Språkpolis

Har bestämt att jag från och med nu kommer att kommentera alla fel jag ser i min dagstidning Vasabladet. Har redan gjort det så många gånger att jag säkert är känd som tjatmoster. Och det bjuder jag på. Och jag gör det som Emil - av min godhet. För att de ska få vara det språkrättesnöre de vill vara. Jag uppmanar dem ibland bara att korrigera - att de kan låta bli att publicera min kommentar. Men nehe - det vill de inte. Andra gången jag kommenterade idag tog de in kommentaren men lät bli att ändra.
Idag var det flera bottennapp. Mina kommentarer gällde först artikeln om energilaboratoriet där man påstod att idéerna ska froda fritt och sedan att studerande inte heter studeranden i pluralis. Småsaker - javisst - men så viktigt att språket är korrekt. Min språkpoliskollega AB la i Språkpolisernas högkvarter - fråga oss (fb-grupp) upp följande i  som han hittade i dagens Vbl: "Prova på vårt 160 års jubileumserbjudande på Vasabladet Digital, det kostar endast 0,33 euro om dag. Vi har också ett verkligt bra erbjudande på Vasabladet Total. I båda paketen väljer du själv antalet månader." De goda rikssvenska polisvännerna trodde det var nån med finska som modersmål som hade presterat det hela. Själv tycker jag att det låter som Google translate. Tyvärr år det nog en text publicerad på originalspråk av en anställd med svenska som modersmål. Texten har troligen dessutom korrekturlästs. Dystert.

Du ska inte tro...

...det blir sommarlov fast kurser och frivilligarbete tar slut. Nej då. Promenadguiderna är klara - och följs nu av presskonferenser. Datagruppen har avslutats för terminen. Nån slags fortsättning ska planeras. Trodde att körsäsongen avslutades i och med konserten. Men icke. Omstart idag - övning för ännu en ökenmässa. Lägger man till alla bolagsstämmor och extra stämmor så betyder det att det finns program mest varje dag - fast jag trodde det skulle vara tomt. En del helt egna bokningar tillkommer ju också.
Och över alltihopa svävar torpjobbet som det inte tycks bli något av. Iofs har inte vädret riktigt varit på torpjobbarens sida men också framtiden är helbokad.
Och varför struntar jag inte i det som är frivilligt? Ja, säj det! Det är väl nog två orsaker till det. Dels är det intressant och dels känner jag ett ansvar för det jag har börjat med.
Så ursäkta mej, mina vänner, om jag säjer nej när ni försöker boka nåt med mej den närmaste tiden. Nu vill jag ha sommarlov.
Men en sak slutar - imorron sista stavisgången. Det bestämmer jag alldeles själv över.

Underbara Clara

Bloggaren Clara Lidström och forskaren Annakarin Nyberg om digitalt entreprenörskap. På Academill. I serien föreläsningar som Vasabladet bjuder sina läsare på.
Ungdomligt fräscht tema och det syntes på publikens åldersstruktur. Det var ju nästan bara mina före detta elever! Så många att jag inte riktigt hann tala med alla jag ville fast jag kom i supergod tid.
Först om det. Nog är det ju underbart med dessa horder av elever man stöter på var man än rör sej. Har man varit lärare är man inte ensam när man går på nån tillställning. Och alltid finns det vettiga och intressanta saker att tala om. Fantastisk bonus!
Så till Clara  - UnderbaraClara i bloggvärlden - och forskaren Annnakarin. Som båda menar att det finns en nisch för bloggskrivare/Instagrammare och andra som publicerar sej digitalt. En nisch där det finns pengar att hämta. Pengar som en del tom kan livnära sej på. Inte bara varuprover för att man tillåter reklam i sin blogg.
Och varför inte. Varför skulle det inte tilltala om en person som jag "känner" säjer att hen (nä jag skriver hon för det är till mycket stor del kvinnor, unga kvinnor, som har hittat den här nischen) tycker att tex Barnängens barntvål är bra. Nog är det starkare och närmare än det vi fick oss serverat som unga - nio av tio filmstjärnor använder Lux-tvål. Att sedan Clara är så mysigt hemvävd som vi tycks uppskatta gör inte saken sämre. Hon har fått kritik för att hon är för präktig, för traditionell kvinna, för myspysig. För att nämna något. Men det tycks inte hindra otaliga människor från att följa. Hon ger ut pysselböcker för barn - böcker som säljer stort - för man känner författaren.
Ja, jag köpte konceptet. Att en ung tjej från en liten ort i Norrland kan få publicitet i hela Sverige (och i Svenskfinland) är ju fantastiskt. Att hon kan skriva så att hon fängslar och dessutom hitta kanaler för att försörja se på det hela - det är ju bara att säja jess till. Blir också glad när jag ser att hon använder ett bra språk. Viktigt. Hon är en förebild för många.
Jag kan tänka mej att det i publiken fanns många som drömde om att blogga för pengar. För vi var många bloggare i publiken.
Jag själv då - varför bloggar jag? Inte för pengar, nej då. Svaret på frågan får komma i  ett annat inlägg.
Klistrar in Vbl-artikeln om Clara och Annakarin. Hoppas den går att läsa.

Vbl 27.4  2016

Barndomens första maj

När jag i morse tänkte på valborg och första maj var det barndomens högtid som kom till mej. Ingen tanke på det som jag märker att jag bloggskrivit så många gånger om - ensamfirandet, saknaden, vuxentraditionerna. Kanske jag har vant mej litet vid det nya.
Men till barndomen. Och då handlar det förstås om dagen 1 maj.
Ballongerna var viktiga. Vi barn fick välja ballong av det stora utbud som fanns på torget. Fina äkta ballonger. Och länge hölls de uppe. Speciellt kompisens värstingballong.
Glömmer aldrig synen av ballonghavet på torget. DET var bättre förr.
Sången. Pappa sjöng i sångargillet och resten av familjen lyssnade. Minns att vi var så fina - mor och döttrar med vita bomullsvantar. Som poliserna tyckte vi. Sånglyssnandet har blivit en vuxentradition fast pappa inte är där mera. i det svenska rummet finns ju ALLA.
Kläderna. Vi hade med oss en tradition från Kållby att klä oss i sommarklänningar från första maj och framåt. Och det gjorde vi i Vasa också och blev mäkta förvånade när ingen annan gjorde det.
Mjöden som tillverkades hemma. Och dracks med munkringar -inte struvor. Mamma bakade underbart goda munkringar. Det vattnas i munnen på mej nu när jag sitter och skriver.
Sommarväntan kom med första maj - sångerna, fåglarna, uppsluppennheten. Och värmen. För det var väl varmare förr.
Glad över mina minnen - enkelt men glatt och värmande.

Berätta mera!

Ofta läser jag tidningsnotiser flera gånger för att jag inte genast uppfattar. Tex ett namn nämns och jag vet inte vad hen har med saken att göra. Läser slarvigt förstås.
Men idag hjälpte det inte att läsa många gånger - två notiser/artiklar innehöll bara inte den information jag behövde.
Korsholm vill anställa en språkpedagog. Gott så men vad är språket - ska hen utveckla modersmålet, är det finskt språkbad eller är det rent av engelska. I slutet av notisen kan man lista sej till att det är ett nytt språk. Och då handlar det troligen om det andra inhemska. Men säj det då!
Den andra grejen var artikeln om Helsingin Myllys nya havrekvarn. Ingenstans i artikeln säjs det var den finns. Det närmaste man kommer är att det säjs att det på samma tomt tidigare har funnits både en kvarn och en glassfabrik. Visste inte ens att vi hade nåt som heter Helsingin Mylly i Vasa.
Journalister borde utgå ifrån att alla läsare inte minns det som skrivits tidigare, inte läser mellan raderna och dessutom - läser snabbt. Och jo - jag vet att ni också är tvungna att skriva snabbt...

Förvånad

Det har varit med en viss bävan jag har öppnat Fb:s "Den här dagen". Dvs att komma fram till Den här dagen 2012 - några veckor efter B:s diagnos. Vilka minnen ska välla upp idag? Trots att jag vet att jag inte just skrev nåt i klartext. Det skrevs i mail och i den femårsdagbok som jag inte använder mer.
Men hittills har det varit så neutrala saker jag skrev för fyra år sedan att jag är förvånad. Visst minns jag den pirrande oro jag kände när jag var borta en hel dag för att vara på prao på biblioteket. Och dagen då jag skrev om apoteksbesök - visst minns jag då. Men jag skriver också om vädret, om filmer på Youtube, om vardagliga saker som inte på något sätt avslöjar vad som egentligen hände.
Vad lär vi härav. Två saker ser jag -att hela livet inte syns på Fb och att vi mitt i allt det svåra också hade en litet vanligare vardag med normala samtalsämnen och i någon mån sysslor. Trösterikt.
Men spännande är det nog ändå att läsa "Den här dagen" år 2012.

Storebror ser dej

Åtminstone på Internet. Än sen då. Se bara. Jag räknar med att det liv jag lever på nätet - både det jag lägger upp på Fb och i bloggen och uppgifter om de sidor jag surfar på är sånt som jag inte nödvändigtvis håller för mej själv. Och beter mej därefter. Om jag sen lyckas spärra nåt så är det bara en bonus. För spärrar gör jag där det går. Om det sen hjälper vet jag inte. Men som sagt - se bara!
Min matbutik ser också. När jag drar mitt Plussakort registreras tydligen varorna jag köper. Och nu har de hittat på att belöna mej. Via appen K-Ruoka kan jag varje vecka se nya varor som jag får rabatt på - egen förmån, inget som syns på hyllkanten. När jag ser vad det är kan jag konstatera att det är sånt jag köper. Med jämna mellanrum kommer det rabatt på naturell joghurt - kanske de också håller koll på förbrukningen. Den bästa rabatten får jag på Becel Pro Aktiv som min läkare tycker jag ska använda. De vet vad jag behöver, de där på Plussa-kontoret.
Och igen kan jag säja - mej stör det inte att de vet. Jag är inte hemlig.

Sortering

Som ni säkert vet gillar jag att sortera avfall och är mycket nöjd med utvecklingen på sorteringsfronten. Tex bioavfallskärlet - ett av de nyare - är toppen.
Men på nåt sätt kan jag sakna grovsopkärlet. Jag vet att det som var grovsopa numera är brännbart.I de flesta fall. Men vissa gånger funderar man. Ficklampor - en mest metall och en mest plast. Vad är det? En cykelpump med trähandtag. Vad är det? Kanske följa det som väninnan hört. Sortera efter det som det finns mest av. Men tvekar - och tar ficklamporna till torpet och låter cykelpumpen hänga kvar i väntan på beslut. Så typiska grovsopor.
Och sen hittar jag inte allt jag behöver i sorteringsguiden. Tex mitt tallris från balkongen - vill man ha det i brännbart eller komposterbart? Frågade men fick inte nåt svar. Frågat förr men glömt vad jag fick för svar.
Annars är det toppen med sopsorteringen i Vasatrakten nu just och löftet om plaståtervinning gör ju mej snarast euforisk. Men kom snart  plastinsamlingskärl - det börjar bli fullt med returplast i bastun.

Klant - eventuellt i kvadrat

Blev med en massa gamla målfärgsburkar när B:s garage tömdes. De är på väg till ekobilen. Men återanvändande som jag är tänkte jag att jag ska använda det som går att använda.
Och det gick bra att ytbehandla ett gäng trärena brickor och underlag. Trots att prislappen på burken var i mark.
Friskt mod och nytt projekt. Ett med mening. Min mammas skohylla som funnits hos B målas med B:s gamla verandafärg och används på balkongen. Kändes fint. Målades inne i köket - levde med korsdrag hela kvällen. Såg ett ställe som behövde bättras på - tog penseln som stod i terpentin i en burk. Trodde jag. Det visade sej att burken hade läckt och terpentinen runnit ut.  I skarven mellan bänkskivan och dels väggkaklen och dels diskbaljan. In i skarvarna. Silikonet upplöst - måste tas bort. Skurade och fejade mitt i natten. Lukten kvar. Avskyvärt! Jag med min luktnoja. Sov med öppet fönster. Lukten kvar. Har jag förstört mitt hem?
En positiv grej i sammanhanget är att diskbänken kommer att vara superren och putsad. Jag kommer att jaga terpentinmolekyler med alla till buds stående medel. Men nu skulle jag behöva 50 cm silikonsträng. Någon?
Kvadraten då? Jo - hyllan är inte torr fast jag målade igår. För mer än 12 timmar sedan. Är det så gammal färg beter sej? Eller torkar färgen bara långsamt.

Nätsexbrott

Läste en artikel i Vasabladet idag. Om en man som åtalas för sexbrott mot 114 barn i Sverige. Det handlar i de flesta fall om flickor i åldern 12-14 år men också om 10- och 11-åringar.
Det han har sysslat med är att via olika chattforum få flickorna att klä av sej och onanera framför kamera. Och i många fall har han lyckats.
Det är det jag tycker är det kusligaste. Vad är det för samhälle flickorna lever i när de går med på att onanera inför en kamera? Vem uppfattade de att de chattade med? En som var nån sorts pojkvän? 10-åringar har väl inte pojkvänner? Nån pappagestalt? En 10-åring borde reagera med ett "snuskgubbe" i ett sådant fall. Och blockera. Jag kan förstå om ett fnissigt flickgäng kan sjåpa sej och bli uppeggade att svassa framför en kamera - smickrade av motpartens uppmärksamhet. Men man onanerar inte framför en kamera inför en främmande man  när man är i fnissiga flickgäng - det gör man när man är ensam. Och det är skrämmande att tänka tanken.
Det är fel nånstans när det händer - och mannen lyckas. Förutom att flickorna borde ha blockerat borde de förstås ha talat med nån vuxen för att mannens brott skulle ha anmälts. Men det var ju då sånt som händer i den bästa av världar...
PS. Och vet ni - vi kan alla bidra till att skapa en bättre värld - också på det här området. Reagera, upplysa, våga vara med (också på nätet), välja våra ord...

Ögonen

På väg hem från Academill igårkväll. Regnigt. Nästan mörkt. Vid busshållplatsen en man med två pojkar.Troligen nyfinländare. Magra små pojkar - så som pojkar i pojkålder är. Men ögonen var så stora. Tittade på spralliga studerande i halare.
Efter att ha hört Göran Rosenberg tala om svårigheten i att känna sej hemma när man inte har någon historia tolkade jag in en massa i gossarnas blickar. De hade det säkert bra - hade varit med pappa på stan och var på väg hem. Men vad har de varit med om? Vad har pappa varit med om - sånt som han inte kan berätta. Kommer de att förstå det konstiga land de hamnat i. Där unga vuxna ljudligt sprattlar omkring i färggranna halare.
Jag log mot dem och sa hej och fick leenden och svar. Men de där ögonen...

På Academill

Igårkväll var jag på föreläsning på Academill. Vasabladet bjöd tillsammans med ÅA. Nästan så att jag alltid går när ÅA bjuder. Nästan i princip. För att jag tycker att de borde bjuda allmänheten mera. De är för osynliga. När det kommer en gästföreläsare - bjud in med annons. När det hålls en disputation - bjud in allmänheten. Åbo Akademi - och de andra högskolorna i stan behöver synlighet och allmänheten kan ha intresse av att veta vad de gör.
Blev så glad ett år när jag blev inbjuden till en ingenjörsarbetspresentation. Special - det var en handledare som bjöd in mej till en fd studerandes presentation. Kunde tyvärr inte gå.
Tänk så mycket intressant vi kunde få höra om vi skulle veta.
Ja - Academillföreläsningen då. Eller föreläsningarna eftersom det här var nummer två. Den första gästen för nån månad sedan var Tove Janssons brorsdotter - en karismatisk dam som gjorde kvällen njutbar. Igår var det Göran Rosenberg som var gästen. Han talade på temat "Hem och hemlöshet i Europa". Egentligen om dagens flykting med avstamp i faderns nystart i Sverige. Fadern som upplevt förintelsen och kom till Sverige med helt nollställt tidigare liv. Mycket intressant föredrag som nog gav mersmak. Borde läsa hans böcker. Sedan blev rundabordsdiskussionen på scenen inte lika trevlig och sprittande som den efter Janssonföredraget. Denna gång - säjer jag - var det alldeles för många akademiker som ville säja alldeles för mycket. Bra saker - men för mycket.
Om några veckor är jag bjuden på nytt. Del tre i föreläsningsserien.

Minimera

Jag beundrar damen som gjort så här. Bytt sina 75 kvadrat till 29. Och gjort sej av med saker.
Ganska mycket saker i verkligheten. Jag gillar fast jag vet att jag aldrig skulle kunna vara så radikal. Speciellt gillar jag när hon säjer "Jag har inte särskilt många böcker kvar, i gengäld älskar jag varenda en." Tänk att ha så få böcker att man skulle ha stenkoll på dem.
Jag hör ju själv till de stora samlarna. När nån ska slänga en pryl tar jag gärna emot den. Den kan ju behövas, jag kanske hittar nån som behöver den... Oftast hittar jag inte någon som behöver den utan den blir hos mej. Och den lagras - antingen i stan eller (tyvärr) på torpet. Och fyller upp.
Inser att det måste saneras i gömmorna. I verkligheten är jag litet stolt. Gick lös på kylkällaren där jag mest förvarar blomkrukor och glasburkar. Lyckades via Roskalava på Fb få ut en stor mängd blomkrukor i lera och igår kastade jag (i glas-/metallinsamlingen) en mängd glasburkar. Tyvärr märks det inte just. Ja och så fick en famn strumpor stryka på foten (så att säja). En bra dag.
Sorteringen och återvinningen ska hjälpa mej. Lump blir återanvänt och snart, snart kommer plasten att kunna lämnas till återvinning. Stor plastsamling i bastun redan. 
Känner att jag är på G. Kliar i fingrarna att ta itu med städskrubben/skoskrubben. Och källarskubben där det finns en hel del som kan gå till Roskalava eller Bytesloppis (valuta - kaffepaket). 
Och bokhyllan - tänk om jag skulle närma mej idealet åtminstone litet grann - jag älskar eller åtminstone har koll på mina böcker.

Airbnb

Hyr övernattning privat. Få tag i boendet och boka detsamma på nätet. Fantastiskt. Tomma lägenheter utnyttjas och resenärer bor billigt. Nån har uppptäckt möjligheterna och skapat Airbnb där uthyrare och resenärer smidigt möts. Toppen så långt.
En tjej i vårt hus har upptäckt Airbnb och hyr ut sin fina tvåa. Med inte alltid så lyckat resultat. Under Pampas nationaldag hade vi hålligång. Det sprangs i trappan och hoades mest hela natten. I fredags lär det ha varit så mycket ljud (jag hörde inget - det tycks vara så att jag sover ibland) att grannen ringde på och blev hotfullt bemött av festprissarna.
Det är ju så här - de flesta som hyr en Airbnb-lägenhet använder den till att övernatta i. Men så finns det störingar. Ingen som (väl) kan kolla hur många som vistas i lägenheten. Husets ordningsregler - struntar väl jag i - jag är ju bara här i natt. Så det fungerar inte alltid så bra i höghus. Och vi som dessutom har kodlås med en kod som vi inte vill ha utspridd i hela stan/hela världen.
Misstänker dock att vi inte kan hindra förfarandet med ordningsregler - hör antagligen till det som en lägenhetsägare har rätt att göra. Måste kolla juridiken där. Om den nu har hängt med - fenomenet är så nytt.
Ägarinnan delgavs problemen - hon vet ju inte vad som händer och hon beklagade. Får se vad det resulterar i. Men problematiskt att en bra idé ska förstöras av störingar.

Annorlunda?

Ibland (och nu just ganska ofta) tänker jag på om något hade kunnat göras annorlunda under B:s sjukdomstid. Närmast då efter diagnosen. Borde vi ha anlitat utomstående för det praktiska - tex undersökningarna på sjukhuset? För att slippa all stress med parkeringar som var lång borta, tider som skulle hållas trots att takten var långsam. Vår vårdrelation kanske trängde undan en del av vår andra relation. Borde jag ha flyttat in tidigare? Som det var sov jag hemma hos mej förutom några nätter på slutet. Och allt möjligt annat som jag funderar på. Som kommer nu då jag har facit på hand.
Men vi hade inte facit på hand då. Och skulle vi få upprepa situationen skulle vi inte heller ha facit på hand. Och vi skulle inte se på skeendena utifrån. Vi skulle vara mitt inne i dem - han var sjuk och visste att det inte fanns någon bot, jag var ångestfull och visste att det inte fanns någon bot. Och trötta var vi båda. Och försökte leva livet så normalt som möjligt. Fast inget var normalt.
Och jag vet att han helst ville ha mej med på sjukhusfärderna fast jag stressade och kved. Och jag vet att jag behövde min fristad - sova hemma på nätterna. Bl.a. för att ha ett ställe där känslorna kunde komma fram - helt ocensurerade. Det handlade om överlevnad för mej. Dessutom tror jag han behövde sin ro och sina rutiner.
Och jag vet också att vi hade många, många fina dagar och stunder fast vi visste och fast vi båda var skröpliga. Konstigt.
Det är väl nog bäst att sopa undan sådana tankar. Vi gjorde båda vårt bästa. Mer kan man inte göra.

