Att ge en chans

Blev så glad - och nästan tårrörd - när jag i dagens Vbl läste om Yrkesskolan Otimas yrkesinriktade specialundervisning i Nykarleby. Den är till för människor som inte är stöpta i riktigt samma form som majoriteten. Människor som har speciella egenskaper som de i lugn och ro får utveckla på skolan. Och slutresultatet blir att de har ettt yrkesbetyg i fickan och ett jobb  - antingen ute i samhället eller i någon verkstad. Och vi ska inte tro att det handlar om att "placera" dem - nej, de är viktiga, de kan och framför allt - de är stolta över det de kan. Grattis Optima och de studerande - och grattis på 30-årsdagen också, Optima.
Vill dra litet paralleller till våra flyktingar/asylsökande. Som också är stöpta i en litet annan form än vi finländare. Kulturellt, religiöst och säkert på annat sätt också. Också på individnivå. Nu gäller det att plocka fram deras styrkor så fort det är möjligt. Kanske redan idag. Kanske nån vill jobba med nåt i förläggningen istället för att sparka fotboll. Såg ett bra exempel på det - en artikel i Iltasanomat. Om asylsökande som frivilligjobbar på ett vårdhem. En av dem är kirurg till utbildningen.
Kunde säkert bli succé annanstans också - bara det lugnar sej.
Och grunden i allt det här - både i Optimas koncept och  på flyktingförläggningen - ta vara på resurserna. Hitta den bit som är så väl stöpt - fast den inte är som majoritetens. Att låta alla människor komma fram med det de är bra på. Må de inte drunkna i mängden!