Är jag gammal?

 Den frågan passar ju bra så här på födelsedagens morgon. Jag fyller 69 idag. Och jag går inte med håven utan försöker tänka efter hur 69 känns.
Och jag har kommit till att det inte känns gammalt. Just nu känner jag mej rimligt stark och alert och känner ännu en nyfikenhet på livet. Det är klart att 69 är en högre ålder än tex 37 men egentligen känner jag inga begränsningar.
Började tänka eftersom jag utifrån fick mot mej sånt som talade för motsatsen. Min ålder beskrevs på sätt som jag inte känner igen. Två gånger samma dag.
Först läste jag i min deckare, skriven nångång efter 2000 (inte amerikansk författare) om  "en liten energisk kvinna som närmade sig sjuttio". Hennes vita hår var starkt permanentat. En beskrivning som nog inte stämmer på mej och inte heller på mina jämnåriga bekanta. Författaren själv är i samma ålder. Har hon en bild av tanter som hon för över på sin romanfigur eller förtränger hon något i sej själv? Jag - jag är väl inte nära 70? Eller kanske bara en lapsus.
Men så här är inte vi som närmar oss sjuttio. Åtminstone inte de jag har nära mej.
Andra situationen var när man i nyhterna talade om Astra seneca-vaccinet som "tvingats" på oss i åldersspannet 65-69 och kallade oss ikäihmiset. Känner mej inte som nån ikäihminen och tror dessutom att det är felanvänt. Ikäihminen är nog per definition en som är äldre än så.
Nåväl, det här fick mej att fundera. Är det så här samhället ser på mej och mina jämnåriga kvinnliga vänner- ser tantiga ut och det måste påpekas om vi är energiska. Kanske, men de skulle bara veta!
Unga, fräscha, debattglada - det är vad vi är. Klär oss i vår egen stil och gör det bästa för att mota det som åldern försöker ta ifrån oss. Jumpar, går på hälsokontroller, äter hälsosamt, unnar oss ett behagligt liv. Visst är det så vi gör - och om inte - dags att börja. Inte bli tantiga och ängsliga ocjh lämna bort saker vi skulle vilja göra. Elämä on. Med brasklappen - så länge vi får ha en rimlig hälsa.
Önskar er alla mina jämnåriga en skön tredje ålder.
Vad vi vill bli kallade annat än pensionärer - det kan bli en annan diskussion.Och svar på frågan i rubriken - nej, jag är inte gammal.

Det behövs en hel vårdkedja...

En vaddenuheter på It takes a whole village to raise a child.
Har följt med en persons kamp i vårddjungeln. Jag som är utan utbildning har sett att hen skulle behöva bli sedd. Men icke. Influensavaccineraren, blodprovstagaren. Den borde ju se att en människa som knappt kan gå fot om fot eller som rullas in i rullstol ska frågas om hur det är. Och om hen har läkarkontakt.Tas ansvar. Jag menar - en vårdutbildad ska ju inte som en diskret robot bara göra sitt.
Eller är det så att paniken över att man inte har nån instans att remittera till gör att man tiger still och tänker att det där är nån annans bord. Fel, fel fel.
Nu är personen ifråga diagnostiserad och i trygg vård - efter flera blindskär. Både i det privata och på akuten.
Men bäst för alla - både den drabbade och för samhället skulle vara om grundvården - också skötarna som möter patienten först - skulle reagera. Med en fråga.

Det här skrevs för ett bra tag sedan - dags att publicera nu.

Tydligen inte

 Tycks nog inte vara så mycket lättare för mej att ha kollo som att ha torpet. Fjärde sommaren nu och ingen förändring.
Trots att kollo är bekvämt, tryggt, enkelt att sköta och trots att jag trivs där när jag väl är där.
Men varför vill jag inte fara dit och hållas där? Kände nästan åga i slutet av veckan vid tanken på att jag skulle fara på lördag, idag, som planerat. Och vilken lättnad när jag till slut bestämde att jag far först imorron, söndag. Jag "fick" en dag till istan.
Och det är ju inte bara det att jag inte hålls där utan också att jag har dåligt samvete för att jag inte är där och vattnar och skötter mina växter. Fast det har nog visat sej att de klarar sej ändå.
När jag är där njuter jag stort - speciellt av morgnar när det doftar natur och är tyst och fint. Och den här tiden på året också kvällar när det skymmer och jag får tända mina lyktor. Njuter av att pyssla i trädgården, njuter av mina fina uteplatser och mitt prydliga hus där varje sak numera har sin plats.
Och jag försöker verkligen vänja mej vid tanken att älska två hem - skulle vara så praktiskt. Då skulle jag i lugn och ro kunna bo kvar i mitt fina stadshem utan att söka nåt större/nåt med en gårdsplätt.
Men försöka är en sak och känna en annan.
Det är nog separationsångest som är grunden till det här - född med sådan. Fast man inte borde använda så starka ord för så små problem som jag har. 
Vad göra? Sälja? Vill ha kvar en del möbler. Ryms inte i mnuvarande bostad. Vill odla - ok det skulle lösas med kolonilott - till en del.
Hyra ut? Skulle vara en lösning och på sikt misstänker jag att det blir så.
Jag kan ju inte fortsätta att uppleva somrarna som strssiga för att jag inte slår mej till ro. Till ro där jag vill vara, i stan.
I stan där det alltid är program. Tex idag - njut njut. Egen dusch, bekvämt med toa, mysig film på tv, ut på stan, caféhäng, människor, balkongsupé, njut i det vackra hemmet.
Och efter det är det helt rimlig tanke att fara till kollo och njuta imorron. Men hem på måndag - bokat program på tisdag.
Varför ska jag vara så konstig??

För nio år sedan och idag

 Idag är det nio år sedan han dog. Läste imorse de blogginlägg och Fb-uppdateringar jag skrivit den här dagen under de år som gått. Känslostarka alster och ganska stor skillnad mellan då och nu.
Precis som jag trodde i början skulle den vassa sorgen krympa och den milda saknaden ta över. Den saknaden är ju egentligen väldigt vacker  för den ger näring åt de vackra minnena. Vissa återfall i sorg och tung saknad förekommer dock ännu - när man minst anar det.
Jag talar numera om honom med glädje och spänst i rösten. Såhär skulle min B ha gjort - så här brukade han säja. Han är på nåt sätt med.
Den här tiden för nio år sedan var vi mitt i planerandet av B:s begravning - den mycket annorlunda och privata. En planering vi hade startat redan medan han levde, dotter M och jag. Vi visste ju att det inte fanns någon återvändo. En vacker process. Men förstås i ett konstigt tillstånd. Overkligt. I en bubbla. 
Konstigt nog är jag nu mitt uppe i planeringen av en annan begravning - vännen som för några dagar sedan befann sej i dödens väntrum är nu död. Också där har processen startat för länge sedan - tillsammans med hen själv. Det känns som en stor ära att få verkställa det hen önskat - jag är inte släkt och inte ens någon gammal vän. Det bara blev så.
Så när jag tänder minnesljuset för B ikväll när dagen svalnar är det andra gången denna vecka. I torsdags tändes det för min vän som under dagen hade somnat in. Med en ur personalen vid sin sida, jag hann inte fram.
Ikväll är det B:s ljus. På samma sätt som när jag kom hem från sjukhuset den kvällen. Då jag hade sagt - du får gå, vi klarar oss. Tankarna ska få vandra. En stilla meditation. Återblick. Känslor. Tacksamhet. 

Versen vi hade i dödsannonsen då för nio år sedan var en text från Muminpappan och havet - en text som jag hade klippt ur nån dödsannons och märkt med B. Han hade gillat den.

Pappans tankar blev trötta

och han var hela tiden medveten om

att familjen stod

och väntade bakom honom

och höll sig tyst.

Till slut ropade han över axeln
"Jag ska sova ett tag."

I dödens väntrum

 Jag har en vän som nu befinner sej där - i dödens väntrum (och det är ingen vits att ni mina läsare spekulerar över vem det är , inte just nån av er känner hen).
Våra vägar korsades - faktiskt i sorgen. 
När hen blev sjuk blev det litet av Lille Prinsen-situation - man har ansvar för den man har gjort tam. Men efter hand och efter många och långa diskussioner blev det en djupare relation än så.
Vi blev goda vänner.  Och det lyckades vi idag förmedla trots att hen inte just talade. Vår vänskap var ganska speciell, vi umgicks egentligen inte men talade - mest i telefon. Började känna varann väldigt bra.
Vi har ju vetat att det här skulle komma - vi har tex tillsammans planerat hens begravning  - men ändå var det nog något tungt som ett vaddtäcke att se hur situationen hade förändrats från i lördags.
Det är rofyllt i dödens väntrum - vi stängde tv-n som stod på. Hen åt några av mina kollojordgubbar och jag fick smeka den magra armen.
När jag gick sa hen - vi ses, sen.
När jag kom ut stod några från personalen i tamburen och på nåt sätt tror jag de kände att jag behövde få stanna upp och släppa fram litet känslor. De tog emot mej. Och jag vet att de tar bra hand om min vän.

Älskar måndagar!

 Ni som läser min blogg vet hur jag gillar helger och speciellt mina fredade fredagar.
Men flera gånger har jag nu kommit på mej själv med att känna glädjefjärilar inför en vanlig vardagsvecka - och speciellt måndag. Dagar då jag inte behöver flänga i väg nånstans.
Kan alltså utropa att jag älskar måndagar. Dagarna då jag får reda upp hemmet efter helgen. Betala räkningar, bokföra, beta av todo-listan. Och förhoppningsvis dra igång nåt projekt. Idag var det mattornas tur. Hänger nu på gården på tork.
Mätt i magen av vardagsmorronmålet säjer jag tack för vardagarna (också). Och rutinerna.

Inte lika men bra ändå

 Han stod utanför sin frisersalong på stora gatan. Nyfinländaren. Vi hälsade på varann och han konstaterade att vädret var underbart och jag kontrade med att det är väl hett.
Han konstaterade med ett brett leende att jo, det är hett för er det här men perfekt för mej. Jag önskade honom en njutbar tid i den höga temperaturen och gick vidare.
Filosoferade litet över det vi sagt.
Det är ju så här det ska vara när det är som bäst. Vi - finländare och nyfinländare (och varför inte i andra kretsar också) - känner till olikheter och olika vanor och kan med kärlek och förståelse konstatera faktum. Inte behöver vi vara lika för att det ska fungera - så länge vi ser varann.

Dunboll

 Då jag gick på morronpromenad såg jag en död fågelunge på gården. En stor dunboll, troligen en måsunge. Hur den dött anar jag inte - verkade för liten för att vara flygg. Det händer ju att fåglar krockar med våra fönster men det verkade osannolikt.
Vad göra med den? Bestämde att fundera under promenaden. Sopis? Brännbart eller bio?
Bestämde att inte. Dels kändes det litet ovärdigt och dels kan jag tänka att den skulle ha börjat lukta i hettan innan sopbilen skulle ta den.
Bestämde att den ska få en riktig grav under syrenen i blomrabatten.
Nånstans tänkte jag väl att nån annan skulle ha tagit hand om den men så icke - den var sparkad in i ett hörn.
Kändes egentligen riktigt bra att graäva en grop i skuggan under syrenen och försiktigt (med spade) lägga ner den den lilla i graven.
Möss och sorkar kommer ? Nåja nånting måste göras och det här kändes som minst fel.

Ny bil?

 Min gamla bil duger gott ännu trots att den börjar få en del ålderskrämpor. Dessutom kör jag ytterst litet - skulle vara dumt att sätta pengar i ett nytt åk.
Men ponera att jag ändå skulle vilja byta (ny teknik skulle locka). Då skulle det inte vara aktuellt med nån bensinbil mera.
Det nya åket skulle stavas hybridbil eller elbil.
Men hur ska detta ske? I mitt gamla höghus med traditionella motorvärmarstolpar.
Skulle det handla om ett nytt hus tycker jag inte det är nåt problem. Sälja aktier i olika prisklasser beroende på om man vill ladda eller ej. Kabeldragning som ger beredskapen till alla platser.
Men hur i det gamla huset? Nya kablar - laddningsstationer med individuella mätare.
Hur många? Hur många behöver man fixa för att få det statsstöd som nu bjuds? Hur länge bjuds det?
Hur få en majoritet av aktieägarna att gå in för nydaningen? En del har ingen bil, en stor del tänker inte på att byta på ett bra tag. 
I vårt hus hör bilplatserna till lägenheten - vi betalar en liten summa per månad oberoende om vi har bil eller inte.
Det måste ju vara så att det är bolagets sak - dvs själva uppdateringen till laddstationer. Kanske när det sen är klart har man olika pris för en plats som används av laddbilsägare och sådana som enbart används för motorvärmare (antar att alla platser skulle ha egna elmätare oberoende av vad elen används till).
Räcker det med beredskap till alla platser och fullständig laddningsmöjlighet bara till några? Beredskap med laddningsmöjlighet bara till ett litet antal till att börja med?
I praktiken kan man inte flytta in i vårt hus nu just om man vill ha med sej en elbil.
Tack och lov har diskussionen dragits igång - men är nog bara på diskussonsstadiet ännu.
Undrar om nån av er har varit med om processen i ett icke-nytt höghus?
För mej gäller den gamla trotjänaren ännu - den som har en vital fjäder av och som förhoppningsvis blir fixad inkommande onsdag.

Ibland så

Saknaden är numera mild och det är för det mesta de goda minnena som kommer fram.
Men plötsligt är det annorlunda.
Har på kort tid "sett" honom två gånger. Cyklande män som sett precis ut som B. Samma spänstiga sätt, samma kroppsform och samma cykelhjälm. Då river det till och då triggas tankarna till tiden för nio år sedan.
Kan tänka mej att det finns en beställning i och med att den värsta tiden var just den här tiden och framåt.
Men så stabilt är det i alla fall att efter att det har myllrat runt i mej ett tag lugnar det sej och saknaden är mild på nytt.

TV som förr

 Förr hade vi få TV-kanaler och spelade inte in nåt. Såg allt i realtid. Viktigt att vara hemma när favoriten kom.
Det sades att kyrkokören slutade tidigt för att koristerna skulle hinna hem till Peyton Place. Viktigt för barnen att få se sina favoriter för att kunna delta i diskussionen på dagis dagen efter.
Minns också att Sveriges tv nån storhelg typ nyår sände program med bra stora band för att hålla ungdomen borta från gator och torg. 
Nu ser vi inspelat, strömmat, via ett stort antal kanaler, via Netflix - på tider som passar oss. Ingen synkronisering med andra alls.
Men nånting av samtidighet finns kvar. Jag har tyckt att det har varit terevligt att se aktualitetsprogrammen om Coronaläget och nu den senaste tidens valdebatter. Färskvara som bara måste ses live.
Gärna delat synpunker via chatten - diskuterat efteråt och läst kommentarerna i pressen. Stort att nåt ännu kan sticka ut och bli samtalsämne. De program jag talar som nu har jag sett via Yle. 
Imorron har vi också ett färskvaruprogram på kommande - valvakan. Viktigt att "gratiskanalerna" har resurser att sända sånt som vi behöver få på stubinen. 

Sitta rätt

 Sprita händerna, ha ansiktsmask, hålla avstånden. Det är det som gäller nu när vi får gå på konserter i kyrkan igen.
Jag lyckades faktiskt hinna till Rösters konsert igår - mötet var ovanligt kort.
Kom så pass sent att jag fick en annan plats än jag brukar ha. En kort bänk med folk utplacerade på precis lämpligt avstånd bakom mej och snett bredvid mej (raden bakom mej var felmärkt - inte bromsad av en tross som den borde).
Det såg ut som om en skulle ha rymts bredvid mej men skulle hen vara för nära de övriga som mycket klart hade den åsikten att vi ska sitta på tryggt avstånd. Så som vi redan satt.
Det här betydde att jag  - för min egen skull men också för grannanrnas skull - blev tvungen att mota folk.
Det är inte roligt. Och det är ju ofta sa att kvinnor kommer tillsammans så det handlade om två som ville tränga sej in. Folk som inte verkade ha hört om avstånd. Ett par damer erbjöd jag att de skulle sätta sej och jag skulle hitta en ny plats men de gick -säkert kränkta. En man som jag motade satte sej långt framme så jag såg att han var en sån där som tog av sej masken när han hade satt sej. Ont samvete hade jag varje gång jag motade. Speciellt med ett par kvinnor där den ena tycktes behöva hjälp av den andra och där skulle jag ha gett plats (fast det kunde också ha blivit för nära de andra) men de gick vidare - utan att hitta nåt. Fanns nog längst fram med de platserna undviker ju folk. De parkerade sej längst bak sen - en på en stol och den andra stående. Kändes inte alls bra. Såg efter att det nog fanns flera stolar att ta in. Till slut kom en mot slutet som jag bara inte täcktes mota - vi lyckades på nåt sätt få avstånden att stämma.
Men hur som helst så förstörde mitt dåliga samvete en del av den fina konserten. Ska jag mota folk som kommer till kyrkan? Småaktig - säkert.
Men jag kan ju också tycka att om vi får fötroendet att samlas i kyrkan på konserter så ska vi bete oss tryggt. Och om jag på möten (tex det som föregick konserten) sitter i stor sal med specialmöblering för avståndens skull - så visst ska jag göra det på konserten då också.
De som samlas till konsert kommer från öst och väst - obekanta - kanske turister - kanske karantänsrymmare (nä såna finns väl inte) - många som tror att munnen täcks och näsan bar är ok. Vi ska inte utmana.
Får väl börja tänka att jag lyfter in en stol och ställer den på avstånd från folk när de väl har bänkat sej. Men problemet är ju att de här som tränger sej in är de här som kommer i sista minuten och konstarerar - ah - lugnt - ah - plats.
Nästa gång ska jag vara i så god tid att jag har min plats där jag brukar - i ändan av en bänk. Med martaslungan bredvid som markering.

Post Corona

 Nångång kommer livet att bli litet som det var före Coronaepidemin. Både i stort och i smått. Jag tror att både det stora och det lilla kommer att vara annorlunda än det var före.
Om jag tänker i det lilla och på mej själv tror jag att jag har förändrats.
Jag har lägre stresströskel än tidigare. Min kropp accepterar inte lika många bokningar per vecka som tidigare.
Min kropp kräver rutiner - så som min hjärna egentligen alltid har krävt. Hittills har kroppen fått ge sej och ställa upp.
Har märkt de senaste veckorna - som av nån anledning har varit ganska så fullproppade med bokningar - att kroppen och speciellt hjärtat säjer till. Oregelbunden puls och hjärtkänningar.
Mig till heders ska nämnas att jag inte lämnar det därvid. En utredning är på gång.
Och oberoende av vad den medicinska expertisen kommer till (jag vet nog hur jag skulle vilja fortsätta) måste jag själv se till att ge kroppeb mera av vad den vill ha. Och som den fått smak på under Coronatiden.
Tid för motion varje förmiddag, promenad och Sofia-gympa.
Tid för vila efter maten - under Curatäcket.
Tid att läsa skönlitteratur.
Tid att äta lunch ute med nån god vän.
Tid att ta obokade dagar mitt i veckan för att matcha den fredade fredagen.
Så sorry ni som vill engagera mej - ta det inte personligt om jag säjer nej. Det är en hjärtesak för mej.
Det betyder inte att jag ska välja bort allt och dega i soffan varje dag. Nej då - men det får inte gröta ihop sej. Har en del planer.
Och sånt som jag får imorron vill jag ha mera av  - onsdagskonsert på riktigt på plats. En upplevelse för många sinnen.

Talko

 Jag är dålig på att mingla. Känner mej obekväm på tillställningar där jag förväntas umgås med folk till höger och vänster. 
Men sätt mej i arbete och jag blir hur social och öppen som helst. Umgås till höger och vänster och lär känna folk på ett helt annat sätt än på kalasen eller grillfesterna.
Tänkte på det idag när jag mådde så bra när vi hade talko på kollo. (Talko som för övrigt utmärks med (finl.) i SAOL. Är det bara vi som arbaeitar ilaag?).
Nåväl - vi hade räfs- och städtalko och hann byta flera ord med varann mellan räfstagen. Diskuterade det vi höll på med men också annat. Sååå bra feeling!
I det här fallet fanns det ju också ett mervärde i att se resultatet av arbetet. Och för mej - kanske ett sätt att rota mej litet mer.
Att jag sen kom på en guldgruva i skogen gjorde ju inte saken sämre. Nässlor, gullvivor och mullhögar. Jess.

Bara på nätet

Dammsugarmunstycke som ser ut som en bläckfisk och som kan användas för att komma åt trånga ställen. Fina Hallux valgus- hjälpmedel. En vajer med gripklo som man kan rensa avlopp med. "Väst" som gör så att man rätar på ryggen.
Det var fyra saker som jag kommer ihåg som har svirrat mot mej i flödet på Facebook. Saker som förmodligen inte kan fås i butik utan som bara finns på nätet.
Så smarta saker. Åtminstone ser de ut så.
Och det senaste som jag misstänker bara finns på nätet - en tjusig illgrön helplisserad långklänning på H&M. Så var det nämligen med en massa tjusiga klänningar jag såg då jag gick för att kolla mera.
Varför är det på detta viset?

(Bilden är inte den illgröna plisserade)

Ättitjud

 Var hos en fastighetsmäklare. Han har finska som modersmål men talar svenska. Sökte ett ord - länge. Jag föreslog att han skulle säja det på finska. Svar - nej - jag behöver kunna det på svenska. Så ska slipstenen dras. Klart att en mäklare i Vasa ska kunna sina ord på svenska.
Efter det hade vi språkkontakt på sånt sätt att jag kunde använda korrekt uttal när jag använde samma ord som han uttalade fel. Och han lärde sej.
Detta också med tanke på de VAMK-praktikanter som efter sina veckor på sjukhuset kände sej så pass kränkta att de vände sej till MTV och lät dem göra en juttu.

Feg och förtjust

 Jag brukar säja att det är tur att jag inte är med när de stora ekonomiska besluten fattas. Jag skulle helt säkert vara en bromskloss - för dyrt, för osäkert, vi har ju det som fungerar redan...
Så beter jag mej också med mitt eget - inte kasta, inte köpa nytt om det gamla inte går sönder. Och det må jag göra, det är bara jag själv som påverkas av det. Fast ibland kunde jag behöva omskakas litet, vet ju hur jag njuter av det nya när det väl är skaffat.
Minns att jag tänkte att jag säkert skulle ha bromsat busstationsprojektet. Och säkert skulle jag ha försökt bromsa Giga-Vasa också. 
Tur att det finns modigare människor än jag.
Och nu - nu när det händer saker på Giga-området är jag förtjust. Ser fram emot att det ska sysselsättas folk i Vasatrakten, att skolorna ska utbilda, att våra lediga lägenheter ska säljas/hyras ut igen, att Travdalen äntligen ska bli verklighet. Hoppas innerligt att det också ska gå att få liv i ruljansen i centrum och att busstrafiken ska få sej en vitamininjektion.
Allt detta trots att nog försiktiga och misstänksamma jag kom fram också efter att nyheten om Giga-starten kom. Osund industri - kemikalier från länder där människor arbetar under förhållanden som inte är så goda, Terrafame nämns - skräckisen.
Men nu får vi tro på att alla miljöaspekter ska tas i beaktande för att starten ska vara lika bra och miljövänlig som slutprodukten.
Heja alla idoga och modiga beslutsfattare i min stad!

Nyheter, mera nyheter

 Såhär i pandemitid har jag blivit ännu större nyhetskonsument än jag har varit. Och statistik visar att jag inte är ensam om det.
Jag väljer mycket noga för att det inte ska bli övermättnad.
Väljer bort alla långa pratversioner - väntar tills nån analyserar det som sagts. Har slutat se de här presstillställningarna - om det nu inte är nåt jag vill höra direkt.
Radionyheter jämna klockslag är bra för mej - de gånger jag råkar vara vid radio. Och speciellt Aktuellt 17 eller vad det heter det där halvtimmesprogrammet.
Och förstås Yles nyheter på TV - kl 18 och kl 21.
Och det som har blivit sån källa till bra info för mej - A-studio och A-talk. Imponerad av hur färska saker som ventileras av vad jag kan förstå de bästa experter vi har.
Och slaget efter 12 - ofta intressant tema. Speciellt livat brukar det bli när det är De äldstes råd som är i etern.
Sveriges nyhter följer jag inte egentligen alls men har upptäckt (ännu) en bra grej med att ha Freedome och få Tv4play. Där kan jag plocka nyhetsinslag per tema.
Och förstås så följer jag nyheter på webben. Och mitt eget Vasablad.
Nyhetsfreak - nå nej - det här handlar inte om så stor tid av min dag. Och jag tycker inte att jag drunknar. Försöker ta till mej saklig info för att kunna mota osaklig.

Obekväm

 Nu ska jag göra mej obekväm. 
Det handlar om skyddet mot coronan, vaccinet. Och det faktum att man troligen kommer att styra över en del av det befolkningstalsbaserade vaccinet till ställen med högt incidenstal. Har väl talats om tal över 100. I dagens läge gäller det åtminstone Helsingforstrakten och Åbo. För ett tag sedan var också orter i Österbotten över 100 - och snabbt gick det.
Och då blir man kränkt. Ska vi här i Österbotten som har "skött oss" ge bort vaccin till södra Finland där de inte har skött sej?
För det första - så finns det helt säkert en mycket större mängd människor i södra Finland, speciellt i Helsingfors, som har "skött sej". Och som lever i stor osäkerhet bland en stor mängd smittade inpå sej. Smittade som också till stor del har "skött sej". Trots att vi vet att övertramp har funnits både här och där
Det är ju så att där folk bor tätt sprids smittan lättare. Och i trängselfinland är det vanligare att man åker kollektivt, bor i mindre lägenheter. 
Så ja, ge gärna av "mitt" vaccin till ställen där det mest behövs. Om det av experter bedöms vara logistiskt genomförbart och till nytta. Också för att skydda mej. Tex inför sommaren kommer säkert en hel del studerande från smittdrabbade områden att komma hem till Österbootten. Då tycker jag att de gärna får vara vaccinerade.
Sen om jag bara ser till mej själv så tror jag inte att mitt liv skullle ändras så mycket om jag skulle få min första spruta imorron. Jag skulle inte kunna gå på restaurang, konserter, föreläsningar, till kyrkan - de är inte öppna/det bjuds inget sånt nu. Jag skulle inte kunna resa till Umeå - nåja, kanske jag skulle slippa karantänsbestämmelserna. Jag skulle få kramas - om jag nu skulle hitta nån vaccinerad kramkompis.
Kanske lätt för mej att säja som inte har barn och barnbarn jag inte har fått träffa. Men frågan är hur mycket man skulle kunna få ändra på det om bara den ena parten är vaccinerad.
Och så till massvaccineringarna - de som ska ta vid när de äldsta, vårdpersonal och riskgrupperna är klara. Dvs vaccination av 16-70-åringar som inte hör till nån riskgrupp. I vilken ordning ska det ske? Personligen kan jag tycka att vi pensionärer kan vänta - vi kan hålla oss undan. Skulle där (om det är möjligt) prioritera männsikor i arbetsför ålder - speciellt sådana som inte kan jobba på distans.Tänk på alla butikskassor, småbarnspedagoger, lärare, poliser, taxichaufförer, hemvårdare och andra som kan vara tvungna att vara i närkontakt med okända människor. Har förstått att en idé har varit att starta från de äldsta och gå neråt i sjok av 10 år. Om så är fallet skulle jag nästan kunna tänka mej att donera min vaccinationstid till nån som jobbar i min butik.
Och då - i massvaccineringens tid - då hoppas jag att man skulle ta i bruk ett digitalt bokningssystem parallellt med telefonbokningen. Annars får de nog vänta på att jag ska boka mej. För att ringa typ 400 samtal för att komma fram - det är under min värdighet.
Såna här konstruktiva tankar tänkte jag under min soliga morronpromenad.
Ja, och sen ska vi förstås ta vaccin när det bjuds oss.

Så vardagligt

 Tvättar vanliga kläder. Och vilken trist samling! Förutom nattkläder en drös med mjukishemmakläder - de blå och grå collegebyxorna, de randiga bomullströjorna. 
För det är ju så jag är klädd - dag ut och dag in.
Går jag ut en sväng svidar jag förstås upp mej - jeans, tröja och kofta. Och de samma persedlarna står redo vecka efter vecka.
Läppstift - nej, syns ju inte under masken. Ögonmakeupen skippas ibland när det är läge att ta solbrillorna på. Slappt, slappt.
Råkade höra på radio att folk satsar på sitt utseende inför Teamsträffar. Har jag inte gjort fast härom kvällen la jag faktiskt läppstift inför en bolagsstämma. Kommenterade det och också att det var konstigt att vara utan mask med dem som var närvarande på riktigt och hade mask. Fick som svar att det nog syns - det där med läppstift - du syns på storskärm på väggen. Bra att man inte vet allt och ser allt.
Med det här vardagliga grå i huvudet gick jag en snabbrunda på stan i lördags. För att se litet folk men också för att se litet vacka saker. Och visst var det trevligt! Bytte ord med bekanta och butikspersonal och kollade in läckra vårkläder.
Kanske jag borde skaffa collegebyxor i nån pastellfärg för att göra vardagen mindre grå.
Fast å andra sidan - det är okej så här. Och snart kommer tider då vi kan gå ut och njuta av stadsliv och terrassliv och då kan vi plocka fram de där kläderna som inte har använts på ett tag. Kommer att kännas som nya!