Vad är bäst?

Såg idag en dam som hade protes på båda benen. Metallrören glänste i solen. Hon gick - litet kämpigt - men hon gick. Och jag såg framför mej den kamp hon kämpat innan hon kom så långt att hon klarade sej/vågade gå ut på vandring ensam och utan kryckor. Jag ville heja på henne. Typ säja - jess, det går bra! Men så tog min försagdhet över. Främmande människa, hur skulle jag nu blanda mej i hennes bestyr. Och kanske hon inte ville tala om det. Så jag lät bli.  Vet inte heller hur jag skulle reagera om jag skulle få upprepa situationen. Vet inte vad som skulle ha varit rätt.
Däremot vet jag hur jag skulle ha reagerat i en annan försagdhetssituation om jag skulle få den upprepad. Det var B och jag som på villan mötte en ung bekant till B. Med flickvän. Vi tog i hand och det visade sej att flickvännens hand var annorlunda. Minns inte mera, kanske det fattades ett antal fingrar. Vi tog i hand utan att reagera. (Troligen syntes det en reaktion). Efteråt var vi båda överens om att vi borde ha sagt nåt. Att det skulle ha upplevts positivt av henne om vi på nåt sätt skulle ha reagerat på hennes annorlunda hand. Frågat vad som hänt. Hur handen blev som den blev. Det kändes inte naturligt att bara ta i hand utan att reagera på att det var en annorlunda hand - inte bättre, inte sämre - men annorlunda. Där tror jag att jag skulle reagera annorlunda om situationen skulle komma på nytt. Eller?

Onecoin

Visst minns vi kedjebreven. "Skicka bifogade brev till fem vänner och skicka ett vykort till den som finns överst på listan. Och du kommer att få massor med vykort efter ett tag". I brevet talades det om faran med att bryta kedjan. Om hur människor i Amerika som brutit kedjan hade drabbats av ond bråd död eller åtminstone bölder.
Och vi förstod. Både att det kunde komma några vykort och att man gott kunde bryta kedjan.
När vykorten byttes ut mot pengar och kedjebrevsgrejen började kallas pyramidspel blev det hela olagligt. Men vi förstod fortfarande.Och vi förstod pyramidspelen som kom efter. De där produktsäljspelen.
Men nu Onecoin. Och nu får jag byta ut vi mot jag, för det kanske är så att alla andra förstår. Jag förstår inte Onecoin. Jag förstår att människor betalar pengar och värvar nya människor som betalar pengar och att nån sitter i pyramidens topp (för det måste ju vara ett pyramidspel det här också) och håvar in stora pengar. Och att en massa olyckliga människor har satsa pengar som de inte får tillbaka. Och att de skäms för att de varit så blåögda.
Men vad är det man säljer? Vad är en digital kryptovaluta? Berätta för mej ända tills jag förstår.

Fritt

Vi har numera fria öppettider för butikerna. Och nu kom det spännande - hur skulle påsken hanteras? Den största kristna högtiden i vårt land. Den högtid som har haft nöjesförbud och annat mera outtalat. Regler som tom jag har varit med om - barn skulle inte stoja och leka på långfredagen. Det var en allvarets dag. Sånt är väl borta nu. Men jag hade ändå hoppats att man inom handeln skulle respektera påskfriden - långfredagen och påskdagen stängda. Som det alltid har varit.
Också om man inte plockar fram en kyrklig motivering tycker jag ändå det kunde vara så. Påsken är ju också en tid när släkt och vänner träffas, när man far på påskresa till Lappland, när man vill vara på landet.
Ge oss denna underbara vårljusa långhelg! Låt familjen få vara ledig tillsammans! Låt mamma slippa sitta i kassan (för det är ju oftast hon...). Gör plats för lugnet, allvaret och glädjen! Oberoende vad vi lägger in i det.
Hur ser det ut? Har inte lyckats bånga så många butikers öppettider än men Hongkong har öppet hela helgen, Lidl stängt fredag, öppet söndag, Citymarket i centrum stängt fredag och söndag, Anttila öppet hela helgen.
Hur vill vi ha det? Jag vill ha påskfrid och stängda butiker fredag och söndag. Och vet ni - det är vi som bestämmer. Låter vi bli att gå till butiken de dagarna är de troligen stängda nästa år.

Såå trevligt!

Jag vet att man inte som pensionär ska störta in på sin gamla arbetsplats för att hälsa på och umgås. Ingen har tid med en. Någon - kanske rektor - tar sej artigt an en medan de de andra har bråttom till sitt. Och det är ju klart. De är mitt inne i sin jobbdag. Det här minns jag så tydligt från min egen jobbtid.
Därför är det helt perfekt att som jag bli tillfälligt "anställd". Jag har varit och ska vara studentskrivningsvakt. Och då är jag genast en i gänget på nytt. Hänger i pentryt med dem som äter och tar en kopp kaffe. Ingen behöver ta hand om mej - jag är på väg till min övervakning. Igår hade jag dessutom håltimme! Mitt i maten så jag hann träffa många kolleger - både gamla och nya.
Och det var så trevligt! Nog har man mycket gemensamt när man har ett jobbliv tillsammans. Men också med de nya har man nåt gemensamt - man har haft deras jobbliv - man är insatt i det de håller på med.
Verkligt trevliga stunder har jag haft. Och dessutom får jag betalt för det jag gör när jag övervakar.
En stor bonus har det också varit att träffa elever. Ett litet hej, ett - trevligt att se dej igen.
Man är rik när man har ett rikt arbetsliv bakom sej!

Telefonsvarare

Jag har telefonsvarare på mitt nya mobilabonnemang. Lärde jag mej igår. Har ett par gånger fått sms om att jag ska ringa till ett nummer för att lyssna på ett ljudmeddelande. Fattade inte vad det var förrän väninnan som försökt ringa mej upplyste mej om att det finns en svarare.
Spontan tanke - vill jag ha en sån? Nästan helt övertygad om att jag inte vill ha en sån blev jag när jag lyssnade på ljudmeddelanden som kommit in. Där fanns ett från en person i datornöd. Inte reagerar jag på ett sådant ärende genom att ringa upp efter att ha hört ljudmeddelandet.
Och tänkte till - om någon inte får tag i mej per telefon får jag 1) besked om att jag har ett missat samtal 2) förhoppningsvis ett sms från personen om ärendet är akut. Allra helst blir jag ju kontaktad via Fb - och där kan jag svara i realtid - eller bestämma att vi ringer på riktigt - när det passar. Och sen finns det ju epost. Så jag kan inte förstå att jag skulle ha nytta av en svarare. Stängde den tillfälligt nu medan jag funderar om jag kan se nån fördel med den.
I de funderingarna gick mina tankar till tider när det blev möjligt att ha en yttre svarare kopplad till den fasta telefonen. Vilken sensation! På små kassetter läste man in ett besked och så kunde uppringaren tala in ett meddelande. Tror att det var en maxtid på 2 minuter. Det var såå spännande när man kom hem och svararen blinkade. Hur många blink? Hade man fler än ett meddelande? Den lilla kassetten blev nött och ljudet blev raspigt men nog var det ett framsteg. I tider utan facebook, epost, skype, whatsapp och allt det där. Men det var då. Tror att svararen ännu finns i källaren tillsammans med annan avlagd elektronik.
Och si - ännu längre bakåt gick mina tankar. Till 70-tal och den första hyreslyan. Där jag ett tag helt saknade telefon. Och hade en massa besök. Och själv var massor på språng. Då hade jag ett litet häfte upphängt bredvid dörren. Där skrev mina gäster - som inte fick tag i mej - en hälsning. Ibland hade jag också hälsningar från hemvändande festprissar som bara inte kunde låta bli. Trevligt.