Vill inte, vill

Idag drog jag igång torplivet på riktigt. Räfsdag. Och som alltid funderingar kring hur jag ska ha det med torpet. Orkar jag hålla igång det ensam? Orkar jag uppmobilisera den iver som behövs för att hålla igång det?
När jag väl kom igång var svaret definitivt ja. Att ta fram trädgården efter vinterns vila, att gå på mjuka gräsmattor, att känna dofterna, att se det nya som pickar upp i rabatterna, att se och höra fåglarnas vårbestyr - nog är det ju bara så fint! Och så hälsosamt för både kropp och själ.
Men så - just innan jag skulle åka - då kom det en frestelse i form av en ledig lägenhet. En som är så stor att de kära möblerna som nu finns på torpet skulle rymmas in. Pappas gungstol. Bordet från barndomshemmet. De ärvda stolarna med tygsits. En lägenhet som är i markplan. Den feges egnahemshus. Betyder att man kan ordna det som jag gillar - gräs under fötterna då man går ut. Och plats för små odlingar. Dvs en lägenhet som eventuellt skulle göra det lättare att göra sej av med torpet. Men vill jag det?
Nu saknar jag B som diskussionspartner. Jag vet att jag har flera jag kan diskutera med men det är inte samma som att diskutera med den man lever med. Saknar!
Men det är bara att gilla läget och gå på visning ikväll. Till Kaserngatan 24 .