Tid, gå långsamt!

Har idag mest hela dagen suttit och tackat för gratulationer på Fb. Med ett litet leende på läpparna har jag glatt mej åt varenda en kommentar. Det känns så bra fast jag vet hur enkelt det är att gratta med Fb-s hjälp. Nån har tänkt på mej så mycket att hen har skicket en hälsning. Gillar.
Det känns bra att fylla. Och arrangemangen i år gillar jag speciellt mycket. Igår - på födelsedagsaftonen blev jag uppmärksammad. Strampenlunch med väninnan och sen var vi tillsammans på konsert med mingel. Tack för det. Idag har jag alltså haft möjligheten att stilla mej under min födelsedag och fundera på tidens gång. Och ja - tacka för grattisar.
Det här med att fylla 65. Pensionsålder. Det är ganska många år jag har fått leva. Men det känns inte som om jag skulle vara gammal. Det märks förstås kroppsligt att man inte är nån flicksnärta mera - litet stelhet, krämpor som läkarna har hittat som jag medicinerar för, litet småskavanker här och där - men det är som så perifert. Det som känns som förr är att livet brusar - ja nästan rusar. Eventuellt tycker jag att det rusar snabbare än förr. Och det är nåt jag skulle vilja råda bot på. Vet bara inte hur. Jag skulle vilja att dagarna och timmarna skulle gå långsammare. Jag förstår ju att tiden är begränsad. Rent mänskligt har jag inte enormt många år kvar att leva. Dessutom vet man inte när de kommer - de där diagnoserna som på riktigt påverkar.
Därför hoppas och ber jag att jag ska förstå att ta vara på de dagar som är så fyllda av liv som dagarna känns nu just. Och att jag ska ha krafter att ta hälsomotgångar som eventuellt kommer.
Och nu just - fånga dagen och timmen och försöka känna att min tid är nu. Därför - tid, gå långsamt!