Ännu en egotripp

Ska ännu en gång egotrippa i mitt pensionerande - men sen får det vara slut.
Här det tal jag höll i veckosamlingen i början på maj då jag blev avtackad av de studerande. Det var då stuntkvinnan behövdes.

"Det blir många tal här i vår. Lärarna ikväll, dimissionen- men också ett alldeles eget till er. Jag vill tacka.

Det att gå i pension betyder nog en ny fas i livet.  Första gången sedan 7-årsåldern som jag inte har nån som lägger schema åt mej.

Men det känns gott att lämna ett jobb jag har trivts med. Ett jobb där jag har fått vara nära människor i en viktig fas av livet. Jag har fått vara med er i gymnasiestudierna och också i planerandet av framtiden. Men också många gånger fått ta del av glädje och sorg.  Jag har fått lära mej att det inte finns besvärliga ungdomar utan ungdomar som har det besvärligt ibland. Och där har jag fått vara med på ett hörn för att lösa upp knutarna.  

I alla de här kontakterna har jag många gånger imponerats av er artighet. Jag sköter mitt jobb och ni säjer tack så mycket. Fantastiskt.

 Jag har jobbat så litet med mina två dagar per vecka – och dessutom Bettan som har hållit studiehandledningen i klass. Så jag kan inte namnen på er. Och det har ni nog märkt och haft änglars tålamod med mitt ”namn och klass”. Tack för det.

Det känns också gott att lämna ett jobb där det bästa med det finns kvar, dvs ni.

 Ni försvinner ju ingenstans. Vi kommer att ses på riktigt – och då hoppas jag att ni hör ”namn och klass” fast jag inte säjer det – och berättar vem ni är och vad ni gör. Jag vill gärna veta.

 Kommer att stänga min Fb-jobbprofil – där jag ju aldrig har fungerat annat än med grupperna. Men min privata profil är kvar och det är skojigt om någon av er vill bli vän med mej där.

Till slut – fortsätt att vara de fina ungdomar ni är – öppna, tillitsfulla och artiga - också fast ni lämnar skolan så småningom. Den skola som förhoppningsvis har kunnat leva upp till sitt motto – trygghet och trivsel."

Och här det tal jag höll igår på dimissionen - till festpubliken, "kommunen", de studerande  (och nu var ju studenterna med).

"Den här tiden 1994 stod jag i Petalax och snörvlade och grät på dimissionsdagen. Jag skulle bryta upp och byta skola. Till Korsholms gymnasium. ”Jag kommer aldrig att kunna gå i pension” minns jag att jag sa.

Nu ska jag i alla fall gå i pension efter 21 fina år i Korsholms gymnasium. Jag fick vara med och bygga upp årskurslösheten, jag fick vara med om att det skapades ett lektorat i studiehandledning i vår skola. Jag har fått se Internet och datorer bli mitt viktigaste arbetsredskap. Men jag kommer inte att hinna uppleva den digitala studentexamen – och det stör mej litet.

En hel del annat har också hänt och förändrats under mina nästan 40 år som lärare och studiehandledare men jag vill nog mena att de studerande inte har förändrats. Samma fräscha unga sökande människor .

När jag går i pension lämnar jag det som jag brukar kalla världens bästa yrke. Att få möta och handleda ungdomar i en viktig fas av livet – kan det bli bättre.

En studiehandledare får möta de studerande enskilt, får ta del av deras ärliga försök att hitta sin väg – i  gymnasiet, ut i studielivet och livet. Och få ha hjärtat som arbetsredskap.

Jag tror nog det kommer att kännas vemodigt att inte längre i höst jobba med er ungdomar – men jag tröstar mej med att ni finns kvar. Kanske möts vi på Facebook, kanske på stan – och så småningom   ute i samhället när ni är färdigt utbildade.

När vi ses – berätta gärna vad ni heter och vad ni gör. Jag vill veta. Jag kanske inte minns namnet – men personen minns jag.

Jag har blivit furstligt avtackad  - av elevkåren en fredag för några veckor sedan och av mina kolleger samma kväll och nu av min arbetsgivare kommunen idag. Jag vill också tacka för mej. Det är en stolt och nöjd kommunalare som lämnar jobbet. Premierad med kommunförbundets medalj för 30 år i kommunal tjänst och nyförvärvet – skolfondens medalj nummer 4 som jag fick i samband med att lärarna avtackade.

Jag ska sluta med att säja att jag är glad att få stå här tillsammans med er – studenter 2015. Vi har haft så mycket med varandra att göra och vi lämnar skolan tillsammans.

Jag säjer grattis och lycka till – både som Sippan och som er studiehandledare."

Det tal jag höll till kollegerna var personligt -ett tal till var och en - så det behåller vi för oss själva.

Dimission - för studenterna och mej

Dagen svalnar emot kvällen - på många plan. Jag sitter på balkongen och myser med ett stearinljus (inte så effektfullt i den ljusa majkvällen) och försöker samla ihop mina tankar kring det jag varit med om idag. En högtidlig och fin dimission var det och för mej blev det mer än en dimission. Min sista i tjänsten och dessutom blev jag avtackad av kommunen, dvs skoldirektören och bildningsnämndens ordförande. Jag höll mitt tacktal själv. Kändes riktigt bra. Hade stuntkvinnan i beredskap om jag skulle bli så rörd att jag inte skulle klara av det. Men se det gjorde jag. Blev nästan mera rörd av den omsorg kollegerna visade efteråt - de gladdes så med mej över att jag lyckades. Ja och så fick jag en underbar Borotinskij-tavla som heter Party-dax. (Illustration till blogginlägget). Bara älskar tavlan!
Efter egen dimission blev det studentfest hemma hos min bror med familj.
Det som känns så konstigt är att jag inte känner något vemod. Det var starka känslor idag - speciellt efteråt i mötet med studerande, fd studerande och andra - men det kändes bara naturligt och bra.
Eventuellt har det att göra med att jag ju ska jobba ett antal dagar ännu.
Dagen blev minnesvärd och jag kände mej omhuldad mitt i allt det stora kring studenterna. Och jag kan bara konstatera att min pensionering har hanterats på det bästa sätt man kan tänka sej. Tack!
Det tar vi en jordgubbe på - en som mognat fram på plantan jag fick av eleverna i början på maj.

Feel-good-time

Började med en slibbigt god och söt mjölkkakao. Sen bar det iväg ut i den friska luften. Kollade in Biltemas trästickor, mörkblå doftande petunior (oerhört svåra att få tag på), tog en loppistur samt handlade litet mat. I maklig takt för jag hade en och en halv timme tid på mej att bara vara.
Den tid det tog för min bil att bli servad. Den som känner mej och min aversion mot bilservice - mest på grund av logistiken - känner lika litet som jag själv igen situationen. Feel-good i samband med bilservice! Ja, så kan det gå när man byter verkstad från den som finns ute i bilbutiksland till den som finns bara en bit bakom viadukten - med alla mysställen som finns där. Supervänlig service - flexibelt med diskussioner om vad som i verkligheten bör göras - och typ en hundring billigare än det brukar bli. Ibland gör man det rätta!

Det går nog

Igår bekom jag en ny huggkubbe. Av en rönn som togs ner på gården. Lämplig höjd. Stor förvåning när den var så tung att jag knappt fick den flyttad längs marken. Här har vi ett problem. Att få den upp i bilen - ingen chans.Parkerade den tills vidare. Grannens svärson råkade vara på gården när jag var på väg nånstans. Tog raskt tag i den och lyfte den i bilen. Där klonkade den på - rullade fram och tillbaka så det nästan kändes farligt. Fort bort med den. Idag - som förlängning på ett annat sundomuppdrag och före bilservicen. Men hur få den ur bagageluckan? Två starka karlar erbjöd sej att komma med. Litet opraktiskt med tanke på andra färder och litet kan själv. Så jag tackade nej. Men kontaktade en backup - en stark sundomkarl. Men tadaa - han behövde inte komma. Kunde själv! Och nu står den nere på gården.Inte på rätt ställe men på gården. Men att en huggkubbe kan väga!
Med den här långa ramsan vill jag få fram två saker 1) ett tack till starka karlar som erbjuder hjälp - utan att jag ens behöver be om det och 2) en note to self - det finns hjälp att få och det finns begränsningar i vad jag själv orkar göra.

På väg bort

Trots att jag de dagar jag är på jobb verkligen jobbar till 100 % (och också till en del under lediga dagar) så känns det att något är på gång. Jag känner att jag är på väg bort. De lediga dagarna (som faktiskt har varit mötesfria ett par veckor nu) har blivit det naturliga livet och jobblivet är ett sidospår.Egentligen är det ju inte ett sidospår men jag hittar inget annat ord. Jag märker också att jag tar in min jobbmiljö på ett annat sätt. Kommer på mej själv med att se mej runt bland kollegerna - som för att befästa dem och den aktuella situationen i minnet. Jag registrerar elevkontakterna på ett starkare sätt än vanligt. Det är på nåt sätt som om det jobbliv jag har haft skulle komprimeras till de här sista dagarna. Det känns inte illa - men det känns annorlunda. Jag är på väg bort. Jag stänger inte dörren men jag samlar intrycken nånstans i ett minnesrum.
Det känns gott och naturligt att jag kan registrera att jag är på väg bort. Allt annat skulle vara onaturligt. Att hänga sej fast vid det som inte ska vara mitt liv mera. Jag vet naturligtvis inte hur det kommer att kännas efter en vecka, en månad, i höst - men jag vet att de mentala förberedelserna för ett liv utan jobb på Korsholms gymnasium är i full gång.

Respekt

Det är tydligt att mina tankar går till pensionärstiden. Och på den vägen kom jag att tänka på en sak som min mamma utsatte sej för. Och sedan led av. Hon kunde låta nån serviceperson - typ gårdskarl - eller tom nån bekant säja att hen kommer någon gång under dagen. Och min snälla trofasta mamma satt och väntade. Och var irriterad över att hon inte kunde gå till butiken eller ut på gården - "för de kunde ju komma då". Sånt ska man inte utsätta sej för. Det att man är ledig och "bara hemma" betyder inte att man ska vara tillgänglig hela tiden. Man ska också som "ledig" pensionär ha respekt för sin egen tid. Och den enda som kan sätta gränser är man själv. Kom mellan x och y. Om jag inte är inne så... jag hoppas och tror att jag är så medveten om detta att jag inte kommer att låta någon "pompotta" mej. Och erkännas ska - min mammas väntetider var tider när hon inte hade mobiltelefon. Men oberoende - respekt för egen tid - och det är man själv som måste ta ansvaret

Ge mej schlagern åter

Schlagerfestivalen i min ungdom och European Song Contest - finns det likheter? Det borde ju finnas eftersom det är samma grej. Men jag vill nog mena att festivalen har ändrats massor. För mej musikkonservativa medelålders typ -till det sämre. Och nu ska ni få höra varför det var bättre förr. Förr sjöngs det schlager - dvs slagdängor - dvs sånt som var trallvänligt och som man kom ihåg efteråt. Då stod artisterna rätt upp och ner och sjöng utan dess större åthävor. Då hade man levande orkester (med Ossi Runne som kapellmästare - visst). Och det där med röstandet var säkert också mera rättvist eftersom det var bättre förr. Sen minns jag inte - men visst var det så att man i större utsträckning sjöng på eget språk.

Nu då - en massa effekter och bakgrundsdansare och utstyrslar som inte är av denna världen. Mycket varierande låtar - många väldigt fina - och tom sådana som blir kvar också dagen efter. Men också många som bara verkar finnas till för att väcka uppmärksamhet. Och många snälla vackra ballader som faller i glömska efter ett dygn.

Nu förstår ni säkert att jag karrikerar och driver litet med min egen konservatism. Och på riktigt skulle det väl vara fint med en festival där man för fram budskap - politiska och andra. Eller en festival med etnisk musik.  Men då ska det vara en festival som är till för det - nu föreställer det ju något som bara ska vara underhållande och där platsar slagdängan. Inte punken, inte hårdrocken, inte budskapet. 

Och ändå är jag bara så stolt över att Finland skickade iväg Nimipäivät-gänget. Det var att våga. Och jag tror att många rätar på ryggen tack vare det. Men att de inte har nån plats i vinnarlaget - det är helt klart. Fel festival. Men det trodde jag ju om Lordi också.

Nu får man bänka sej i lugn och ro på lördag utan att behöva hetsa upp sej över klantig poängsättning av Finlands bidrag. Och så hoppas jag - som inte har hör en enda låt (förutom Finlands) att någon vill ge mej schlagern åter i år.

Här en länk till Monica Aspelunds Lapponia (1977)

Politik och propaganda

bedriver vi inte i vår skola. Säjer rektorn för Ekenäs högstadieskola som motivering till att hejarklacken på stafettkarnevalen inte får använda regnbågsflaggan. Partipolitik och politisk propaganda - javisst men för mej handlar regnbågsflaggan inte om något sådant. För mej handlar den om mänskliga rättigheter. Och jag skulle som skolledning vara stolt över den elevkår som vill ställa sej på barrikaderna för människor som också idag kan behöva råg i ryggen för att våga visa vem de är.
Speciellt konstigt blir det ju när det andra temat är militärt - man ska klä sej i militärkläder för att den enda svenska brigaden finns i Ekenäs (som vi nu kallar det - jag och massmedierna). Och regnbågsflaggan skulle vara ett mjukare tema.
Skulle jag bli satt att välja ett av de två temana vet jag nog vilket det skulle bli.
Positivt i det här är att eleverna fick publicitet - och vad jag uppfattar - positiv sådan. Grattis eleverna!
Här Yle.

Fräscht

Idag då jag  var på väg hem från torpet kom två damer på väg till begravningsplanen fram till mej. Och hade ett ärende. Dam 1 hade varit och hört min föreläsning om Internet och Facebook och hade lagt på minnet att jag lovade datastöd och att det gula torpet är mitt. Berättade för Dam 2 som inte hade hört mej men som är datorägare. Och skulle vilja lära sej litet mer så att datorn inte bara ligger på skrivbordet. Nå vad vill du lära dej. Skriva. E-post? Ja för att ha kontakt med barnen. Skype - javisst. Nå hur ställer du dej till Facebook - tror det skulle vara en möjlighet. Ja det tror jag nog! Underbar fördomsfrihet och nyfikenhet! Vi bytte kontaktuppgifter och nån dag inom en snar framtid ska jag besöka Dam 2 och se vad vi kan göra. Hoppas innerligt att jag kan hjälpa. En så aktiv dam borde komma sej in i datorns underbara värld. Och visa att också i en ålder av 80+ kan man ha nytta och glädje av tekniken.

Inte riktigt lika

Försöker känna efter. Men nej. De flaxar inte lika ivrigt de där sommarlovsfåglarna i mej. Ni vet den där längtan till "Den blomstertid" och det som kommer efter. Och allt det som ska göras då. (I och för sej - många gånger sommarstress också). Undrar om det är deltiden - det att jag har lov flera dagar varje vecka. Eller är det vädret - kylan som fått naturen att förskräckt stoppa vårbeteendet. Eller är det det som jag mest misstänker - det faktum att lovet kommer att fortsätta efter sommaren - det är ingen sensation mera. Ni vet både Pippifilosofin och "underbart är kort"-filosofin.
Vet att sommarlovsfåglarna har flaxat ivrigast i mej förr i världen - då jag jobbade heltid - långa dagar pga resor till och från Petalax - då jag var "vanlig" lärare som tog sommarlov när "Den blomstertid" klingat ut. De senaste åren har det flutit ut litet - deltidsjobb - studiehandledarjobb in i juni - ingen sista dag för det. Mindre intensivt - men tydligen också mindre intensiv längtan.
Jag hoppas ju att jag ska känna skillnad mellan vardag och helg och att det där med sommarlov ska sitta nånstans i ryggmärgen så att jag känner av det också som pensionär. En del säjer att alla dagar är lika - flyter ihop. Kommer att motarbeta allt sånt.
Kanske man har koll åtminstone så länge man umgås med folk som är i arbetslivet. Och så får man skapa rutiner som gör att det finns nån avgränsning. Tycker jag är bra på det när det gäller veckoslut. Det blir en intressant resa - resan in i pensioneringen.

Foto av kort

Det stör mej när jag ska på friluftsvandringar eller andra aktiviteter där jag inte behöver min plånbok och ändå pga bilkörande måste ta med den ifall jag blir stoppad i nån kontroll och behöver visa upp körkortet.
I vår tid med datorer i polisbilarna och telefoner med kameror borde det ju gå att förenkla. Jag  tar en bild av mitt körkort - visar det i telefonen vid eventuell kontroll och polisen kan i sitt register kolla att jag inte har fotoshoppat det. Telefonen är alltid med - plånboken är ofta i vägen.
Vad tror ni - kan det fungera på det här sättet? Borde kanske fråga Fb-polisen.

Mape

Eller Markku Mäntymaa har det skrivits mycket om de senaste dagarna. Vasapolitikern som dog efter en tids sjukdom. Cancer. Jag kände inte Mape men har hört honom föreläsa (han var polis) och sett honom i politiken och också i gatubilden - på senare tid märkt av sin sjukdom.
Hans död berör mej. Kommer i mina tankar om och om igen. Det blir väl så när man själv har varit med om liknande. En sjukdom som i något skede blir en dödsdom. En situation där man gläds över en dag, en stund som är litet normalare. Stunden när han inte finns mera. Dagarna efter med alla praktiska arrangemang. Tiden efter när det gör fysiskt ont. Livet efter som aldrig blir vad det varit.
Som sagt jag kände inte Mape och vet inget om hans närmaste men jag kan föreställa mej att mönstret är ungefär så här.
Det här händer hela tiden runt omkring oss - ibland kommer det närmare oss - ibland vet vi inte om det. Och ibland kommer det så nära att det är vi själva som upplever sorgevärken.

Att tvätta fönster eller att Tvätta fönster

Kom att tänka på det idag under fönstertvättningen (jess - bara kök och balkong kvar!). Hur jag under mitt jobbliv som heltidsjobbande både tänkte och uttalade en önskan att få göra mina hemsysslor som det de är och på egen tid och inte som jag då upplevde - med vänster hand på en tid som egentligen inte fanns.
Nu är jag i den sitsen att jag får sköta sysslor som ett helt arbete. Jag upplever skillnaden mellan att Tvätta fönster och att tvätta fönster. Bara för att ta ett exempel på sysslor. Minns från egen heljobbtid så jag vet att det är en skillnad men ser det också när jag jämför med en mig närstående vän. Som tycks fixa saker på kvällstid, tid som inte egentligen finns, på väg från jobbet osv.
Njuter av att få Tvätta fönster. Det gäller bara att inte blir en sådan pensionär som är fullt upptagen en dag om det ska bytas ledlampa i köksarmaturen.
Jag vet att saker går långsammare när man blir äldre men det är nog också en attitydfråga. Man kanske inte ska utgå ifrån att man ska ha soffhäng många timmar varje dag. Måtta med allt.

Mors dag

Den är nog litet speciell - morsdagen. För mej har mamma starkt varit med i dag i mina tankar. Och det jag sysslade med skulle hon gärna ha varit med på. Hon gillade skarpt att vara torpare med mej. Och jag tror hon skulle ha varit stolt över det jag åstadkom- jag satte potatis och lök, rensade hallon och jordgubbar. Och rensade och grävde land.
Det var på ett sätt viktigt att jag gjorde hennes favoritjobb idag. Och att jag gjorde det på torpet. Det var där vi hade det så gott tillsammans. Hon levde upp till det torpar-/odlarliv hon levde medan vi bodde på landet. Och när jag köpte torpet var hon ivrig och duktig medodlare.
Hon kändes väldigt närvarande idag - min mamma som varit död i över 10 år.

Jatko-osa

Fick anledning att var glad och rörd senare på dagen också. Eller närmare bestämt på kvällsfesten med personalen. På Svenska klubben. En magisk kväll. Trodde inte att sådana fanns.
Får man bli så mycket uppmärksammad som jag blev? Det hölls tal - starka, berörande, fina. Humoristiska. Fick tex en samling Ernst-citat. Det gavs presenter. Det serverades underbar mat. Det sjöngs. Fantastiskt.
Det häftigaste mina kolleger hade ordnat kom sist. De vet att jag gillar Hjärtevänner-programmet. Och det de hade gjort var att de hade kontaktat Hjärtevänner-Magnus i USA. Han hade  spelat in en hälsning till mej! Helt sjukt häftigt. Jag fattade i början inte ens att det var till mej utan trodde att det var klipp ur nåt program. Men han sa Hej Sippan. Fick det med mej hem så nu har jag sett det på nytt. Mycket uppskattat. Och tänk vad man kan göra med modern teknik! De hade haft honom att läsa min blogg så han förstod hur jag gillade. Det som de inte visste när de planerade var att jag själv hade haft kontakt med Magnus. Efter ett program där det kom fram litet kritik av hans sätt att möta personerna i programmet ville jag ge positiv feedback. Sökte upp honom på fb och skrev. Och fick svar omedelbart. Så vi "känner" varann. Säkert en viss förvirring bland planerarna när jag berättade min egen kontakt. Vi maten igår i skolan.
Och ännu en gång - vilken dag! Tack till alla som bidragit. En negativ sak med att gå i pension är att man inte kommer att vara med när de andra går. Just som man börjar få smak för pensioneringsfester.
Och vilken respons på Fb! Gillanden och kommentarer.


Konstaterade att jag faktiskt skrivit två blogginlägg om programmet - ett i januari -14 och ett annat nu nyligen, i april -15

Så glad och rörd

Visste ju det. Att jag skulle bli rörd. Idag i samlingen när eleverna uppmärksammade den förestående pensioneringen. Kom genast. För de sjöng så fint - först en kör och sen alla. "Nu går sista visan". Sen ett litet tal som slutade med att jag fick en jordgubbsplanta som de trodde jag skulle ta  lika bra hand om som jag tog hand om dem när de kom som nya plantor. Ooo. Och sen placerades jag i "höga stolen" där rektor ställde frågor.
Och så var det dags för mitt eget tal. Efter ett tag märkte jag att det inte gick att läsa - jag var så rörd. Bad en kollega ta över. (Tack).
Hur ska detta sluta. Ska tala ikväll också och så har jag ju också tänkt säja några ord när den kommunala avtackningen sker på dimissionen. Men vi får se hur det blir med den saken.
Dessutom var det en av de försiktigare studerande som när hen gick ut från mitt rum önskade mej en trevlig pensionering. Ooo.
Nog är det underbart att vara omhuldad! Att se att det smusslas med saker. Att vara oönskad när man kommer in i ett rum. Och att få gå ut och bli avfirad. Det är vad som kommer att ske ikväll.
Härliga människor som ger mej en kväll - en kväll som dessutom är vår vårfest.

Första intrycket

Första alltså. Och mitt alltså. Och av beta-versionen alltså.
Vet inte riktigt vad jag ska säja. Har så bra lärt mej att hantera Windows 8 nu att jag nästan tycker att jag inte hittar nåt snärtigt i tian. Jag har lärt mej att undvika panelerna eller vad rutorna kallas. Har ett nästan tomt skrivbord med en Google Chrome som i Bokmärkesraden har nästan allt jag behöver och därifrån kör jag det. Undviker appar i de flesta fall. Hade en Classic Shell-meny installerad i ett skede men inte ens det har jag nu. Så nu minns jag inte vad jag brukade ha i menyn. Och så fanns det ett antal finesser i Win 8 som jag hade lärt mej att uppskatta.
Nu i Win10 är menyn tillbaka - synlig tillsammans med panelrutorna. Men jag får det inte att se  vackert ut. Och det är A och O för mej när det gäller datorer. Så nu får jag börja läsa på - för det är klart att det ska finnas finesser. Som jag ska lära mej i god tid innan den riktiga versionen ska tas ner till den riktiga datorn.
Får litet tänka mej för när jag ska använda testdatorn för det verkar som om mitt modem lever på gränsen för vad det tål när två kraftiga laptopar, en platta och en telefon är på gång. Och då det dessutom ska leverera den nya hastigheten 50 M som Anvia bjöd på härom dagen.
Men som sagt - nu har jag tid att träna, lära mej teoretiskt och upptäcka. Återkommer.

Nördliv

Att det ska vara så trevligt att pyssla med datorer! Ofta gör jag det med bultande hjärta eftersom jag inte alla gånger förstår vad jag gör.
Det som är på agendan idag är att installera Windows 10 på en testdator. Windows 10 är ju inte klar ännu utan det här handlar om en sk betaversion. Som jag absolut inte vågar ta in på min aktiva dator. Fick en gammal skrotningsklar dator som nu ska få äran att bli modern. Jag har laddat ner Win10 - bränt som en s.k. isofil på en dvd-skiva. Och nu bootar jag den gamla datorn från skivan. 14% done.
Har höga förväntningar på tian som kommer ut "på riktigt" på hösten. Och då får jag den gratis både i min win8-dator och i min telefon.
Win 10 ska vara en kombination mellan sjuan och åttan - layoutmässigt - har jag förstått. Och nu har jag några månader på mej att leka i den nya miljön innan jag får det nya operativsystemet på riktgt.
Hoppas jag ska kunna dela med mej till er andra som är intresserade.
Om jag nu lyckas med installeringen. 19% done.