Triggad

 Imorse när jag stack ut huvudet genom balkongfönstret kände jag en vass gaslukt. Plötsligt flyttades jag till Tallinn, till den första resan B och jag gjorde dit. Om mindes hur det luktade i hela stan - nån naturgas som användes till nånting? Vet inte men den fanns där.
Och plötsligt vällde saknaden fram. Gjorde ont - men bara en stund.
Gaslukt triggade fram saknaden.
Det visar väl att det inte är de stora stunderna som har lagrats i hjärnan utan det kan vara vilken stund som helst i en gemenskap som finns där.
Vi hade det gott i varandras sällskap i Tallinn och det minnet kom nu fram. Som saknad - men också som nåt fint förstås.

Smoothie

 När det började talas om smoothies ryggade jag tillbaka. Det som de frälsta visade fram var en grön mönja där de gjort det bästa för att dölja den hälsosamma grönkålens konstiga smak. Och det här kallade de morronmål. No way när det gäller mej.
Karrikerar ju nu förstås men det har inte blivit min grej. Till igår då jag inser att jag också använder smoothie. Och gillar.
Eftersom jag har så ynkligt med svarta vinbär nu att jag inea har till min morronmålsröra har jag hela sommaren mixat apelsin . Inte pressat för jag vill ju ha alla fibrer.
Upptäckte just att min blender kan användas för ändamålet och då insåg jag att det här ju också är en form av smoothie. Den massa jag har haft så svårt att förklara. Och gott är det.
Och grönkålen hittar sin plats på Kalles kaviar-knäckesmörgåsen. Och smakar gott där.

Not in my Facebook

 Jag läser en stor artikel i Vbl om en kvinna som svarat på ett skumt Fb-meddelande och ställt till det för sina vänner. Nån hade tom blivit av med pengar på kuppen. En stark varning alltså.
Samma kväll kommer ett Fb-meddelande från en betrodd vän på Fb. Som börjar med Kära vän eller nåt sånt. Så skulle vi aldrig skriva till varann. Men si det märker jag inte utan ser bara att han vill ha mitt telefonnummer. Sök på Fonecta din latmask. Tänker du ringa mej? Det senare skriver jag och får svaret att nej jag tänker sända meddelande om en tävling. Ok då - men jag deltar inte i tävlingar. Tänkte det var nåt för missionen eller Gemensamt ansvar typ. Och skriver in mitt telefonnummer.
Strax efter kommer meddelande från väninnan - tur att man läser Vbl så man inte går på sånt där. Ridå.
Meddelande till den riktiga personen på sms (har ju honom i telefonlistan), han visste. 
Hastigt byta lösenord. Logga ut på alla apparater - byta till det nya lösenordet. Blockera den falska typen. 
Konstigt hur man reagerar långsamt när allt sånt där borde ske samtidigt. Fick kolla upp med väninnan för att hitta vissa funktioner.
Åtminstone nu tror jag att jag lyckades rädda mitt konto. Mitt telefonnumer finns inte i mina kontaktuppgifter så det kan inte användas till att skapa ett nytt lösenord. Mina vänner syns bara av mina vänner. Och nu har jag dessutom lagt till tvåstegsautentisering.
Och jag gick ut med vad som hänt - på min egen profíl och i pensionärsgruppen. Många vittnade om att de fått samma - och förstått. Dessutom skrev jag ett inlägg med olika saker man ska se till att man behärskar. ICE. Skrev också ut den drabbades namn - i samråd med honom.
En annan vän hade testat att driva försöket så långt hen vågade för ett tag sen och beskrivit det på Fb. Det hade jag glömt fast jag då hade reagerat.
Hur gör jag så här? Jag som är så försiktig och predikar försiktighet i alla möjliga sammanhang. Har väl nog att göra med att man tror att inget sånt händer. Normalt får jag inte mina skummisar i chatten. Och det var ju A - som jag känner och som jag litar på.
Jag tyckte det var riktigt bra att det drabbade mej så fick jag känna den stress som mer ovana datoranvändare säkert känner ofta - när de inte vet vad de ska göra.
Också viktigt att vittna för att folk ska se att det också kan drabba en datorvan person. Men nog säjer jag huhu.
Nu hoppas jag att det stannar härvid och jag upplever att jag är en erfarenhet rikare. Och försedd med tvåstegsautentisering som ska skydda mej bättre mot intrång. Men som en vän sa - den skyddar oss inte mot oss själva.

Nu blir kvällarna kyliga och sena

 Höst. En mängd Fb-uppdateringar om hur jobbigt, sorgligt, vemodigt, tungt det är att stänga sommarhus för säsongen.
Helt befriad från såna känslor är jag. Jag tycker det är skönt. Skönt att inte behöva tänka att man borde fara till kollo. Skönt att slippa separationsångesten både hemma och på kollo. Skönt att få boa in mej i hemmet i stan. Skönt att det blir mörkt och svalt. Skönt att fylla lagren med skörd. Skönt att min bästa årstid, hösten, är kommen. Den utgör ju raka spåret till ni vet vad.
Nu får jag ha mina underbara veckoslut i stan i fred. Ett lugn infinner sej. Jag sover bättre.
Nu önskar jag bara att det skulle komma nån obokad dag mitt i veckan så jag skulle få avsluta höststädandet.
Och - jag säjer inte att jag inte vill och skall besöka kollo. Det känns bara fint att fara när andan faller på utan att känna ett tryck att man ska fara för att det är si och så.
Tex idag skulle jag ha farit för att jobba i trädgården men vätan hindrade mej. Verkar som om det skulle bli klarare nästa vecka så kanske nästa söndag...

Kasta skumpa

 Fartyg döps av tradition av en kvinna. Som slungar en skumpaflaska mot fartygests skrov. Vad hon säjer vet jag inte.
Så skedde också i går när Aurora Botnia - vår stolthet - döptes.
Det var stadsdirektör Häyrys hustru som slungade - med den äran. Man kan ju fråga sej varför just hon. Mans kvinna. Antar att det funnits kvinnor med i besluts- och planeringsprocessen och åtminstone vet jag att vi har en hel del politiker av kvinnligt kön på höga poster i vår stad. Nå, hon blev vald och den glädjen vill jag inte ta ifrån henne.
Men hennes kommentar i Vbl-artikeln - "...jag tänker att jag representerar allas äkta hälfter. Vi har gjort jättemycket för den här båten då vi har skött allt arbete i hemmen och gjort det möjligt för dem att jobba med den här båten". 
What?? Har vi ett sådant samhälle idag att det behövs en som sköter hemmet när den andra parten sköter ett viktigt jobb/projekt? Inte i min värld. Känns som jag skulle slungas 50 år tillbaka i tiden när jag läser ett sånt här uttalande.
Men båten är döpt och börjar köra. Och jag längtar Umeå (poet.)

Bild: Wasaline

Vägs ände

 Nu kan jag säja att jag är vid vägs ände när det gäller plastinsamling. Allttså insamling av paketeringsplast - för återvinning.
Vägen har varit lång. Började med att jag för måånga år sedan började lagra plats på torpvinden i väntan på bättre tider.
Jagade på företag som trodde sej kunna återvinna, hade radion på plats bland mina plaster. Men gav upp till slut och körde allt till Stormossen - där det brändes. Hela släpkärran var full. Också då var radion med.
Sen kom Rinki och parkerade ut insamlingsbehållare på olika ställen i stan - tyvärr ingen i centrum dock. Men stort framsteg och där fick jag också synlighet i media. Tror jag är stans största platsinsamlingsivrare. Och sorteringsivrare annars också.
Jag mellanlagrade plats, först i köket och sen i en större behållare i bastun. Och Körde det hela till tex Prismas insamlingslåda.
Vissa större husbolag började ha egen insamling. Och avundsjuk blev jag.
Nu vet vi att det kommer att bli obligatoriskt om något år så varför inte vi? Tog upp på vårbolagsstämman och disponenterna för mitt hus och grannhuset skulle tala sej samman och fixa. Inget hände.
Igår träffade jag en driftig man från grannhuset och vi tog upp ärendet och konstaterade att det går att byta skylt på befintligt kärl för brännbart avfall.
Detta igår på förmiddagen - igårkväll hade vi ett plastinsamlingskärl. Hokuspokus.
Nu gäller det att se till att folk noterar det - jag la just ut en lapp i trappan i vårt hus.
Vet att det ännu (åtminstone för ett tag sen) brister i kapaciteten att återvinna men det är ingen orsak att låta bli att sortera.
Speciellt som det blir obligatoriskt snart. Och dessutom - tömningen av plastkärl är billigare än tömningen av Brännbart.
Känner mej mycket nöjd och var just och dumpade min första sats plast. Och fiskade upp en plastkasse med brännbart innehåll.

Begravningen

Högtidlig, personlig och nära - jag tror det var så hon sa, väninnan, när hon berättade hur hon ville ha sin begravning.
Ja, hon berättade inte allt till att börja med utan det kom små fragment som jag tog till mej och lagrade i min Dödendöden-mapp för jag anade att det skulle bli jag som skulle ordna begravningen. 
Så småningom blev det så att vi talade öppet om hela begravningsceremonin - jag minns tex att vi valde psalmer på sängkanten på sjukhuset.
Och igår var då dagen.
Sju kvinnor samlades i stora kapellet. En präst, en kantor och fem väninnor. 
Kistan var enligt önskemål beströdd med rosor, rosa rosor. Vi vänner hade varsin rosa ros. När vi stod vid kistan för att förena vår ros med rosorna på kistan bröt vi skaftet på plats.
Albinonis Adagio - där fick orgeln sällskap av att en av oss spelade altflöjt. Underbart vackert!
En dikt lästes vid kistan. Den sista resan av Valdemar Dahlquist. 
Jag höll själv ett tal och så gjorde jag det som jag hade blivit ombedd att göra. Och kanske trott att jag inte skulle våga göra. Jag sjöng Smile, utan komp. Och klarade det utan darr. Hur det lät var sen en annan sak, jag är ju ingen solosångare. Men jag levde upp till önskemålet och det kändes bra.
Fin musik i övrigt - sköna psalmer och solosång av kantorn - Jag har hört om en stad.
Avlutning Gammal fäbodpsalm.
Det som vi alla prisade efteråt var prästens tal. Hon hade gjort en så vacker och klok syntes av det vi talade om under vårt entimmessamtal inför begravningen.
Måste göra en liten utvikning - det samtalet var så fint! Så renande på nåt sätt attfå sitta i lugn och ro och tala om den döda. En bonus för den som hör till kyrkan minsann!
Nåväl, vi upplevde alla närvarande att vi hade varit med om en fin akt och att det var som hon hade önskat - högtidligt, personligt och nära. Och utsikten från kapellet vi hade - den fina kistan i rummet och naturen utanför!
Jag är glad att jag fick förtroendet att ordna begravningen - med tydliga anvisningar. 

Är jag gammal?

 Den frågan passar ju bra så här på födelsedagens morgon. Jag fyller 69 idag. Och jag går inte med håven utan försöker tänka efter hur 69 känns.
Och jag har kommit till att det inte känns gammalt. Just nu känner jag mej rimligt stark och alert och känner ännu en nyfikenhet på livet. Det är klart att 69 är en högre ålder än tex 37 men egentligen känner jag inga begränsningar.
Började tänka eftersom jag utifrån fick mot mej sånt som talade för motsatsen. Min ålder beskrevs på sätt som jag inte känner igen. Två gånger samma dag.
Först läste jag i min deckare, skriven nångång efter 2000 (inte amerikansk författare) om  "en liten energisk kvinna som närmade sig sjuttio". Hennes vita hår var starkt permanentat. En beskrivning som nog inte stämmer på mej och inte heller på mina jämnåriga bekanta. Författaren själv är i samma ålder. Har hon en bild av tanter som hon för över på sin romanfigur eller förtränger hon något i sej själv? Jag - jag är väl inte nära 70? Eller kanske bara en lapsus.
Men så här är inte vi som närmar oss sjuttio. Åtminstone inte de jag har nära mej.
Andra situationen var när man i nyhterna talade om Astra seneca-vaccinet som "tvingats" på oss i åldersspannet 65-69 och kallade oss ikäihmiset. Känner mej inte som nån ikäihminen och tror dessutom att det är felanvänt. Ikäihminen är nog per definition en som är äldre än så.
Nåväl, det här fick mej att fundera. Är det så här samhället ser på mej och mina jämnåriga kvinnliga vänner- ser tantiga ut och det måste påpekas om vi är energiska. Kanske, men de skulle bara veta!
Unga, fräscha, debattglada - det är vad vi är. Klär oss i vår egen stil och gör det bästa för att mota det som åldern försöker ta ifrån oss. Jumpar, går på hälsokontroller, äter hälsosamt, unnar oss ett behagligt liv. Visst är det så vi gör - och om inte - dags att börja. Inte bli tantiga och ängsliga ocjh lämna bort saker vi skulle vilja göra. Elämä on. Med brasklappen - så länge vi får ha en rimlig hälsa.
Önskar er alla mina jämnåriga en skön tredje ålder.
Vad vi vill bli kallade annat än pensionärer - det kan bli en annan diskussion.Och svar på frågan i rubriken - nej, jag är inte gammal.

Det behövs en hel vårdkedja...

En vaddenuheter på It takes a whole village to raise a child.
Har följt med en persons kamp i vårddjungeln. Jag som är utan utbildning har sett att hen skulle behöva bli sedd. Men icke. Influensavaccineraren, blodprovstagaren. Den borde ju se att en människa som knappt kan gå fot om fot eller som rullas in i rullstol ska frågas om hur det är. Och om hen har läkarkontakt.Tas ansvar. Jag menar - en vårdutbildad ska ju inte som en diskret robot bara göra sitt.
Eller är det så att paniken över att man inte har nån instans att remittera till gör att man tiger still och tänker att det där är nån annans bord. Fel, fel fel.
Nu är personen ifråga diagnostiserad och i trygg vård - efter flera blindskär. Både i det privata och på akuten.
Men bäst för alla - både den drabbade och för samhället skulle vara om grundvården - också skötarna som möter patienten först - skulle reagera. Med en fråga.

Det här skrevs för ett bra tag sedan - dags att publicera nu.

Tydligen inte

 Tycks nog inte vara så mycket lättare för mej att ha kollo som att ha torpet. Fjärde sommaren nu och ingen förändring.
Trots att kollo är bekvämt, tryggt, enkelt att sköta och trots att jag trivs där när jag väl är där.
Men varför vill jag inte fara dit och hållas där? Kände nästan åga i slutet av veckan vid tanken på att jag skulle fara på lördag, idag, som planerat. Och vilken lättnad när jag till slut bestämde att jag far först imorron, söndag. Jag "fick" en dag till istan.
Och det är ju inte bara det att jag inte hålls där utan också att jag har dåligt samvete för att jag inte är där och vattnar och skötter mina växter. Fast det har nog visat sej att de klarar sej ändå.
När jag är där njuter jag stort - speciellt av morgnar när det doftar natur och är tyst och fint. Och den här tiden på året också kvällar när det skymmer och jag får tända mina lyktor. Njuter av att pyssla i trädgården, njuter av mina fina uteplatser och mitt prydliga hus där varje sak numera har sin plats.
Och jag försöker verkligen vänja mej vid tanken att älska två hem - skulle vara så praktiskt. Då skulle jag i lugn och ro kunna bo kvar i mitt fina stadshem utan att söka nåt större/nåt med en gårdsplätt.
Men försöka är en sak och känna en annan.
Det är nog separationsångest som är grunden till det här - född med sådan. Fast man inte borde använda så starka ord för så små problem som jag har. 
Vad göra? Sälja? Vill ha kvar en del möbler. Ryms inte i mnuvarande bostad. Vill odla - ok det skulle lösas med kolonilott - till en del.
Hyra ut? Skulle vara en lösning och på sikt misstänker jag att det blir så.
Jag kan ju inte fortsätta att uppleva somrarna som strssiga för att jag inte slår mej till ro. Till ro där jag vill vara, i stan.
I stan där det alltid är program. Tex idag - njut njut. Egen dusch, bekvämt med toa, mysig film på tv, ut på stan, caféhäng, människor, balkongsupé, njut i det vackra hemmet.
Och efter det är det helt rimlig tanke att fara till kollo och njuta imorron. Men hem på måndag - bokat program på tisdag.
Varför ska jag vara så konstig??

För nio år sedan och idag

 Idag är det nio år sedan han dog. Läste imorse de blogginlägg och Fb-uppdateringar jag skrivit den här dagen under de år som gått. Känslostarka alster och ganska stor skillnad mellan då och nu.
Precis som jag trodde i början skulle den vassa sorgen krympa och den milda saknaden ta över. Den saknaden är ju egentligen väldigt vacker  för den ger näring åt de vackra minnena. Vissa återfall i sorg och tung saknad förekommer dock ännu - när man minst anar det.
Jag talar numera om honom med glädje och spänst i rösten. Såhär skulle min B ha gjort - så här brukade han säja. Han är på nåt sätt med.
Den här tiden för nio år sedan var vi mitt i planerandet av B:s begravning - den mycket annorlunda och privata. En planering vi hade startat redan medan han levde, dotter M och jag. Vi visste ju att det inte fanns någon återvändo. En vacker process. Men förstås i ett konstigt tillstånd. Overkligt. I en bubbla. 
Konstigt nog är jag nu mitt uppe i planeringen av en annan begravning - vännen som för några dagar sedan befann sej i dödens väntrum är nu död. Också där har processen startat för länge sedan - tillsammans med hen själv. Det känns som en stor ära att få verkställa det hen önskat - jag är inte släkt och inte ens någon gammal vän. Det bara blev så.
Så när jag tänder minnesljuset för B ikväll när dagen svalnar är det andra gången denna vecka. I torsdags tändes det för min vän som under dagen hade somnat in. Med en ur personalen vid sin sida, jag hann inte fram.
Ikväll är det B:s ljus. På samma sätt som när jag kom hem från sjukhuset den kvällen. Då jag hade sagt - du får gå, vi klarar oss. Tankarna ska få vandra. En stilla meditation. Återblick. Känslor. Tacksamhet. 

Versen vi hade i dödsannonsen då för nio år sedan var en text från Muminpappan och havet - en text som jag hade klippt ur nån dödsannons och märkt med B. Han hade gillat den.

Pappans tankar blev trötta

och han var hela tiden medveten om

att familjen stod

och väntade bakom honom

och höll sig tyst.

Till slut ropade han över axeln
"Jag ska sova ett tag."

I dödens väntrum

 Jag har en vän som nu befinner sej där - i dödens väntrum (och det är ingen vits att ni mina läsare spekulerar över vem det är , inte just nån av er känner hen).
Våra vägar korsades - faktiskt i sorgen. 
När hen blev sjuk blev det litet av Lille Prinsen-situation - man har ansvar för den man har gjort tam. Men efter hand och efter många och långa diskussioner blev det en djupare relation än så.
Vi blev goda vänner.  Och det lyckades vi idag förmedla trots att hen inte just talade. Vår vänskap var ganska speciell, vi umgicks egentligen inte men talade - mest i telefon. Började känna varann väldigt bra.
Vi har ju vetat att det här skulle komma - vi har tex tillsammans planerat hens begravning  - men ändå var det nog något tungt som ett vaddtäcke att se hur situationen hade förändrats från i lördags.
Det är rofyllt i dödens väntrum - vi stängde tv-n som stod på. Hen åt några av mina kollojordgubbar och jag fick smeka den magra armen.
När jag gick sa hen - vi ses, sen.
När jag kom ut stod några från personalen i tamburen och på nåt sätt tror jag de kände att jag behövde få stanna upp och släppa fram litet känslor. De tog emot mej. Och jag vet att de tar bra hand om min vän.

Älskar måndagar!

 Ni som läser min blogg vet hur jag gillar helger och speciellt mina fredade fredagar.
Men flera gånger har jag nu kommit på mej själv med att känna glädjefjärilar inför en vanlig vardagsvecka - och speciellt måndag. Dagar då jag inte behöver flänga i väg nånstans.
Kan alltså utropa att jag älskar måndagar. Dagarna då jag får reda upp hemmet efter helgen. Betala räkningar, bokföra, beta av todo-listan. Och förhoppningsvis dra igång nåt projekt. Idag var det mattornas tur. Hänger nu på gården på tork.
Mätt i magen av vardagsmorronmålet säjer jag tack för vardagarna (också). Och rutinerna.

Inte lika men bra ändå

 Han stod utanför sin frisersalong på stora gatan. Nyfinländaren. Vi hälsade på varann och han konstaterade att vädret var underbart och jag kontrade med att det är väl hett.
Han konstaterade med ett brett leende att jo, det är hett för er det här men perfekt för mej. Jag önskade honom en njutbar tid i den höga temperaturen och gick vidare.
Filosoferade litet över det vi sagt.
Det är ju så här det ska vara när det är som bäst. Vi - finländare och nyfinländare (och varför inte i andra kretsar också) - känner till olikheter och olika vanor och kan med kärlek och förståelse konstatera faktum. Inte behöver vi vara lika för att det ska fungera - så länge vi ser varann.

Dunboll

 Då jag gick på morronpromenad såg jag en död fågelunge på gården. En stor dunboll, troligen en måsunge. Hur den dött anar jag inte - verkade för liten för att vara flygg. Det händer ju att fåglar krockar med våra fönster men det verkade osannolikt.
Vad göra med den? Bestämde att fundera under promenaden. Sopis? Brännbart eller bio?
Bestämde att inte. Dels kändes det litet ovärdigt och dels kan jag tänka att den skulle ha börjat lukta i hettan innan sopbilen skulle ta den.
Bestämde att den ska få en riktig grav under syrenen i blomrabatten.
Nånstans tänkte jag väl att nån annan skulle ha tagit hand om den men så icke - den var sparkad in i ett hörn.
Kändes egentligen riktigt bra att graäva en grop i skuggan under syrenen och försiktigt (med spade) lägga ner den den lilla i graven.
Möss och sorkar kommer ? Nåja nånting måste göras och det här kändes som minst fel.

Ny bil?

 Min gamla bil duger gott ännu trots att den börjar få en del ålderskrämpor. Dessutom kör jag ytterst litet - skulle vara dumt att sätta pengar i ett nytt åk.
Men ponera att jag ändå skulle vilja byta (ny teknik skulle locka). Då skulle det inte vara aktuellt med nån bensinbil mera.
Det nya åket skulle stavas hybridbil eller elbil.
Men hur ska detta ske? I mitt gamla höghus med traditionella motorvärmarstolpar.
Skulle det handla om ett nytt hus tycker jag inte det är nåt problem. Sälja aktier i olika prisklasser beroende på om man vill ladda eller ej. Kabeldragning som ger beredskapen till alla platser.
Men hur i det gamla huset? Nya kablar - laddningsstationer med individuella mätare.
Hur många? Hur många behöver man fixa för att få det statsstöd som nu bjuds? Hur länge bjuds det?
Hur få en majoritet av aktieägarna att gå in för nydaningen? En del har ingen bil, en stor del tänker inte på att byta på ett bra tag. 
I vårt hus hör bilplatserna till lägenheten - vi betalar en liten summa per månad oberoende om vi har bil eller inte.
Det måste ju vara så att det är bolagets sak - dvs själva uppdateringen till laddstationer. Kanske när det sen är klart har man olika pris för en plats som används av laddbilsägare och sådana som enbart används för motorvärmare (antar att alla platser skulle ha egna elmätare oberoende av vad elen används till).
Räcker det med beredskap till alla platser och fullständig laddningsmöjlighet bara till några? Beredskap med laddningsmöjlighet bara till ett litet antal till att börja med?
I praktiken kan man inte flytta in i vårt hus nu just om man vill ha med sej en elbil.
Tack och lov har diskussionen dragits igång - men är nog bara på diskussonsstadiet ännu.
Undrar om nån av er har varit med om processen i ett icke-nytt höghus?
För mej gäller den gamla trotjänaren ännu - den som har en vital fjäder av och som förhoppningsvis blir fixad inkommande onsdag.

Ibland så

Saknaden är numera mild och det är för det mesta de goda minnena som kommer fram.
Men plötsligt är det annorlunda.
Har på kort tid "sett" honom två gånger. Cyklande män som sett precis ut som B. Samma spänstiga sätt, samma kroppsform och samma cykelhjälm. Då river det till och då triggas tankarna till tiden för nio år sedan.
Kan tänka mej att det finns en beställning i och med att den värsta tiden var just den här tiden och framåt.
Men så stabilt är det i alla fall att efter att det har myllrat runt i mej ett tag lugnar det sej och saknaden är mild på nytt.

TV som förr

 Förr hade vi få TV-kanaler och spelade inte in nåt. Såg allt i realtid. Viktigt att vara hemma när favoriten kom.
Det sades att kyrkokören slutade tidigt för att koristerna skulle hinna hem till Peyton Place. Viktigt för barnen att få se sina favoriter för att kunna delta i diskussionen på dagis dagen efter.
Minns också att Sveriges tv nån storhelg typ nyår sände program med bra stora band för att hålla ungdomen borta från gator och torg. 
Nu ser vi inspelat, strömmat, via ett stort antal kanaler, via Netflix - på tider som passar oss. Ingen synkronisering med andra alls.
Men nånting av samtidighet finns kvar. Jag har tyckt att det har varit terevligt att se aktualitetsprogrammen om Coronaläget och nu den senaste tidens valdebatter. Färskvara som bara måste ses live.
Gärna delat synpunker via chatten - diskuterat efteråt och läst kommentarerna i pressen. Stort att nåt ännu kan sticka ut och bli samtalsämne. De program jag talar som nu har jag sett via Yle. 
Imorron har vi också ett färskvaruprogram på kommande - valvakan. Viktigt att "gratiskanalerna" har resurser att sända sånt som vi behöver få på stubinen. 

Sitta rätt

 Sprita händerna, ha ansiktsmask, hålla avstånden. Det är det som gäller nu när vi får gå på konserter i kyrkan igen.
Jag lyckades faktiskt hinna till Rösters konsert igår - mötet var ovanligt kort.
Kom så pass sent att jag fick en annan plats än jag brukar ha. En kort bänk med folk utplacerade på precis lämpligt avstånd bakom mej och snett bredvid mej (raden bakom mej var felmärkt - inte bromsad av en tross som den borde).
Det såg ut som om en skulle ha rymts bredvid mej men skulle hen vara för nära de övriga som mycket klart hade den åsikten att vi ska sitta på tryggt avstånd. Så som vi redan satt.
Det här betydde att jag  - för min egen skull men också för grannanrnas skull - blev tvungen att mota folk.
Det är inte roligt. Och det är ju ofta sa att kvinnor kommer tillsammans så det handlade om två som ville tränga sej in. Folk som inte verkade ha hört om avstånd. Ett par damer erbjöd jag att de skulle sätta sej och jag skulle hitta en ny plats men de gick -säkert kränkta. En man som jag motade satte sej långt framme så jag såg att han var en sån där som tog av sej masken när han hade satt sej. Ont samvete hade jag varje gång jag motade. Speciellt med ett par kvinnor där den ena tycktes behöva hjälp av den andra och där skulle jag ha gett plats (fast det kunde också ha blivit för nära de andra) men de gick vidare - utan att hitta nåt. Fanns nog längst fram med de platserna undviker ju folk. De parkerade sej längst bak sen - en på en stol och den andra stående. Kändes inte alls bra. Såg efter att det nog fanns flera stolar att ta in. Till slut kom en mot slutet som jag bara inte täcktes mota - vi lyckades på nåt sätt få avstånden att stämma.
Men hur som helst så förstörde mitt dåliga samvete en del av den fina konserten. Ska jag mota folk som kommer till kyrkan? Småaktig - säkert.
Men jag kan ju också tycka att om vi får fötroendet att samlas i kyrkan på konserter så ska vi bete oss tryggt. Och om jag på möten (tex det som föregick konserten) sitter i stor sal med specialmöblering för avståndens skull - så visst ska jag göra det på konserten då också.
De som samlas till konsert kommer från öst och väst - obekanta - kanske turister - kanske karantänsrymmare (nä såna finns väl inte) - många som tror att munnen täcks och näsan bar är ok. Vi ska inte utmana.
Får väl börja tänka att jag lyfter in en stol och ställer den på avstånd från folk när de väl har bänkat sej. Men problemet är ju att de här som tränger sej in är de här som kommer i sista minuten och konstarerar - ah - lugnt - ah - plats.
Nästa gång ska jag vara i så god tid att jag har min plats där jag brukar - i ändan av en bänk. Med martaslungan bredvid som markering.

Post Corona

 Nångång kommer livet att bli litet som det var före Coronaepidemin. Både i stort och i smått. Jag tror att både det stora och det lilla kommer att vara annorlunda än det var före.
Om jag tänker i det lilla och på mej själv tror jag att jag har förändrats.
Jag har lägre stresströskel än tidigare. Min kropp accepterar inte lika många bokningar per vecka som tidigare.
Min kropp kräver rutiner - så som min hjärna egentligen alltid har krävt. Hittills har kroppen fått ge sej och ställa upp.
Har märkt de senaste veckorna - som av nån anledning har varit ganska så fullproppade med bokningar - att kroppen och speciellt hjärtat säjer till. Oregelbunden puls och hjärtkänningar.
Mig till heders ska nämnas att jag inte lämnar det därvid. En utredning är på gång.
Och oberoende av vad den medicinska expertisen kommer till (jag vet nog hur jag skulle vilja fortsätta) måste jag själv se till att ge kroppeb mera av vad den vill ha. Och som den fått smak på under Coronatiden.
Tid för motion varje förmiddag, promenad och Sofia-gympa.
Tid för vila efter maten - under Curatäcket.
Tid att läsa skönlitteratur.
Tid att äta lunch ute med nån god vän.
Tid att ta obokade dagar mitt i veckan för att matcha den fredade fredagen.
Så sorry ni som vill engagera mej - ta det inte personligt om jag säjer nej. Det är en hjärtesak för mej.
Det betyder inte att jag ska välja bort allt och dega i soffan varje dag. Nej då - men det får inte gröta ihop sej. Har en del planer.
Och sånt som jag får imorron vill jag ha mera av  - onsdagskonsert på riktigt på plats. En upplevelse för många sinnen.