Inte riktigt lika

Försöker känna efter. Men nej. De flaxar inte lika ivrigt de där sommarlovsfåglarna i mej. Ni vet den där längtan till "Den blomstertid" och det som kommer efter. Och allt det som ska göras då. (I och för sej - många gånger sommarstress också). Undrar om det är deltiden - det att jag har lov flera dagar varje vecka. Eller är det vädret - kylan som fått naturen att förskräckt stoppa vårbeteendet. Eller är det det som jag mest misstänker - det faktum att lovet kommer att fortsätta efter sommaren - det är ingen sensation mera. Ni vet både Pippifilosofin och "underbart är kort"-filosofin.
Vet att sommarlovsfåglarna har flaxat ivrigast i mej förr i världen - då jag jobbade heltid - långa dagar pga resor till och från Petalax - då jag var "vanlig" lärare som tog sommarlov när "Den blomstertid" klingat ut. De senaste åren har det flutit ut litet - deltidsjobb - studiehandledarjobb in i juni - ingen sista dag för det. Mindre intensivt - men tydligen också mindre intensiv längtan.
Jag hoppas ju att jag ska känna skillnad mellan vardag och helg och att det där med sommarlov ska sitta nånstans i ryggmärgen så att jag känner av det också som pensionär. En del säjer att alla dagar är lika - flyter ihop. Kommer att motarbeta allt sånt.
Kanske man har koll åtminstone så länge man umgås med folk som är i arbetslivet. Och så får man skapa rutiner som gör att det finns nån avgränsning. Tycker jag är bra på det när det gäller veckoslut. Det blir en intressant resa - resan in i pensioneringen.