Då och där kom jag att tänka på hur mycket jag tycker om mitt Vasa.
Jag tycker om gågatan och centrum som jag upplever som mitt andra vardagsrum. Dit kan jag gå ensam - alltid finns det någon att umgås en stund med. Eller - ännu bättre - i sällskap. Snurra runt och kolla läget och efter uträttade ärenden gå på något kafé. Gatukafé på sommaren och innedito när det inte är så varmt. Kafékulturen har utvecklats enormt i stan på kort tid.
Jag tycker också att stadsträdgårdens personal är fantastisk. Vilka blomsterarrangemang vi har!
Jag tycker om stranden med promenadstråken. Underbart att vandra kilometer efter kilometer med havsdoft i näsan. Eller ta sej ner till vattnet med en picknickkorg (det är bara en plan ännu).
Och över bron finns Vasklotskogarna. Ett stenkast från centrum - skogsdoftande vandringsleder. Och ännu längre borta - Öjenleden.
Och att komma in mot stan över Sundombron med stadens höghus och Faros badande i kvällssol - underbar syn.
Jag tycker om att vandra på begravningsplanerna och i de lantliga miljöerna däromkring.
Och kyrkan mitt i stan - den har verkligen blivit min kyrka. En trygg punkt.
Jag tycker om mina småhuskvarter. Där finns mina drömhus men där kan jag också njuta av andras vackra trädgårdar. Där vandrar jag nu på mina förmiddagsstavisar. Genom den doftande rosenträdgården - på asfalt, på gräs, på sand.
Jag tycker om mitt eget boende. En trädgård där jag kan sitta. En gård där jag går ut och hänger kläder iklädd morgonrock. Ett par kvarter från torget.
Lämpligt stor, lämpligt tvåspråkig, lämpligt levande, mycket stark. Och med många lindar som doftar alldeles bedövande bedårande när de blommar.
Här vill jag leva och här vill jag dö.
Det sitter som hand i handske att få börja jobba med den tredje (och fjärde?) promenadguiden i Folkhälsans regi. Inkommande vecka får jag veta mera. Torgrundan och Norra strandrutten är redan klara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar