Barmhärtiga glömska

Jag tror nog att vi alla gör bort oss allt som oftast. I smått och i stort. Jag vet att jag gör det. Öppnar munnen utan att tänka, låter bli att öppna munnen när det skulle behövas. Gör saker fel.
Jag tror också att vi är olika känsliga för vad vi gjort. Jag själv är nog i känsligare ändan tror jag. Och ältar och funderar hur motparten tagit emot det jag presterat. Kanske helt i onödan har det visat sej ibland när man har tagit nåt till tals. Motparten har inte ens märkt fadäsen.
Tack och lov finns glömskan där. När man har ältat ett tag så bleknar minnet och det känns normalt igen och man tror att man har lärt sej något. Vilket man förmodligen inte har...
Det finns gamla saker som kan dyka upp men det brukar vara ganska lätt att ställa in dem på hyllan i glömskeskrubben. Och hoppas att de hålls där.
Det skulle vara förfärligt om allt man vill ha ogjort skulle finnas kvar i minnet. Sånt som man inte kan reda upp, sånt som man inte kan förlåta sej själv.
Barmhärtiga glömska, jag tackar dej!