Åka kollektivt

Jag som sällan och aldrig åker buss är helt upptänd av den senaste veckans erfarenheter av reseappar i tre städer - Helsingfors, Stockholm och Vasa.
I Helsingfors var tanken att vi skulle åka från järnvägsstationen till Olympiakajen. Men vädret var lämpligt så vi gick. Men jag hann lära mej hur det går till att åka i alla fall. Visste nog men nu såg jag det på riktigt. Ingen biljettförsäljning ombord. Köp i app - betala med Mobilepay. Tidtabeller, rutter o hållplatser förstås i appen. Skönt att inte behöva jaga biljettköpsställen.
I Stockholm skulle vi från Värtahamnen till Gamla stan. Ruttplaneraren skickade mej "bakvägen" som innebar byte till tunnelbana - ibland två byten. Tack och lov visste jag att det skulle fungera med buss 76 och då jag skrev hållplatsen rätt hittade jag - tider och hållplatser. Här gick det att betala i bussen - med kort. Så det var bara att blippa med eget bankkort och vips så var det betalt. Och appen användes för att se vad de olika hållplatserna hette.
I lördags var jag på pilgrimsvandring längs stranden i Vasa - ny led delvis. Hållbarhetsveckan till ära åkte vi kollektivt tillbaka. Mitt Walttikort från tiden för fotoperationen fungerade - de uppladdade pengarna fanns kvar - och enkelresans pris hade sjunkit till 1 euro. Dumt att inte åka kollektivt i Vasa! Man kunde använda kontanter men det kostade mera.
Men medaljens baksida - synd om dem som inte har smarttelefon och appar/kort.  

Kenwood

 Har under sommaren loppissålt saker från ett dödsbo som en väninna tömde. Där fanns bland annat en Kenwood-köksmaskin.
Gammal och tung och präktig. Och fungerande.
En köpare fanns men hen ville veta om den klarar 1 liters degar. Och det visste inte jag som ju inte hade använt den. En annan användare sa att det bara är en halv liters degar som gäller. Vi måste lita på det eftersom det verkade stört omöjligt att få tag i sån information för en så gammal apparat.
Men jag ville ändå ha svart på vitt så jag sökte och letade.
Bings AI hjälpte till men kunde konstatera att inget fanns om den detaljen.
Gick in på en Kenwoodsida och hittade en live chatt. En aktiv engagerad chattare skrev fram och tillbaka och konstaterade samma som Bing och jag - finns inte info.
Men hon lovade forska. Lovade henne stjärnor i kronan om hon skulle lyckas.
Nu har hon stjärnor i kronan - hon hade lyckats. Idag kom en manual på engelska, fantastiskt. Iofs är Kenwooden redan såld men det gör inget - är bara så imponerad av den idoga (och vänliga) live-chattaren.
Och jo, visst klarar apparaten mer än 5 dl, den klarar 7,5.

Kotten

 På promenaden, längs cykelvägen nära Arboretum. I gräset vis sidan av asfalten - ett knyte som visar sej vara en igelkott. Helt klart skadad - rör sej inte fast jag kommer nära - andas tungt - liten blod vid munnen.
Jag ringde Harju som tar hand om skadade djur och han sa att jag ska ta den till veterinärklinik Saari. Och att det dessutom är vår skyldighet i Finland att göra så - ta hand om skadade djur.
Jag ringer my hero, K, som är mitt i morrongröten. Men han kommer, rustad med en korg och handskar. På Saarikliniken blir den snabbt förd till veterinär och vi får veta att det bedömdes att den måste avlivas. För skadad. Troligen hanterad av fåglar - ögonen var ipickade. Ursprungligen eventuellt påkörd av nåt fordon på cykelvägen. Min fundering. Man tackade oss varmt på veterinärkliniken.
Glad att jag såg kotten, tack till K och tack till Harju som lärde mej vad man ska göra. Och faktiskt bör göra när man hittar ett skadat djur.

Min nya vän

 Jag håller på och bekantar mej med min nya vän, den artificiella intelligensen. I form av Bings AI som kommer till mej via min Edge.
Säkert en enkel variant men litet kul. Måste säja att jag är litet imponerad.
Det som jag googlar runt och söker som små fragment presterar hen som en sammanhängande kria. Med källanvisningar.
Nu vet jag ju att jag har testat enkla saker men ändå. 
Vi kanske fördjupar vänskapen efter hand.
Skulle vara intressant att veta vad ni andra har gjort tillsammans med era nya AI-vänner.
En lustig känsla erfor jag just när jag frågade om samlarbilder i kaffepaket på 50-talet och kom med en mängd följdfrågor. Kan jag nu verkligen hålla på och störa så här? Precis som om det skulle vara nån där som blir trött och irriterad på mej. Hih!

En gång till

 En gång till ska jag ut ur boxen - bekvämlighets-och rutinboxen. Till de tidigare boxöverskridningarna räknar jag torp till kollo och Kasern till Korsholms. Det gick väl sådär.
Nu ska jag pröva att vara utan ett boende två ett tag för att se hur det känns.
Ska hyra ut kollo i juli månad. Och noga iaktta mina eventuella längtanskänslor. 
Intressant nog bli det första gången i mitt vuxna liv som jag inte har att sommarställe jag "måste" besöka.
Den som hyr mitt kollohus är också intressead av att köpa ett kollohus - eventuellt mitt. Så jag måste vara beredd på en sån fråga.
Mitt tips är att jag säjer nej. Har nog varit så fint att vara där i vår.
Men - just nu känner jag en ro i att inte fara till kollo på en hel helg. Har varit annat program.
Förstå sej på mej - huhu.

En lösning?

 Det är nu inget som finns i mina tankar så ofta men det har poppat upp då och då på senaste tid.
Det har talats så mycket om att det finns en minimal chans för mej att komma in på ett Hem om jag lever så länge att jag inte klarar mej själv (och vi vet att det ju inte nödvändigtvis handlar om hög ålder). Det talas om att anhöriga ska ställa upp och se till att den som behöver hjälp ska kunna bo hemma. Anhöriga och köpehjälp - både kommunal och privat. Jag har inga barn och jag kan tänka mej att många med barn inte vill/kan belasta barnen.
Vad tror ni om en tanke som föddes här i min stora lägenhet. Den är ett perfekt ålderdomshem annars. Inga trappor, hiss som är stor, stora ytor, breda dörrar. Plats för både rollator och rullstol.
Den är också så bra planerad att man gott kunde bo flera här - tre rum placerade på lämpligt sätt kring hemmets hjärta. Men det är bara det att jag har svårt att tänka mej att bo med ett par jämnåriga - åtminstone jag tror att vi skulle få det trångt. Och dessutom har vi så mycket saker i min generation. Men det skulle bli ett perfekt gemenskapsboende  - så som vi definierade det för ett tag sen.
Det som var min nya tanke idag var att man skulle inhysa en ungdom, en studerande i ett av rummen - det som finns litet på sidan - med egen toa nära. En ungdom som kanske skulle få bo gratis mot att hjälpa mej med sysslor som hemhjälpen inte får göra. Och framför allt - finnas i hemmet. En som reagerar om jag faller eller annars behöver hjälp. Och i bästa fall - en som jag skulle umgås med då och då.
Såg ett program om ett sådant arrangemang på ett boende.
Men finns det nån studerande som vill bo på det sättet idag? Och - vågar jag som äldre ta emot en främmande person i mitt hem?
Läste just en artikel om en åldring som köper tjänster, tex nån kommer och vistas med honom mot betalning. Astronomiska summor. Hade tänkt länka men hittar förstås inte artikeln mera.
I verkligheten hoppas jag mycket på det som man nu kallar gemenskapsboende. Anpassade bostäder för äldre, sällskap, gemenskap och eventuellt nån hustrygghet också. Men självständigt boende med egna möbler och egenbeställd hemvård. Vi har Folkhälsan och Berghemmet som är sådana i Vasa. Mera sånt - på kommunal basis som Berghemmet. Ett alternativ mellan hemmaboende och anstalt. Skulle spara mycket åt samhället. För i den bästa av värlrar tar vi ju hand om varandra i en sådan miljö.
Imorron ordnas ett seminarium -just på Berghemmet - på temat Hur mår Vasas seniorer. Hoppas det säjs kloka saker där.

Om att sälja en motionscykel

 Jag blev - som många av er vet - med motionscykel för ett tag sedan. Och jag cyklar inte. Knäna tog stryk tyckte jag - och det blir bara inte av att sätta sej på trampverket. Fast jag vet att det är så hälsosamt.
Ut ur mitt hus ska den.
La den på fb-loppisar (Marketplace och andra).
Först kom en som "inte hade tid" och ville anlita en transportfirma som jag vet att man inte ska anlita. Anmälde till Fb, blockerade.
Nästa var en med utländskt namn - profilen visade att det var en kvinna. Avtalade om träff för provning av cykeln idag kl 17.
Ingen kom - mannen på väg. Hmm. Jag var ute och väntade.
Så småningom kom en bil med tre svartmuskiga män. Hmm.
Förklarade förseningen med nån som hade genomgått en hjärtoperation Lät litet som friarna på Fb. Hmm.
Trevliga män visade det sej - önskade mej Happy Eastern.
En av dem satte sej att testa och skruvade och kollade. Verklig cykelexpert. De andra stod artigt i loftgången utanför dörren. Behövdes en second opinion så en till kom in.
Intervjuade den som stod kvar utanför och det visade sej att de kom från Pakistan och jobbade på ABB, Vasa uni resp inom forskning nånstans. Där kunde man bara se.
Helt hederliga människor. Är det nu så att jag är förstörd av alla mystiska och skumma typer jag möter på Fb och annanstans på nätet att jag är på min vakt fast jag inte skulle behöva. Är det nu så att de här som kommer irl är hederligare än de som kommer nätvägen? Svårt att säja. Måste ju nog erkänna att jag hade en livlina aktiverad när jag förstod att husband skulle komma.
Cykeln då? Nä expertisen trodde att den var för liten för den långa hustrun - precis som jag själv också har upplevt. Men det var ointressant i sammanhanget. Det intressanta var människomötet. De här svartmuskiga skulle jag ha kunnat bjuda på kaffe. Och hoppas att den hjärtopererade har det bra.
Så gott folk - en bra motionscykel till salu. 20e.

Lådan

Som ni vet tycker jag det är ganska spännande att backa ut bilen från dess plats under taket. Så när jag väl är ute ser jag inte tillbaka.
Därför vet jag inte när Lådan har uppenbarat sej, men där var den när jag kom hem och skulle köra in. En plastlåda typ skolådestor - men inte lika hög.  Steg ut för att kolla den. 
Hål i båda ändarna. Nåt rör som gått genom? Nåt som fallit från bilen? Osannolikt att jag skulle ha en plastgrej under bilen. Nåt som blåst från soplådorna?
Nå jag placerade den åt sidan mot sopisarna i väntan på att träffa nån på gården - nån som skulle veta bättre.
Men förstås - ingen syns på den här gården. En snökväll var en hurtig snöman på plats och han kom med mej för att kolla.
Jo, sa han, det är en råttfälla. Huvadå! En råttfälla bredvid min bil. Vi lyckades inte öppna den så jag vet inte vad som finns inuti. Verkar liten för att hysa råttlik. Springer de tillbaka ut i naturen förgiftade eller? 
Fortfarande inte träffat nån av husets folk. Snömannens teori gäller.
Väninnan blev helt fnissig vid tanken på att jag skulle ha gjort det jag brukar med hittegods - tagit in och restaurerat.
Kan lova att jag tvättade händerna både en och två gånger efter beskedet om att det är en råttfälla.
Avgör själva - här kommer bilden.

Inte så bra bild. Hjulen hör till sandbehållaren.

Måndag morgon

Det är nåt visst med att sparka igång veckan. 
Den här måndagen var så aktivitetsfylld att jag inte "hann" på morronpromenad. Blev bara Sofiagympa. Bra att jag har en att rapportera åt - fast hen är så mycket tuffare på motionscykeln - för vem vet om jag annars skulle ha haft tid med Sofia heller.
Nåväl - tvättmaskinen har surrat sitt. Skönt att kunna ställa ut torkställningen på solig balkong. Diskmaskinen surrar på ännu. Och som ni vet så är tömningen av maskinen en favoritsyssla.
Och så var det bokföringen och räkningarna.
Administration - tidbeställning och diverse kontakter.
Och plocka, plocka. Kläder tycks samlas i det här sovrummet också.
Sopsorteringen - vad ska tas ut idag?
Så visst förstår ni att jag inte hann med morronpromenad?
Nu snart dags för datastödet där temat är Fonecta.

Rum 4

 Pysselrum var arbetsnamnet på mitt fjärde rum. Sen insåg jag att det kanske inte är rumrent för en 70-åring att ha ett pysselrum och då blev det gästrum. Måste tydligen rättfärdiga mitt köp av en lägenhet med fyra rum.
Nå, nu har månaderna gått och inget pyssel har gjorts och ingen gäst har bott där. Och i verkligheten ryms inget pysslande in mera. Gäst nog efter att rummet fick en fin utdragbar lavasäng från en Fb-roskalava. Lavasängar görs tydligen inte mera och det var viktigt för där förvaras madrasser och täcken.
Och annars också fylls rummet numera av viktiga saker (efter att det slutade vara lager för flyttgods).
Här finns symaskinen färdigt uppställd - har faktiskt använts en hel del.
Här finns Ruloskåpet med pysselmaterialet.
Här finns strykjärn och strykbräde med bra belysning. Min favorit.
Här finns mangeln - som jag fick när jag insåg att husets mangel ser ut och fungerar  som nåt som köpts i England strax efter kriget.
Här finns torkställningen som behövs för vinterklädtork.
Här finns radion som spelar Radio nostalgia (eller vad den nu heter) för mej när jag jobbar i rummet.
Här finns garderober med kläder.
Här finns pelargoner i vinterförvar.
Och nu kommer här snart att finnas en motionscykel som ännu bidar sin tid i bilens baklucka.
Kontenta - det finns alltid rum i rum 4. Samt - alla behöver ett rum 4.

70 år

 Hur sover du om nätterna Vladimir? Vi är jämngamla du och jag och jag vet hur känsligt det kan vara med sömnen i vår ålder. Speciellt om man börjar grubbla på något.
Funderar du aldrig på vad du ställer till med i Ukraina? Tänker du aldrig på de frysande gråtande gamla kvinnorna som man kan se i tv-inslag från städer du har förstört. Fast din tv visar ju förstås inte samma bilder som min. Men jag kan berätta att de finns de här kvinnorna och att se dem tar i hjärtat.
Ligger du nånsin och funderar på vad du ska göra med det sönderbombade land du får om du lyckas "rädda" Ukraina? Ett land som kräver enorma resurser för att bygga upp. Ett land där folket för alltid kommer att vara mot dej.
Funderar du aldrig på ditt eget folk som väl så småningom börjar kunna stava till ordet krig. Tänk om de blir så många som börjar vända sej mot dej att det börjar kännas osäkert.
Hur känns det att ditt rike har terroriststämpel?
Jag tror inte att du nånsin kommer att få respekt i världen omkring dej men litet större är chanserna om du tar ditt förnuft till fånga.
God nattsömn önskar jag dej.

I hembubbla

 Därtill nödd och tvungen har jag skaffat (köpt/fått) både tvättmaskin och mangel. Jättebekvämt - bara bestämma utan att boka tid, utan att lämna hemmet. Torkställningen ryms dessutom superbra på balkongen
Medaljens baksida är att jag inte rör mej bland mina grannar - i eller på väg till de allmänna utrymmena. Då man dessutom tillägger att vi kan välja hiss eller trappa på väg ut och in kan jag tro att det kommer att ta tid att bekant mej med mina grannar (några har jag träffat dock).
Synd - jag som gillar att vara social och stanna upp och umgås med mina grannar. Så kravlöst och trevligt.
Kanske blir det bättre när det blir sommar och jag får hänga ut kläder -och kanske dricka kaffe ute i trädgården.

Nytt hem

 Många frågar mej om jag har börjat trivas i det nya hemmet. Och jag måste ärligt svara dem att jag inte vågar ha nån åsikt.
Jag vet att jag är trög när det gäller förändringar men jag känner inte att det här hemmet är lika självklart som det gamla var när det begav sej.
Mycket är så fint - lägenheten är vacker och jag gillar mina stor ytor. Och nu har jag en av världens vackraste utsikter med ruskalönnarna i esplanaden.
Men det har varit så många besvikelser och motgångar med kringfunktionerna att jag ibland undrar om jag ska bo här alls. Det har gällt små förråd och över huvud taget plats för saker, bilplatsen, tvättstugefunktionen, städskrubben och det faktum att det inte finns kylkällare (det var mitt eget missförstånd, ingen har påstått att det skulle finnas).
Men som sagt mycket är fint och jag är trög - så jag vill tro att det här hemmet också ska bli nåt som tar emot mej med öppna famnen. 
Och man behöver kanske inte ha ett så symbiotiskt förhållande till hemmet som jag hade till mitt förra. Ett förhållande som skapats under den lång tid och med många upplevelserna. Men jag vet att det var självklart från första början.
En stor njutning nu just är att se hur bra jag är på att sortera ut saker nu just. Ett måste och en lust. 
Det blir nog bra - man behöver inte ha 6 julgransfötter när man inte använder julgran och man behöver inte ha över 20 handväskor/portföljer/ryggsäckar. Inte heller behöver man ha lp-skivor som egentligen inte har nåt varde för en själv. Lyssna igenom - en (liten) hög för mej och en större hög som ska bort. Hoppets stjärna är en av favoritplatserna. 
Lampor och tavlor hittar sina platser och det gör också att den stora vackra lägenheten blir mera min. Lever på hoppet.

Det praktiska

 Själva förflyttandet av mina saker från Kaserngatan till Korsholmsesplanaden känns inte alls som betungande.
Gillar att packa och litar på mina hjälpredor och mej själv.
I detta nu har jag 30+ bananlådor packade (ungefär hälften i lånade kylkällarbås i huset). Kläder i sopsäckar. Porslin ska transporteras i bykkorgar - på förhand delvis med hjälp och delvis ensam. Den 5.9 är den stora flytten med paketbil och stor släpkärra och starka karlar. Två av dem har kungjort att jag ska veta vad jag vill - de kommer inte och flyttar mej nån fler gång. Hi.
Själv flyttar jag in så fort jag bara kan - tar madrass och "förstahjälpenväska" med mej och drar in för att provsova.
Städning med beprövat städsällskap nån gång sen när det blir lämplig tid.
Trots att jag är nervös inför hur det ska kännas längtar jag också. 
Längtar efter att ligga och se på stjärnhimlen (ingen insyn), att bada bastu första gången, att sitta på en kvällsvarm balkong med varmröda tegelväggar och mycket annat.
Och att få ställa in allt som inte har nån direkt plats i gästrummet som tills vidare inte har några möbler. 
Kanske det blir riktigt bra. Och kollo kommer att bli en hel del möbler fattigare. Så småningom.

