Mummisen

Jag har varit sen i starten med allt. Också cyklandet. Tränade i smyg på mina kusiners alltför lilla cykel (preskriberat brott tror jag). Men när jag väl kunde cyklade jag mycket. På mosters gamla, på åtminstone en Jopo som jag surrade runt stan med. En ordentlig treväxlad Kaunotar. Som jag verkligen har använt. B och jag for på långa cykelturer och så förstås - praktiskt att ta sej fram i stan.
Men sen plötsligt - när jag fick osteoporosdiagnosen blev jag rädd. Jag får ju inte falla! och jag har fallit många gånger med cykel. Fastnat med kjolen, skosnören. Jag har tom blivit omkullsprungen av en joggare (!). Och dessutom upplevde jag plötsligt - helt utan orsak - att min Kaunotar var så rank och hade så smala däck. Så jag slutade cykla. Tyvärr. För jag vet att det är helt annan motion än att gå. Och dessutom är cykling en väldigt bra balansövning.
Men så - igår - annonserade väninnan ut sin mummis. En treväxlad, bastant Solifer med låg ram. Testade - och köpte. Har inte hemma ännu men endera dan.
Och den blir precis det jag vill ha för mina stadsfärder, kortare utfärder och eventuellt längre med. Inget fartvidunder dock. Och när jag efter testturen lärde mej att man inte växlar med ringklockan blev den riktigt attraktiv. Sitsen höjd litet och off we go! Men en kuslig sak - när jag skulle starta vågade jag inte ta steget. Hade blivit väldigt ovan. Men sen - naturligtvis kan man cykla när man en gång har lärt sej det.
Den lär ha ventiler som inte passar till vanliga handpumpar. Som på beställning la en friend upp en artikel om cykelpump på torget - nu just medan jag skrev. Leve mummisen! Och om nån vill köpa en juste Kaunotar ska det nog gå för sej.