söndag 27 mars 2016

Vad är bäst?

Såg idag en dam som hade protes på båda benen. Metallrören glänste i solen. Hon gick - litet kämpigt - men hon gick. Och jag såg framför mej den kamp hon kämpat innan hon kom så långt att hon klarade sej/vågade gå ut på vandring ensam och utan kryckor. Jag ville heja på henne. Typ säja - jess, det går bra! Men så tog min försagdhet över. Främmande människa, hur skulle jag nu blanda mej i hennes bestyr. Och kanske hon inte ville tala om det. Så jag lät bli.  Vet inte heller hur jag skulle reagera om jag skulle få upprepa situationen. Vet inte vad som skulle ha varit rätt.
Däremot vet jag hur jag skulle ha reagerat i en annan försagdhetssituation om jag skulle få den upprepad. Det var B och jag som på villan mötte en ung bekant till B. Med flickvän. Vi tog i hand och det visade sej att flickvännens hand var annorlunda. Minns inte mera, kanske det fattades ett antal fingrar. Vi tog i hand utan att reagera. (Troligen syntes det en reaktion). Efteråt var vi båda överens om att vi borde ha sagt nåt. Att det skulle ha upplevts positivt av henne om vi på nåt sätt skulle ha reagerat på hennes annorlunda hand. Frågat vad som hänt. Hur handen blev som den blev. Det kändes inte naturligt att bara ta i hand utan att reagera på att det var en annorlunda hand - inte bättre, inte sämre - men annorlunda. Där tror jag att jag skulle reagera annorlunda om situationen skulle komma på nytt. Eller?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar