Självupptagen?

När B dog kände jag att det var viktigt att fortsätta att fira lördagkväll som vi gjorde alla de år vi fick tillsammans - ja tom när han var sjuk försökte vi leva upp till det. Trevlig dukning, god mat och dryck. Bara vi under stillsamt trevligt samspråk.
Och allt det där ville jag ha kvar - samspråket blev ju förstås litet enahanda med bara mej själv närvarande.
Det kändes på nåt sätt som en hedersbetygelse till det vi haft. Den känslan finns kvar och dessutom har det kommit en ny - kopplad till den fredade fredagen. Jag har så mycket program och så många kontakter de andra dagarna i veckan - så fredag och lördag kväll vill jag ha som mina.
Sen ska vi ju inte heller glömma att jag är en rutnimänniska ev rang.
Det här var så starkt inför villa-avslutningen att jag sa nej till sällskap som jag blev erbjuden. Fast det kändes litet hårt. Men jag ville bara ha en stund med mej själv på den illuminerade balkongen.
Kom att filosofera över att vara upptagen. Familjer och par kan vara upptagna för att de vill fira i sin egen gemenskap. Och då kan man fråga om jag kan vara upptagen av mej själv - av att vara i min egen lilla bubbla? Eller är jag ledig för att jag inte firar med nån? Hm.