Spontan tanke - vill jag ha en sån? Nästan helt övertygad om att jag inte vill ha en sån blev jag när jag lyssnade på ljudmeddelanden som kommit in. Där fanns ett från en person i datornöd. Inte reagerar jag på ett sådant ärende genom att ringa upp efter att ha hört ljudmeddelandet.
Och tänkte till - om någon inte får tag i mej per telefon får jag 1) besked om att jag har ett missat samtal 2) förhoppningsvis ett sms från personen om ärendet är akut. Allra helst blir jag ju kontaktad via Fb - och där kan jag svara i realtid - eller bestämma att vi ringer på riktigt - när det passar. Och sen finns det ju epost. Så jag kan inte förstå att jag skulle ha nytta av en svarare. Stängde den tillfälligt nu medan jag funderar om jag kan se nån fördel med den.
I de funderingarna gick mina tankar till tider när det blev möjligt att ha en yttre svarare kopplad till den fasta telefonen. Vilken sensation! På små kassetter läste man in ett besked och så kunde uppringaren tala in ett meddelande. Tror att det var en maxtid på 2 minuter. Det var såå spännande när man kom hem och svararen blinkade. Hur många blink? Hade man fler än ett meddelande? Den lilla kassetten blev nött och ljudet blev raspigt men nog var det ett framsteg. I tider utan facebook, epost, skype, whatsapp och allt det där. Men det var då. Tror att svararen ännu finns i källaren tillsammans med annan avlagd elektronik.
Och si - ännu längre bakåt gick mina tankar. Till 70-tal och den första hyreslyan. Där jag ett tag helt saknade telefon. Och hade en massa besök. Och själv var massor på språng. Då hade jag ett litet häfte upphängt bredvid dörren. Där skrev mina gäster - som inte fick tag i mej - en hälsning. Ibland hade jag också hälsningar från hemvändande festprissar som bara inte kunde låta bli. Trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar