För mej själv är det helt naturligt och viktigt att åtminstone i något skede av dagen - den som åtminstone tidigare också kallades De dödas dag - göra den till det jag uppfattar att den är. En dag när vi minns våra kära som gått bort.
Uttrycken kan naturligtvis variera. För mej har det blivit tradition att gå i kyrkan den dagen - naturligt också eftersom jag sjunger med i kören. Få uppleva stillheten och andakten och ljuständningen. Att senare tända ett eget minnesljus vid minnesstenen på någon gravplats (Sundom har varit aktuellt tidigare men nu blev det stenen vid kapellet i stan). Och efter det stilla musik i kapellet. Rundan avslutades igår med en vandring bland gravarna - i det underbara mörkret som lystes upp av ljusen. När vi kom till det ställe där man såg vattnet blänka i mörkret vad det bara så att man måste stanna och ta in stämningen. He va hilit skulle min vän L ha sagt.
Nu menar jag inte att det här är modellen för alla. Det finns många sätt att minnas. Kanske äta familjemiddag, hälsa på nån släkting, bjuda hem vänner, köra iväg kvällen före för att tända gravljus, tända ljus hemma - anything goes.
Jag skulle vilja slåss för min allhelgonadag som jag tror är viktig för oss alla - oberoende om vi grundar vårt liv på en kristen grund eller inte. Alla har nån släkting eller vän som har dött och som man vill minnas. Lämpligt med en dag när det får lyftas fram.
Det jag slåss mot är Halloween och numera också kommersialismen.
Tycker inte det är nåt fel på att Halloween-tjoa och .tjimma - men det mest livade firandet kunde väl parkeras helgen före Och det kommersiella - är det verkligen nödvändigt att butiken är öppen till kl 22 en helgdag som allhelgona?
Är jag blåögd? Och bakåtsträvande? Säkert - men det bjuder jag på! Tänker fortsätta med att allhelgonisera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar