Trots att jag de dagar jag är på jobb verkligen jobbar till 100 % (och också till en del under lediga dagar) så känns det att något är på gång. Jag känner att jag är på väg bort. De lediga dagarna (som faktiskt har varit mötesfria ett par veckor nu) har blivit det naturliga livet och jobblivet är ett sidospår.Egentligen är det ju inte ett sidospår men jag hittar inget annat ord. Jag märker också att jag tar in min jobbmiljö på ett annat sätt. Kommer på mej själv med att se mej runt bland kollegerna - som för att befästa dem och den aktuella situationen i minnet. Jag registrerar elevkontakterna på ett starkare sätt än vanligt. Det är på nåt sätt som om det jobbliv jag har haft skulle komprimeras till de här sista dagarna. Det känns inte illa - men det känns annorlunda. Jag är på väg bort. Jag stänger inte dörren men jag samlar intrycken nånstans i ett minnesrum.
Det känns gott och naturligt att jag kan registrera att jag är på väg bort. Allt annat skulle vara onaturligt. Att hänga sej fast vid det som inte ska vara mitt liv mera. Jag vet naturligtvis inte hur det kommer att kännas efter en vecka, en månad, i höst - men jag vet att de mentala förberedelserna för ett liv utan jobb på Korsholms gymnasium är i full gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar