måndag 21 september 2015

Nätverkande

Så fort jag blev vän med Internet (läs: fick egen dator med nätanslutning) blev jag en nätverkare av stora mått. Jag tror att Nokias slogan Connecting people lika bra hade kunnat vara min. Jag insåg att de fanns därute - de där människorna jag ville nå. Gick med i allt som litet osade connect. Allehanda konstiga Koulukaverit, Skolkamrater och andra liknande. Där jag då förstås bjöd in mina vänner till samma konstigheter. Gick med i nåt ungdomsnätverk i tron att jag diskret skulle kunna kolla pulsen. Och där jag genast blev tilltjoad - man kände igen mej eftersom jag hade ett namn som avslöjade vem jag var. ÅA:s alumninätverk - vilken frustration över att alla ÅA-studerande inte var där.
Och jag minns att jag uttalade mej om att det var missbruk av Internet när man i distanskursernas barndom satt i flera landsändar och gjorde egna kurser. I vårt lilla svenskfinland.
Så där höll jag på tills Facebook räddade mej. Och nu senare Linkedin, Instagram, Whatsapp, Skype och säkert andra. Ännu ett minne med Skype som nog kom före Fb. Sökte folk och kom in i diskussionsgrupper som nog hade såna otäcka saker som tema att jag sökte mej bort så fort jag kunde. Nåt som inte gick med ett knapptryck.
Ska inte dess vidare rosa Fb här - det har jag gjort förr - men bara konstatera vilken nytta jag hade av det när skolans matrikel skulle  göras. Trots att många saknades. Jag sökte folk så till den milda grad att jag tidvis fick portförbud på Fb. Nu är vi nog vänner igen och jag förstår inte hur jag skulle kommunicera om Fb inte fanns.
Ja, och så minns jag vad jag längtade efter en databas för e-postadresser - det finns ju inte då i matrikeltider - och finns väl inte ännu heller. Men e-post är oftast inte aktuellt nu.
Och nu, nu upplever jag nätverkande irl - ett nätverkande som fungerar tack vare Fb-grupper, e-postlistor och chattar (och förstås telefon ibland också). Jag kan njuta så över att finska och svenska Röda kors-grupperna i stan samarbetar Med varandra och med församlingarna. Och jag ser vad som händer eftersom jag är inblandad i alla tre. Finska Rk när det gäller klädinsamling/sortering via E, svenska Rk via min vän K och församlingen/församlingarna via rådet. Alla samarbetar naturligtvis med myndigheterna dessutom. Och allt handlar om att hjälpa de flyktingar som har hittat vår stad och verkligen kommer med tomma händer.
Så ska slipstenen dras. Alla ska inte behöva uppfinna hjulet. Nätverkande var ordet!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar