Jämna plågor

är ett uttryck jag tycker illa om. Mycket illa tom. Ni vet det där som folk svarar när man frågar hur de mår. Jag tycker det är ett hån mot den som frågar och faktiskt vill veta men också ett hån mot livet. För det är ju inte jämna plågor. Inte för människor som lever ett normalt vardagsliv. Och jag tror inte de som verkligen har det svårt svarar så.
Men jag har (faktiskt ganska länge) funderat på om vi människor är sådana att vi alltid oroar oss för någonting. Eller är det bara jag som är sådan?
När jag jobbar - speciellt förr då det var heltidsjobb - fanns det alltid nåt att fundera över. Hur hinna, när ska jag, hur ska det gå? Men när det är mera tid över och jobbet inte stressar kommer andra saker upp. Saker som säkert finns där hela tiden men som inte har kommit upp till ytan. De har inte haft rum. Det kan vara att oroa sej för hälsan, egen och andras, och över huvud taget för nära och kära, för saker som ska klaffa i vardagen. Det finns ju som bekant måsten och uppgifter också fast man förfogar över sin egen tid.
Och ännu en sak som jag oroar mej över - eller egentligen ältar - vad jag inte sa och framför allt - vad jag sa. Och hur det uppfattades. Jag kan förstöra många timmar av mitt liv med sådant ältande.
Det är inget som fyller min tid men det finns där. Som en sten i skon. Tror att jag är speciellt drabbad för att jag lever ensam. Perspektivet saknas - fokus är för mycket på det egna jaget. Undrar om det är nåt man borde jobba bort - eller är det så människor har det. Men det är absolut inte jämna plågor!