Annorlunda?

Ibland (och nu just ganska ofta) tänker jag på om något hade kunnat göras annorlunda under B:s sjukdomstid. Närmast då efter diagnosen. Borde vi ha anlitat utomstående för det praktiska - tex undersökningarna på sjukhuset? För att slippa all stress med parkeringar som var lång borta, tider som skulle hållas trots att takten var långsam. Vår vårdrelation kanske trängde undan en del av vår andra relation. Borde jag ha flyttat in tidigare? Som det var sov jag hemma hos mej förutom några nätter på slutet. Och allt möjligt annat som jag funderar på. Som kommer nu då jag har facit på hand.
Men vi hade inte facit på hand då. Och skulle vi få upprepa situationen skulle vi inte heller ha facit på hand. Och vi skulle inte se på skeendena utifrån. Vi skulle vara mitt inne i dem - han var sjuk och visste att det inte fanns någon bot, jag var ångestfull och visste att det inte fanns någon bot. Och trötta var vi båda. Och försökte leva livet så normalt som möjligt. Fast inget var normalt.
Och jag vet att han helst ville ha mej med på sjukhusfärderna fast jag stressade och kved. Och jag vet att jag behövde min fristad - sova hemma på nätterna. Bl.a. för att ha ett ställe där känslorna kunde komma fram - helt ocensurerade. Det handlade om överlevnad för mej. Dessutom tror jag han behövde sin ro och sina rutiner.
Och jag vet också att vi hade många, många fina dagar och stunder fast vi visste och fast vi båda var skröpliga. Konstigt.
Det är väl nog bäst att sopa undan sådana tankar. Vi gjorde båda vårt bästa. Mer kan man inte göra.