Tid, gå långsamt!

Har idag mest hela dagen suttit och tackat för gratulationer på Fb. Med ett litet leende på läpparna har jag glatt mej åt varenda en kommentar. Det känns så bra fast jag vet hur enkelt det är att gratta med Fb-s hjälp. Nån har tänkt på mej så mycket att hen har skicket en hälsning. Gillar.
Det känns bra att fylla. Och arrangemangen i år gillar jag speciellt mycket. Igår - på födelsedagsaftonen blev jag uppmärksammad. Strampenlunch med väninnan och sen var vi tillsammans på konsert med mingel. Tack för det. Idag har jag alltså haft möjligheten att stilla mej under min födelsedag och fundera på tidens gång. Och ja - tacka för grattisar.
Det här med att fylla 65. Pensionsålder. Det är ganska många år jag har fått leva. Men det känns inte som om jag skulle vara gammal. Det märks förstås kroppsligt att man inte är nån flicksnärta mera - litet stelhet, krämpor som läkarna har hittat som jag medicinerar för, litet småskavanker här och där - men det är som så perifert. Det som känns som förr är att livet brusar - ja nästan rusar. Eventuellt tycker jag att det rusar snabbare än förr. Och det är nåt jag skulle vilja råda bot på. Vet bara inte hur. Jag skulle vilja att dagarna och timmarna skulle gå långsammare. Jag förstår ju att tiden är begränsad. Rent mänskligt har jag inte enormt många år kvar att leva. Dessutom vet man inte när de kommer - de där diagnoserna som på riktigt påverkar.
Därför hoppas och ber jag att jag ska förstå att ta vara på de dagar som är så fyllda av liv som dagarna känns nu just. Och att jag ska ha krafter att ta hälsomotgångar som eventuellt kommer.
Och nu just - fånga dagen och timmen och försöka känna att min tid är nu. Därför - tid, gå långsamt!

Ernst för alla?

Vi har ju igen en säsong med Sommar med Ernst. Som far runt och planerar (det är mest andra som jobbar) det mest underbara hus vid vattnet.
Men på nåt sätt är jag inte lika engagerad som tidigare. Börjar Bäst före närma sej? Eller är jag bara mätt? Tycker inte ens att de smarriga citaten duggar lika tätt som förr. Men trots det älskar jag ju att se förvandlingen av ett ordinärt hus till något alldeles underart. Och visst älskar jag ännu hans iver och glädje över det han åstadkommer.
Igår kom jag också att tänka på hur han ter sej inför de män som ser på programmet. Dels må de ju vara störda av hur enkelt allt går för honom. Men framför allt - nog må ju en händig handfast karl tycka att han är knapsu! Det var nåt han gjorde igår - nåt hampaband som han knöt fast med såna myskommentarer att jag kan tro att det inte satt i karaöron.
Eller så gör de som jag - tar till sej av goda idéer. Vet nog också kvinnor som inte klarar av honom.
Jag gillar - men skulle gilla ännu mer om han skulle gå tillbaka till det småskaliga som han sysslade med i början då det hela hette Sommartorpet och det faktiskt var ett torp av den storlek som man kände igen. Och då han själv jobbade i sitt anletes svett och inte bara band små läckra hampaknutar.

Hårda villkor och viktiga ben

Som många har märkt har det varit nåt i bostadssvängen igen. Och denna gång ett verkligt unikt boende - en radhusbit på Kaserområdet. Med ortodoxa kyrkan och en park som utsikter. Mycket mycket som är fint. Den hade slunkit genom maskorna i mitt nät för att jag inte har sök på radhus.
Valsat runt huset med olika smakråd under helgen. Gick till mäkleriet imorse för att få svar på frågor och eventuellt beställa visning. "min" mäklare från i fredags är den ende som kan svara på frågor och över huvud taget hantera lägenheten. Man kan ringa honom och avtala visningstid. På hans semester?? Not! Om det är som det låter är det ju helt sjuka arbetsvillkor. Kommer inte att ringa. Dessutom har de två bud på lägenheten redan. Att ge sej in i en sån strid skulle betyda snabba ryck och det klarar jag inte av.
Har dessutom hunnit begrunda och se en hel del saker. Förutom skavanker och annat som jag skulle behöva veta mera om har jag kommit till hur viktiga mina ben - eller snarare B:n är. Badkar/Badrum, Bastu, Balkong, Bioavfallskärl (sånt syntes inte i sopisraden)och ännu ett - Byksnören.
Så om inget drastiskt händer parkerar jag (också) den här boendedrömmen i arkivet. Och det känns bara bra. Nu älskar jag mitt hem ännu mera. Och väntar på nästa frestelse. Vet nu vad den borde vara för att jag ska falla. Tror jag.

Hård bransch

Man kan ju nog tycka att de till storleken små datorerna - plattor och telefoner - är ute och surfar på ett hav som hanterar dem väldigt lättvindigt. Både operativsystemmässigt och appmässigt. Speciellt appmässigt. Plötsligt fungerar en app inte mera - appen har ändrats så den inte går att köra i gammalt operativsystem. Som det som  härom sistens ledde till att jag la en helt bra telefon åt sidan och köpte en ny - en Winphone igen - bara för att Messenger slutade fungera i det operativsystem jag hade - Windows 8.1. Tidigare hade Instagram slutat fungera. Vad är det här? Tar marknadskrafterna inget ansvar alls? Dum fråga.
Härom dagen kom beskedet att Windows 8.1 inte kommer att ha stöd mera. Vad det betyder i praktiken vet jag inte - men låter inte bra. Har numera Windows 10 själv. Och ja - det var ju också intressant - hur hade de utvalts, de Win 8-telefoner som på enkelt sätt kunde få uppgradering till Win 10?
Tänk på motsvarande på datorsidan. Windows XP - urgammalt - stödet skulle upphöra. Men litet till, litet till. Och nu är Vista i tur. Men det går visst långsamt med det också. Som sig bör.
Det ska inte vara så att de billigare småapparaterna ska hanteras som slit- och slängprodukter (inga produkter ska ju det) - det handlar ändå om ganska mycket pengar - och om miljön.
När det gäller appar är ju vi Windowsanvändare luttrade - väldigt magert. Kan ju bara inte acceptera att ett så smart system som Windows för telefoner körs ner! Ja, jag vet varför och jag vet fortsättningen - men jag tycker det är så fel!

Varför rensa?

Det är trevligt att rensa i trädgårdslandet. Litet meditativt tycker jag (bara det blåser så myggen hålls borta). Idag mediterade jag bla om nyttan av att rensa. Jag undrar nog om det inte mest är en estetisk grej att dra upp vatunarv (säjer inte samma sak om det handlar om ranunkler och nässslor och andra kraftiga otyg). De många narvplantor jag drog upp kan ju inte skada min dill, sallad och persilja när de nu väl har tagit sej. Små rötter. Kan tänka mej att de tom gör nytta fuktiga somrar och täcker den jord som annars skulle bli torr och hård. Idag for jag runt med en kraftsa samtidigt och det må ju vara nyttigt - att luckra. Men annars - det var en estetisk fråga mest tror jag - och det var ju inte illa.
Tänkte också andra tankar.
Note to self - inte potatis i kyrkparken mera - den höga blasten skuggar både det ena och det andra. Noterade att min midsommarros - Finlands vita ros - äntligen håller på att ta sej. Litet gödsel eller gräsklipp ska den få för att vara ännu finare nästa år.  Och - borde försöka få tag i en libsticka - den gamla har tatt slut.
Ja - i förlängningen - hur ska en trädgårdsägare kunna ge upp sin trädgård? Planeringen för följande år och resten av livet är ju i full gång. Befängda tanke att sälja stället! Tanke tänkt idag när allt var så fint och tom huset var gästvänligt och varmt.
Och när man kommer hem med sin skördekorg med alla buketterna inför helgen och fräscha grönsaker och - inte att förglömma - jordgubbar, då är tanken på att ge upp det hela helt befängd. Man får väl vänta och se.

Skördekorg

Medan vi sover

Lapp på ytterdörren om storstädning av trapporna i vårt höghus. Betyder vaxning av golv - betyder att vi inte ska gå på golven medan de torkar. När jag gick upp såg jag att städerskan var i gång i granntrappan.
Behövde veta när jag kunde ta min mogronpromenad (överklassproblem) så jag tjoade när jag såg henne. Rödbrusig och varm berättade hon att allt är klart - hon har börjat klockan 5 för att ha det klart när folket börjar röra sej. Frågade henne om hon får ta motsvarande ledigt senare idag. O, nej - nio timmars jobb återstår. Anställd - semestertider - vikarier sjuka. Vi kunde bara konstatera att det gäller att ta det lugnt och dricka tillräckligt. Det är ett varmt göra att städa trappor i höghus.
Och vi som bor i huset är glada om städkostnaderna är låga när vi istället borde vara intresserade av att veta om vår duktiga glada städerska har en juste lön.
Det vi kan göra är att visa vår uppskattning när vi ser hur golven nu blänker och hur fräscht det känns.

Du är bra!

Yle har en tid nu efterlyst berättelser om lärare. Namngivna lärare. Berättelser skrivna av före detta elever (studerande säjer vi idag på litet högre stadier). Elever som vill berätta om hur en lärare har påverkat deras liv med att vara - just det, en bra lärare, med allt vad det innebär.
Jag kan tänka mej att nån har kritiserat det - också. Vaddå lärare, varför inte andra yrkesgrupper. Säkert, alla behöver sån här uppmärksamhet. Men jag hejar ändå på det. Lärare är något som alla har haft och har en relation till, en lärare är någon vi känner vid namn, en lärare är någon som man hälsar på också efter avslutad skolgång.
Läste igenom listan igår och blev så glad då jag såg så många kända namn. Yrkesaktiva, pensionerade, tom nån som är avliden. Olika skolstadier, olika delar av vårt land.
Säjer grattis, mina lärarvänner! För det vet vi alla att det här handlar om lärare som varit hängivna, lärare som har bjudit på mer än det den egna utbildningen gav, lärare med ett stort och varmt hjärta och som sett eleverna. Och grattis elever (inkluderar mej själv) som har fått ha fina lärare.
Och förstås - det finns massor med lärare som skulle rymmas in i sammanhanget - ingen har bara "Håxat" skriva.
Heja skolan, du stora administrativa koloss. Som inom dej hyser så många goda människorelationer och så mycken både kunskap och klokskap..
Här kan du läsa om lärare som elever kommer ihåg och har skrivit om.

Skuldkänslor

Valde imorse bort det svettiga tunga gräsklipparbetet på torpet - valde istället cityliv som alldeles strax betyder skönt balkonghäng.
Men - då känner jag en viss skuld. Varför är jag inte på torpet en varm och skön dag? Varför är jag inte där och njuter av irisarna som säkert har slagit ut? Och av schersminen och rosorna som är som bäst nu? Varför njuter jag inte av mitt paradis?
Jo för att jag inte vill! Har hela tiden kluvna känslor för  stället. Vill inte, vill. Vet egentligen inte hur man gör när man är där utan att jobba. Medan B fanns fick jag några underbara vill-stunder där, När vi redde till supé och var över natten. Nu kokar jag knappt kaffe där.
Njuter så av det vackra när jag väl är där. Mellan jobbpassen. Men sen inte. Känner inte glädje vid tanken på att fara dit. Men känner ändå inte att jag är mogen att sälja. Vill ha odlingar.
Överklassproblem- javisst. Och skuldkänslorna försvinner  bara dagen lider. Och gräset finns kvar imorron då jag far ut för att jobba i mitt anletes svett. Och hinner se allt det vackra.

Det bästa just nu - att rensa ut

Att det kan vara skönt att bli av med saker. Men det vet ni väl redan ni kloka människor som är bra på sånt. För en samlare och tillvaratagare som jag är tröskeln hög. Man kan ju behöva... På senare tid tycker jag ändå att jag har blivit litet bättre på att göra mej av med saker - en nödvändighet.
Och det känns så skönt! Som en börda som har lyfts av.
Nå, nu ska ni inte tro att det är några storverk som utförs här. Det handlar nog om de små stegens sanering. Som det där med en sak ur skrubben varje vecka,
Men inte är det riktigt illa - jag har via Roskalava blivit av med ett modem, mina trådtelefoner, en massa sladdar och högtalare (tom ett par stora "watthögtalare"), plastjulgranen och nu senast idag min samling miniflaskor. Den sistnämnda förstår jag mej inte riktigt på. Jag har aldrig använt nån miniflaska själv och är inte speciellt intresserad av att samla på dem heller. Men massor fanns det. Och det är som med allt annat - nån tänker slänga och jag säjer att jag kan ta. Och Sundomstugan har plats. Så idag var det den som blev ett stort antal flaskor lättare.
Det finns nog en hel del som kan städas bort ännu. Och jag tycks vara på G. I källaren blir fröjd när jag börjar städa in saker i de hyllor som blev tomma. Grejt! Och Roskalava är toppen - bättre att ge bort åt nån än att lägga till nån avfallsstation.

Sortera näsdukar

Det kan väl passa som ett led i annat sorterande. Och också för att inte "hinna" med källarskrubben idag. Där måste man ju tänka och ta ställning.
När det gällde näsdukarna var det bara att njuta. De är ju så  vackra!
Det fanns sådana som hörde till en serie. De som hade en pastellfärgad kant runt. Någon hade ett monogram. Tänk er det - att brodera monogram på sin näsduk!

Där fanns de som hade vackra broderier - någon näsduk var av sidentyg.

Vackra blombroderier fanns det också

En enda fanns kvar av barndomens näsdukar -"gubbanäsduka". De övriga har jag säkert gett bort.

Jag vet att jag också har eller har haft näsdukar med handvirkad spetskant. "Det perfekta handarbetet för stranden" som jag läste i en gammal damtidning.
Och sen ska vi inte glömma de stora karanäsdukarna som jag har efter pappa. De håller på att ta slut för det är dem jag använder mest.
Ja, jag hör till det säkert  utdöende släkte som använder tygnäsdukar. I ur och i skur.
Men du - när sorterade du dina näsdukar senast? Använder du dem?
Intressant kulturhistoria finns i min lilla näsdukslåda. Jag tycker om att lyfta fram den.

Hjärngympa

Jag spelar inte dataspel. Har försökt men aldrig lyckats se nån mening med det. Fast jag vet att det finns helt vettiga som tränar upp allt möjligt. Men inte för mej.
I min barndom/ungdom la jag patiens (som av nån anledning betraktades som litet syndigt) men så inte mera. Och speciellt inte på dator eller platta.
Två spel spelar jag dock på platta/telefon. Det ena är Wordfeud - ett slags digitalt Alfapet (som jag aldrig har spelat) och det andra är Crossboss - ett slags tvåmanskorsordslösande.
De här båda har förutom klurighetspoängen också en viss social bit, fast jag sällan chattar med medspelarna. På nåt sätt en hälsning. Och, faktiskt, litet också av hur mår du, har inte sett dej spela på ett tag. Och så upplever jag att jag sysslar med hjärngympa. Vet inte hur lyckat det är att sluta dagen med slika övningar men då det känns så skönt att lägga huvudet på kudden och ta fram plattan och klura ut några ord.
Förutom de här spelen så löser jag korsord. Har en hel hängmapp full med sparade kryss - många av gammal god årgång. Finns alltid ett kryss till hands.
Minns att jag var glad när jag i tidningar jag fick av min mamma såg att hon hade löst korsord. Handstilen blev litet darrig med åren men jag tänkte att så länge hon löser har hon livsglädje och klar hjärna.
Och nu höll jag på att glömma Sudoku som jag löser nästan varje dag. Vasabladets och andra tidningars.
För mej är det här lösandet och tävlandet också ett tecken på att jag har tid - och såna tecken vill jag se.

God natt - not

Jag vet ju att det är farligt att inte släcka lampan före läggdagset. Men ändå gjorde jag det igår. Och det gick inte alls bra. Sömnen bara inte kom.
Jag låg på spikmatta, tog flisor av insomningspillren, tog flisor av huvudvärkspillren (huvudvärken kom istället för sömnen). Klockan två var jag uppe och åt. Det var otroligt vackert med den vita syrenen i skymningen - eller var det gryningen.
Ställde väckarklockan på åtta - har ganska tidig start. Lyckades så småningom somna men inte behövdes väckarklockan. Nejdå, jag vaknade sextiden.
Nu har jag ställt och packat inför dambjudningen på torpet. Planerat om klädseln. Det regnar.

Aktivitetshanteraren

Så heter en del av min dator. Den berättar vad som är på gång. Avstannar den så är väl min dator inte längre igång.
Antar att det är lika med den del av mitt hushåll som kunde kallas aktivitetshanteraren - det lilla tambursbordet. Som nästan alltid är belamrat med lapar, grejor på väg nånstans och annat smått och gått. En nyckel som finns hos mej för säkerhets skull, böcker på väg till sin ägare, kvittenser som ska lämnas in, en viktig sten, komihåglappar av olika slag. Bara för att nämna några exempel.
Jag har länge tänkt att det bästa skulle vara om det lilla bordet skulle vara tomt men kom fram till att det är bäst när det finns något där för det  betyder att jag är mitt i det brusande livet - jag är igång så länge min aktivitetshanterare inte är tom. Inte nån längre tid i alla fall.

Rösta!

Är du fyllda 18 år och hör till Vasa svenska församling? Då vill jag uppmana dej - gå och rösta! Här hittar du allt du behöver veta om valet. Idag börjar föhandsröstningen och på den egentliga valdagen den 11.6 stängs röstningslokalen klockan 20.
Jag hoppas verkligen att röstningsprocenten blir hög - att församlingsmedlemmarna utnyttjar sin rätt att påverka. Och jag vill mena att ett kyrkoherdeval inte är viktigt enbart för dem som är kyrkaktiva. Var och en av oss - ja tom de Vasabor som inte hör till kyrkan - påverkas av vem som är kyrkoherde. I vår lilla stad är kyrkoherden en synlig person - både i andliga och världsliga sammanhang. Kyrkan är mitt ibland oss och kyrkoherden är navet inom församlingen.
Så - ni röstberättigade - ta ställning och gå och rösta!

Polistwitter

Jag blev litet fundersam när jag läste att polisen skulle twittra hela dimissionskvällen - ända till långt in på småtimmarna. Ska vi nu sitta och gotta oss och förfasa oss natten lång - vi som inte är där ute och ställer till det?
Men jag tror nog det var en bra sak. Jag tror det var bra för föräldrar att läsa vad som händer runt om i landskapet. Och jag tror nog att jag skulle fara ut för att ta en titt om jag som förälder skulle läsa om stora slagsmål i Skolparken i Jeppis. Är mitt barn där? Är mitt barn rent av inblandat? Och skulle jag läsa om fylleri i Hoviska i Vasa - ja då skulle jag åtminstone se till att vara vaken när mitt barn kommer hem. Och förmodligen ta en diskussion om kvällslivet vid stranden. Speciellt om jag skulle vara så blåögd att jag lever i tron att det är vanlig picknick på gång. Och läser jag direkt om knark i Malax - då tror jag.
Sen kan man ju som vanlig medborgare fundera över att det är så i vårt samhälle att en stor poliskår hålls sysselsatt med att reda upp fyllesaker - också gällande minderåriga. Som ju i princip inte borde få tag i alkohol. Du langar väl inte?
Nu twittrades det inte bara om ungdomar som firade examen. Och speciellt allvarliga saker hände inte. Var själv på promenad längs stranden och det såg lugnt och mysigt ut - massor med folk. Det som igen i år gladde var den mängd vuxna som fanns i vimlet. Med varmkorv, med saft, med vuxenögon.
Och som sagt - hoppas det fanns vuxenögon som såg ungdomen som kom hem på natten. Och att man hemma vågar ta diskussion och att vuxna inte langar åt sina barn. Kanske nån fick sej en tankeställare av att läsa twittrandet.
Det SKA gå. Rapporter visar att ungdomar dricker mindre och beter sej bättre än för ett tag sen. Låt oss rida på den vågen.

Som en vanlig medmänniska

Satt på centralsjukhuset och väntade på  min labbtur. Och iakttog. Och såg  hur människor var i behov av hjälp.
Där var tanten som många gånger måste instrueras av sin son(?) för att veta vart hon skulle gå när det var hennes tur.
Där var ensamma tanten som blev hjälpt av en vänlig labskötare till urinprovstoa. Många många frågor som fick lugnande svar. "du kan låsa  dörren om dej". Det gjorde hon inte.
Bara ett par exempel som jag iakttog en kort stund på en "enkel" avdelning. Tänk på hela sjukhuset. Hitta, vänta, flytta sej, komma ut från ett undersökningsrum och hitta vidare. Inte så lätt.
Det finns vaktmästare, det finns en servicepunkt. Men nu tänker jag mera på hjälp som tar längre tid. Nån som kan vänta med patienten, nån som kan ta reda på saker som patienten frågar om.
Alldeles utmärkt för frivilliga från tex Röda korset. En plats vid varje ingång. info om att hjälp finns att få. Utvecklade det här med labskötaren när det var min tur. Och vi kom fram till att det kunde vara nåt för både civiltjänstgörare och vårdstuderande. Tänk vilken avlastning för personalen. Nästan så det skulle vara värt en lunch för alla som skulle jobba som frivilliga. Det behövs inga vårdkunniga här utan bara medmänniskor.
Blev så tänd att jag bestämde att gå till servicepunkten för att sprida mina goda idéer. Men si där var personalen utflugen. Hittade en blankett för feedback och den fyllde jag i.

En annorlunda konsert

Vi har körfestival med allt vad det innebär. Konserter, nonstopuppträdanden, ett myller av folk. Jag har tagit del av en del och ännu idag och imorron kommer jag att få höra ljuva toner.
En konsert kommer troligen att framstå som den jag bäst minns efter dagarna. En "Kör på besök" på äldreboendet Carl och Carolina. Egentligen mera allsång än körframträdanden. En kör från Kalix.
Festsalen, Otto Finniläsalen, fanns under takåsarna på fjärde (!) våningen i den gamla byggnaden.
Det som slog mej var hur många av de boende som satt i rullstol. De var i absolut majoritet. Många verkade leva i sin egen värld men jag kan tänka mej att musiken ändå nådde dem. Det fanns nog också sådana som sjöng med och som förmodligen kunde texterna på de gamla sånggodingarna.
För de unga vårdarna var sångerna tydligen helt främmande - de verkade inte kunna sjunga med alls.
Ibland behövdes en lugnande hand, ibland såg man en anhörig smeka sin käras huvud. Det ljuvligaste var i alla fall när vi slutade Rosa på bal med - Rosa jag äälskar dig! och en man steg upp och la sina händer på hustruns kinder. Kärlek. Det var mycket som hände under den konserten. Fint initiativ. Efteråt blev det eftermiddagskaffe i samma festsal.

Terpentinen och jag

Det tycks inte vara någon bra kombination. Ni minns att jag för ett år sedan hade ut en mindre mängd terpentin i köket. Det som rann in mellan bänkskiva och vask och fick mej att tro att jag hade fördärvat mitt hem med terpentinlukt för resten av livet. Men det lugnade sej och slutade lukta.
Idag när jag tog ut en spade på torpet - ur kantoret, skåpet i tamburen under vindstrappan - kom det en vass lukt mot mej. Och spaden var våt. Och jo, just det. Tydligen förra gången jag jobbade hade jag lyckats fälla en terpentinflaska från hyllan bakom den tunna där redskapen står. Och tydligen lyckats perforera flaskan, kanske med grepen. Hursomhelst så badade redskapen i terpentin. Ut med allt på backen för att torka upp. Tunnan blir inte vad den har varit. Ekobilen nästa. Verktygen kommer att lukta ett tag men förhoppningsvis inte så länge. Avskyr den lukten. Och speciellt med fjolårets malör i minnet.
Positivt var att jag fick kantoret städat. Och hittade en del intressanta saker. Kanske plats för fler utgrävningar där.
Måste nog säja att jag aldrig har väntat på ekobilen som i år. Jag har gammal målfärg från B:s garage, Och ett par dunkar gammal besin, min terpentintunna, en massa oljeblandat vatten i dunkar som är så tunga att jag inte vet hur jag ska få dem i bilen. Och metallskrot. Både eget och sånt som M har hittat under stenar där hon röjt (undrar hur mycket avfall vi har hittat på den tomten under den tid jag har haft den).
Så välkommen till Öjbergets parkering, ekobilen.

Hockey

Mitt i semifinalen i VM-hockey. Canada-Ryssland. Njuter av skickligt spel. Samarbete och fantastiskt åkande. Och ännu inte för ruff match fast det kanske börjar dra ihop sej. Njuter också av att tekniken (och Hbl) ger oss referat på senska på MTV3-kanalen. Trots att vi får höra att det återstår 5 minuter kvar och att nån hänger bra med på noterna.
Har lite svårt att förstå mej på mej själv som är så intresserad av hockey. Ett sånt machospel, ett så våldsamt spel ooch ett så barnsligt spel. Och ett spel som av måna tas på blodigt allvar. Klarar inte av kostymdiskussionerna i periodpauserna.
Hockey är ju faktiskt den enda sport som intesserar,. Och jag vet exakt var och när det intresset väcktes. Det var på Torngatan i Åbo under studietiden. Där bodde tidvis fem pojkar i kollektiv och där var jag ständig gäst när det var hockey på tv. Den tv de ägde saknade licens och  vi var bereddda att hinka in den i skrubben om licensgranskarna skulle ringa på dörren. Minns det som igår och minnena kom upp till ytan idag när jag träffade en av pojkarna från kollektivet. Minns hur vi satt där på kökspallar längs väggarna för att rymmas. Det  var inte så många som hade egen tv i studievärlden på 70-talet. Minns hur en skinnmössa med ett saltkar bredvid tronade ovanpå tjock-teven den gång då en av pojkarna hade svurit på att äta upp sin ludiskuffare om en match slutade på ett visst sätt. Minns hur den enda ickehockeyintresserade kollektivmedlemmen demonstrativt satte sej mitt på kökksgolvet framför teven och i maklig takt skalade en apelsin. Det var hans kök också. Mystiska tider spelades matcherna och ibland så sent att nån pojke måste eskortera mej hem genom den farliga Puolalaparken. Och på nåt sätt minns jag att vi "kände" spewlarna. Samma ärriga hjältar från år till år. Oi niitä aikoja!
Intresset har suttit i sej och det är med stor glädje och inget allvar alls jag tar del av matcherna. Men litet högt blodtryck kanske det nog blir senare ikväll när Finland möter Sverige.

Begränsning

Var på torpet idag för att bereda trädgårdslanden för odling. Dvs jag vände jorden med spade. Och det tyckte min kropp så illa om.Det gjorde ont och jag hade svårt att räta på mej efteråt.Måste ta det väldigt lugnt och ta många pauser. Undrar om det bara var en ovan rörelse eller om det är koppla till min osteoporos.
Oberoende så fick jag en tankeställare. Nån gång - om jag får ha hälsan- kommer jag till det skedet när det inte mera går att hålla igång en så pass stor tomt som jag har.
Hälsosam tanke. Och jag tror jag vågade tänka den eftersom jag redan nu ju delar jobbet. Med den goda M som vill jobba med trädgård. M som gör fina saker på min tomt. Som gör att jag inte är ensam om jobbet. Som gör att jag i förlängningen kan se en situation när jag tex har nån som kommer och klipper mitt gräs, gräver upp mina (förminskade) land och helt enkelt gör sånt som jag inte orkar med. Man kan förmodligen odla på det sättet också. Med lejd arbetskraft.
Om det inte blir så att jag säljer bort det.
Men i sommar är det lyxigt att dela jobbet. Jag känner att jag har större ro att sätta mej ner nu. Nånting blir gjort fast jag inte gör det.
Nu ska ryggen få vila inför följande böjjobb - sätta och så. Ganska snart blir det för nu blir det varmare. Ännu idag var mina jordar våta, tunga och kalla. Men några dagars värme kommer att göra susen. Nog blir det odlingar i år också.