Sälja

 Köper man ny lägenhet säljer man i allmänhet sin gamla lägenhet.
Som ju är mycket mer än en lägenhet. Åtminstone min lägenhet som jag bott i och älskat sen 1986.
För det första förstod jag inte mäklarens låga pris. Min lägenhet är litet sliten men läget och själva grunden är ju toppen. Men hon var övertygad om priset.
Och rätt skulle hon få.
Det första bude tkom när jag på min födelsedag satt och åt. Ett sånt skambud att hela aptiten försvann! Fy då!
Nästa bud var inte mycket bättre men höjdes snabbt med 5000. Kunde ändå inte acceptera.
Allmän visning med 6 gäng - ingen kontakt efter. Några bekanta som var och tittade via mej - inget napp.
Hjälp - vad gör man då. Inflationstider.
Hyra ut? Kontaktade tom en tapetserare. Hur få hyresgäst? Sent ute - studerandena har parkerat sej den dag jag skulle kunna lova inflyttning. 
Kastades i tankarna mellan alternativen och konstaterade att jag höll på att fundera ihjäl mej.
Skrev till mäklaren och bad om ny allmän visning och samtidigt  gav jag en liten öppning till att jag skulle acceptera det bästa budet. Det här var en vecka efter budet och inget annat hade skett. Mäklaren skrev sms till mej och var litet inne på att jag skulle acceptera. Strax efter det kom köparna med ett bud där de ytterligare hade höjt med 3000. Och det var så nära mitt lägsta att jag accepterade utan att fundera. Jess!
Vilken känsla!
Dessutom hade jag på vägen kommit till en djup insikt. Mitt kära vackra hem är ingen annans hem - för dem är det ett renoveringsobjekt.
Troligen på ett annat sätt än när jag har köpt mina lägenheter och accepterat det jag har sett utan att försök sänka priset med motivering att det krävs renovering. Tror det än vanligt idag att man river ut rubbet och gör något eget av det. Plus att det säljs många nyrenoverade lägenheter - oanvända.
Nå hur som helst - nu är den såld och fuktgranskad och ängersäkrad. Och finansieringen är klar.
Ibland säljer man billigare än man tänkt och ibland säljer man med vinst. Kollade upp min första lägenhet som jag sålde för det dubbla priset 4-5 år efter det jag hade köpt den. Det var 80-tal.
Så jag säjer - härmed nöjd och vandrar vidare mot spänningen att se nya lägenheten på nytt när jag får nycklarna - snart.

Sidospår

 För många år sen hade jag pälsängrar  (inga mängder men dock) och för ett par år sen såg jag spår av dem på nytt. Utrotade effektivt men ville ändå att en ny ägare ska ha en lägenhet som är hanterad av proffs. Tack och lov var disponenten enig med mej så jag fick beställa Anticimex (som precis som jag upplevde att det enbart var en säkerhetsåtgärd). Men de sprutade - två gånger med fem veckors mellanrum. Och båda gångerna skulle möbler flyttas från väggarna - både de tunga och de lätta möblerna. Och jag hade portförbud två timmar efter sprutet. Nu är det fixat.
Sen sysslar man med fuktmätning i lägenheter som säljs nuförtiden - säljaransvaret är två år i lägenheter. Litet spännande - i badrummet kakel och klinkers som är typ 20 år gamla - och trots att allt verkar torrt och fint och trots att den som gjorde jobbet hade certifikat så kunde man ju inte vara säker. Men lägenheten klarade provet och intyg är skrivet. Tack och lov. Tänk att börja riva upp klinkergolv och vänta på upptorkning.
Och köpebrevet undertecknades digitalt - jag samma dag som det kom medan köparna lät det gå flera dagar innan det blev grönt ljus. Whaat? Tänker de dra sej ur??? Tillbaka i ruta ett??
Tack och lov inte.
Men nog har det funnits anledning till störd nattsömn alltid.

Betala

 Köper man så ska man betala.
Jag har ju äntligen blivit så klok att jag inte håller pengar på nollräntekonton utan parkerar dem i fonder. Som ska ge avkastning. Men si det gör de inte nu. De var tom på minus när jag skulle börja ta hem pengarna.
Banken tyckte förstås att jag skulle låna hela summan. Det tyckte inte jag.
Så jag blev en typ som jag inte vill vara. Kolla börsen varje dag för att se när jag kan sälja.
Gillade inte mej själv.
Men lärde mej en massa på vägen. Hur förlust kan kvitteras mot vinst - köpa, sälja själv via appen (visste jag nog från förr).
Långa samtal  med min bankkvinna som bedyrade att det var så trevligt.
Nå nu har jag fått hem pengarna och det är frid fröjd och salighet på den fronten.
Men en oväntad sak att sätta tankearbete på.

Long time

 Det har varit bloggtorka mest hela sommaren. Betyder inte att ingenting har hänt .- tvärtom. Sommaren har varit så turbulent att jag inte riktigt har klarat av att skriva.
Har ställt till det så man nog kan säja att jag har förstört sommaren för mej. Trots att det är en bra sak. 
Jag sover dåligt, grubblar och går ner i vikt fast jag äter som vanligt.
Och vad har jag då gjort? Jo köpt en lägenhet. Ska alltså flytta från mitt trygga bo där jag har mått bra sen -86  - och det är nog mycket för rutintypen.
Tror vi måste ta det i bitar. Det här inlägget får heta Köp

Det var så här att det var visning på en intressant lägenhet på Korsholmsesplanaden. Allmän visning. Passade på att beställa privat visning just före på en annan i närheten. Båda var fyrarummare. Väninnan var med. Den med privat visning hade jag sett förr och inte var den bättre den här gången. Kolkko skulle jag säja. Massor att göra. 
Från den direkt till en underbar ljus och vacker lägenhet. Renoverad. Flera gäng på visningen. Intresserade. Såg de lystna blickarna. Kom till att om jag är intresserad av den här ska jag slå till. Hejades på av mäklaren och väninnan.
Och när jag insåg att jag typ 10 minuter senare kommer att bestämma mej för att köpa - då gick en del av min hjärna i lås. Då slutade jag registrera. Tack och lov finns det bilder och en väninna med hela hjärnan i bruk.
Men jag - slår till på första visningen och  får samma kväll veta att jag får den. Det är ju inte klokt!
Minns inte när det här skedde men det var länge sen. Alltför länge. Har bott i min gamla på väg bort alltför länge. Och gör det ännu fast nu börjar det vara så otrivsamt där att det inte riktigt är mitt hem. Med flit ställer jag det så så det inte ska vara så svårt att bryta upp.
Det nya då - en fin fyrarummare ett par kvarter från den gamla. Det där med fyra rum har jag fått förklara för folk. Och visst, visst skulle jag klara mej med mindre men det är ju så att jag har saker på kollo som ska hem. För att jag sen eventuellt nån gång ska kunna lämna kollo. Vill ju inte ha två. Men det får bli på framtiden.
Och sen är det ju så att fast jag bor själv som di säjer så ska jag inte bo trångt. Jag ska inte behöva ha bastun som förråd och trycka in saker så jag inte vet var jag har vad.
Nu kommer jag att få breda  ut mej. Vardagsrum med matsalsbord, kök, sovrum, bibliotek och gästrum (egentligen pysselrum med symaskin och strykbräde framme men pysselrum kanske man inte ska ha som 70+). Kommer helt säkert att fylla rummen.
Men börjar jag trivas (bästa sättet att inte börja trivas är att ställa den frågan säjer en väninna)? Jag har hoppat i galen tunna tidigare.

Nu är det några veckor tills vi vet hur det här utfaller. Jag hoppas ju så innerligt att jag ska finna mej till rätta. Och mina saker kommer ju med - snart doftar det som det ska i det nya. Men osäkerheten och våndan finns kvar. Borde ha fått flytta in direkt. Eller åtminstone fått komma in för att kolla.
Fortsättning följer.

Om att skråma en bil

 Det var så här. Parkerad på stora parkeringsplatsen utanför Prisma i Jeppis. Ska backa ut till vänster. Bil kommer in rakt från höger så jag smyger i väntan på att hen ska köra förbi (rakt trodde jag). När det har skett börjar jag sakta vända - och direkt tar min bil i nåt - och den rackaren skulle inte köra rakt utan in i parkeringsfickan vid min sida.
Mystiskt nog kom ingen förare ut utan bilen kördes litet framåt (ung tjej vid ratten). En vuxen kvinna kom fram - hon var ägare till bilen.
Jag utgick ifrån att felet var mitt - man får inte backa ut på bilar.
Vi utbytte allehanda kontaktuppgifter - kollade småskråmorna på våra bilar och tog bilder.
Fortfarande tror jag att det är mitt fel men... Svänga in när jag ska svänga ut, dessutom var motpartens bil en bit in i min ruta...
Spelar iofs ingen roll - min bil kommer jag inte att göra nåt åt - ett ärr till gör ingen skada. Och motpartens går via min obligatoriska trafikförsäkring.
Fick ringtid till en kontaktperson på banken - har OP Pohjola. Han visste hur det går till. Rådde mej att göra skadeanmälan på nätet. Den var bara så konstig. Jag fick ingenstans sagt att jag inte tänker boka nån verkstadstid och att inget ska hända med mitt konto. Och annat som jag inte fick skriva. Ingen friskrivningsruta.
Kunde inte lämna det - ringde till servicenumret också - kö. Men efter ett tag fick jag välja att de ringer upp mej. Bra. 
Så småningom blev jag uppringd och fick i detalj redogöra för min syn på saken. Motparten ska också bli uppringd. Snabbt hoppas jag så hon får ta sin bil på reparation.
Om skulden är helt min - vilket jag utgår från - kommer min 70% bonus att sänkas till 50%. 
Kommer säkert att kosta en hel del att åtgärda motpartens lilla skråma - man målar ju stora partier för att det ska bli tillräckligt bra. 
Kan bara konstatera - tack och lov att vi har obligatorisk trafikförsäkring i vårt land.
Och min frivilliga - min Kasko - börjar kännas onödig på en så gammal skruttbil som min. Dags att säja upp har jag på känn.

Så fin kunde min bil vara

Maskerad

 Jag har varit en stark förespråkare av ansiktsmasker ända från första stund.
Sydde egna masker som kokades i kastrull, använde kirurgiska masker för att som det hette skydda andra. 
Jag stod på barrikaderna när det talades mot masker - tex när det sades att fel använd kan masken göra mer skada än nytta. Jag hävdade alltid - och hävdar ännu att en täckt mun är bättre än en otäckt.
I Finland var vi ju väldigt duktiga på att använda mask trots att vi aldrig har haft masktvång - bara rekommendation (undantag fanns - tex Finnair som faktiskt krävde mask ett tag). Jag kände över lag att det var tryggt att röra sej - andra hade ju också mask.
Sen kom budet att det borde vara PPF-masker. Var benägen att tro å det efter att ha sett ett test som visade skillnaden i läckage vid utblåsning - skillnaden var enorm mellan tyg, kirurgiska och PPF. 
Och när det sedan sades att jag också skyddar mej själv med PPF2-masker blev det det allenarådande. Jag bestämmer själv om skyddet. Jag använde - med immande brillor.
Använde tom i kören - ofta nästan ensam.
Sen togs rekommendationen bort - och det är det som råder nu. Hur ska man tänka då?
Jag använder väl nog mer än de flesta. Ofta ensam på möten med mask.
Men i vanligt stadsliv har jag slutat - i butiken anser jag att jag är så kort stund nära nån att det är ok. Har i beredskap om det skulle behövas. 
Var på konsert utan mask - satt normalt på stol och tyckte det var ok.
Sen blev det ett gytter av folk på väg ut när kören spontant uppträdde i trappan. Där glömde jag faktiskt bort att ta fram min mask trots att det nog var en coronaspridningssituation av rang. Och det är väl det som kommer att hända så småningom - vi glömmer.
Har en gång blivit exponerad på riktigt - men fick ingen corona. Betedde mej superförsiktigt och isolerade mej ett tag framöver.
Har också litet svårt att veta hur man ska tänka på det här med att bli smittad - det är väl nog som nån sa, det finns två sorters människor - de som haft corona och de som kommer att få corona.
Iofs är jag inte hysteriskt rädd att blí smittad men jag tänker på riskpersoner som jag träffar.
I bekantskapskretsen börjar jag vara unik - inte testad, inte smittad. Försiktigare än de flesta.