Men det kändes också som en öppning. En öppning av porten till Memory lane. Den stängdes ifjol när det kom oväntade saker in i bilden. På nåt sätt trängde jag allt som hade med moster in i ett hörn. Nu när allt är utrett - också föremålen som skulle tas ställning till - nu öppnades porten och minnena väller över mej. Kände det så starkt när jag gick omkring på gården vid höghuset där hon bodde före Hemmet. Kände det när jag körde genom min älskade barndomsby. Känner det så starkt när jag hanterar de minnessaker som fallit på min lott. Saker jag minns från hennes hem, sänglinne och handdukar med monogram, broderade borddukar som jag minns från min barndom.
Och det är faktiskt så att de minnen som just nu kommer är minnen från barndom och tidig ungdom. Minnen från en tid då både moster och hela föräldragenerationen var i sin krafts dagar. Mina egna minnen av moster - både som en del av vår familj och som en jag umgicks med själv. Och jag är så tacksam.
Och faktiskt - när jag hanterar textilierna så går minnena bortom min egen tid. Jag föreställer mej hur de unga systrarna - mamma, moster I ooch moster M - satt och "brudade sej" - på skullan där de bodde - i krigets skugga. Oro för bröderna vid fronten, oro för vad som skulle hända men säkert också en framtidstro. Jag har fått hjälp med vandringen på den riktigt gamla Memory lane av en väninna till mamma och mostrarna. Tack för det D - som blev min kontakt via Fb.
Det känns gott att vandra på minnenas stig - saknaden är mild. Vemodet finns förstås där - ibland bara vill man få vara i de gamla tiderna igen. Omöjligt så därför får jag bara säja tack.
 |
| Bild: Anitas bilder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar