Eget hem

Jag har allt haft svårt att föreställa mej hur man som efterlevande ska kunna bo kvar i ett hem som man delat - när den andra inte finns där. Hur man varje dag ska klara av att se saker som påminner om den andra - leva i dofterna.
Därför kände jag också redan under B:s sjukdomstid en tacksamhet över att jag hade ett eget hem att gå till. Att få lämna hans hem som dels innebar så många minnen från tiden före sjukdomen och dels som innebar ett hem präglat av sjukdomen. Och dofterna som var de samma före, under - och nu är desamma också efter hans död... Att ha ett hem som inte visste om sjukdom och död och som kunde ta emot mej i något som var som förr. En annan sak var ju att jag inte var som förr.
Nu efter B:s död känner jag på samma sätt. Jag har svårt att tänka mej att gå ensam till B:s hem... För att inte tala om villan - så som det känns nu kommer jag aldrig att kunna fara dit mer.
Därför är det litet konstigt hur viktiga minnessakerna är. De saker som jag har fått med mej från B - mest sånt som jag själv har gett honom och som har varit viktiga för oss men också annat - den stora gröna anoraken och den vackra rutiga skjortan som ska krama om mej då jag använder dem. Den fula träsleven, en liten skedköpt under en Seinäjokifärd. Dricka kvällste ut Pentikmuggen med dubbelöra. Ta en liten konjak i finglasen. Och så det konstiga - jag kände också ett behov av att känna doften av honom, och det blev då en ful bomulltröja - en som inte ska tvättas - som jag kan snusa på.