1e/lägenhet så är det hela en vinst. Och tog då förstås bort mitt eget bredband som hade kostatr mej ca 20e/mån - alltså 240/år.
Jag bytte försäkringsbolag. Tyckte att jag fick bättre avtal - och det visade sej vara bra - betalar en stor del av försäkringarna med bonus från min bank - litet olika från år till år men säj ca 200e.
Sen får man ju hålla i sej då man går in till Elisa så man inte kommer ut med nåt nytt som de tycker man ska ha - i värsta fall tidsbundet dessutom. Råd: kolla era teleräkningar och se vad ni betalar för.
Just nu betalar jag 22,89 för mitt telefonkort via Telia - obegänsat allt och dessutom mobilidentifikationen gratis (Elisa friar med 19,90 just nu och det minns jag nästa gång jag förhandlar med Telia).
Om jag räknat rätt blir det här ca 770e per år totalt. Tackar man ju inte nej till - och då det dessutom är förändringar till det bättre.

Vad vi älskar

 denna snövinter. Och denna kallvinter.
Det finns väl inte den telefonägare som inte har tagit en stämningsfull snöbild. Samlat på lager med tanke på nästa års julkort. Lagt upp på nätet. Eller bara njutit själv.
Vuxna och barn blir konstnärer med all denna snö. Stora präktiga snöslott byggs. Tom på Vasa torg byggdes ett praktverk av vuxna karlar - säkert till glädje för många.
Isarna lockar.  Redan i torsdags fanns små stigar. Antar att dessa har utvecklats till breda vägar. Skidspår tas upp. Många vittnar om att de står på skidor för första gången på många år. Skolklasser drar till pulkabackar. Och mycket mer. Gratisnöjen tack vare vår fina snövinter - som vi tycks ha förstånd att ta vara på.
Folk kommer sej ut till sina sommarstugor ute i skärgården.
Skidspår runt om i bygderna.
Nästan så man tycker det skulle vara dags att ställa till med snö-/isskulpturtävlinggar som förr i världen. Fast jag har på känn att vi då hade många konstnärer från utlandet med och det går ju inte nu.
Annars - om du rör dej vid fiskstranden imorron, onsdag så kom gärna till Röda korsets vändagsrepris - varm saft och glad information. Startar kl 13.

Vasa torg 2006

Fantastiska strömningar

 Var idag i kyrkan. Strömmad gudstjänst. Jag hade äran att vara textläsare och psalmsångförstärkare.
Fick läsa så underbar text  - 1Kor 13. 
Men det är inte det jag tänker skriva om utan det som kom efter.
Visste nästan att väninnan i Sverige skulle se - hade gett henne länken tror jag. Och hon reagerade.
Men så kom det ett för mej okänt namn i chatten. Var ren på väg att skippa men råkade läsa de första orden och insåg att det var en bekant från länge länge sedan
En väninnans väninna från Norge. Hon besökte Vasa och vi träffades ett antal gånger men efter det ingenting.
Nu hade hon råkat se den strömmade gudstjänsten från vår kyrka och känt igen mej. Och skrev direkt på Fb-chatten.
Helt underbart! Nu fick vi kontakt på nytt och blev Fb-vänner för att inte tappa bort  varann i svängarna. Fantastiska Fb och fantastiska möjligheter att ta del av tex gudstjänster över gränser. 
Och trots att vi vill göra saker irl är det här med strömmande en grej som kanske kunde användas parallellt. Tex just en gudstjänst kan vara till glädje för sådana som inte kommer sej till kyrkan på riktgt av olika orsaker. 
Vår kyrka har dessutom ny inspelningsapparatur som den duktiga personalen oförskräckt och med den äran har tagit sej an.
Låt vara att det också fungerade med att duktiga i personalen använde sin egen lilla telefon för att strömma. Antar dock att den nya apparaturen känns säkrrare och har fler finesser. Heja personalen!
Och heja du som tog kontakt från Norge efter att ha sett mej på tv.

Nästan så här tomt är det i kyrkan - coronatomt