Lika men inte alls lika

Såg härom dagen en film med en del krigsscener. Och framför allt scener från krigssjukhus. Provisoriska ställen - stora salar med en massa enkla sängar - allvarligt skadade unga män - provisoriskt utbildade skötare - frivilliga -språkproblem - rädsla för bombningar. Det som vi har sett på film så många gånger. Både inhemsk och utländsk film.Och det som de äldre medborgarna i vårt land har varit med om.
Fick för min syn flyktingsituationen i vårt land just nu. Och i vår stad. Provisoriska sovplatser, vädjan till frivilliga att ställa upp.  Människor som förmodligen psykiskt är i dåligt skick. Människor som talar språk som vi inte kan förstå. Anställda som jobbar utan att tänka på hur länge de varit på plats.
Men ändå för oss något helt annat än under kriget. Vi lever i vårt fredliga land. Vi går hem till våra egna bostäder när uppdraget är slut. Vi vet att vi tar emot våra flyktingar i trygga utrymmen. Vi har inte nära och kära vid fronten. Vi har inte skickat våra barn till Sverige undan fara. Vi har mat i överflöd.
Klarade vi på hemmafronten kriget - då för länge sedan - så klarar vi det här också. I samarbete. Myndigheter, församlingarna, frivilligorganisationerna - och du och jag.