Helt klart juldags

Har varit - helt förståeligt - litet fundersam inför julen. Den är ju det bästa jag vet och jag brukar ta ut svängarna väldigt på mitt eget sätt. Och nu? Helt annorlunda och vilset. Och i minnet de finna jularna när allt var som förr och så fjolårsjulen med sjukdom och oro - och sjukhus... Den som lades i malpåse. Och så den här julen. Har åtminstone litet garderat mej. Firar julafton med min syster och så får väl resten bli som det blir. Kanske bra.
Och jag märker nog att jag kan tänka jul. Spelar julmusik som bäst. Håller på och stöper ljus. Ska tillverka jultändsticksaskar. Pysslar litet med presenter. Illuminerar. Har tänkt på julkort. Kan sjunga julsånger i kören. Det kanske börjar räcka för att det ska bli en rimlig jul. Men först efter julen vet vet vi hur det blev.

Stavgäng

Jag gick med i torsdagsstavgångsgruppen i tron att det var ett gäng högstadielärare som efter pensioneringen hade slagit sej samman och börjat motionera tillsammans. Så småningom har det gått uppför mej att det är mer organiserat än så och nyligen fattade jag att det är ett projekt i Folkhälsans regi. Det finns två grupper i Vasa centrum och min med start vid kyrkan torsdagar 10.30 är en av dem. Härligt att ha nåt som faktiskt är bestämt - torsdag 10.30 stavgång. Och det har också lyckats så bra att jag har varit ledig torsdagar. Vi är varje gång fler än 5 och oftast delar vi upp oss efter hur snabbt var och en vill gå. Ibland avviker nån under färden. Känner mej väldigt motionerad när jag kommer hem. Tack Folkhälsan! Läste idag på nätet om grupperna och där talades det om 65+. Men det talar vi tyst om...

Dags att mörka

Jag använder femårsdagböcker. Sådana där man så småningom ser 4 år av samma datum när man gör dagens anteckning. Har redan länge bestämt att jag byter bok vid årsskiftet för att inte nästa år torteras med det som hände med B och oss året före. Trots att det finns plats för två år ännu. Har redan köpt en ny bok. Och hade tänkt att december skrivs på lösblad.
Men nu märker jag att jag varje kväll redan läser föregående år med en viss bävan . Kan man ana nåt redan nu? Därför bestämde jag igår att jag slutart skriva i boken nu. Lösblad fram. Och det känns så jobbigt. Känns som om jag skulle lämna honom trots att det ju inte är så. Jag lämnar ju bara det som var så jobbigt. Minns det som var bra. Kanske nångång läser jag det jobbiga..
(Har ännu inte läst den kria jag skrev under min mammas sjukdomstid och inte heller det brev jag skrev till den avdelning där hon låg).
Så här skrev jag ifjol - gårdagens datum -söndagen den 20.11 2011 : "Skön vacker morgon. Film. Till Sundom på stavgång. Fiskmiddag och på stan. Julöppning". Så smått och enkelt men så stort och saknat!

Undror

Det är två saker jag funderar på när det gäller bloggen. För det första - varför blir vissa inlägg mer lästa än andra? Jag förstår att ett inlägg som jag lägger synligt - tex på Facebook - blir läst. Men då jag inte. Lägger nån annan ut? Hur kan jag i så fall se det?
Och det andra - varför är det så segt med kommentarena när det gäller blogginlägg? Som aktiv Facebookare är jag så van med direkt feedback att jag nästan blir besviken när inget händer här.
Att så...

Rutinlyx

Lyx är att ha en konstant skriver B:s unga brorsdotter A i sin blogg. Fick mej att tänka till. Har ju alltid beskrivit mej själv som rutinmänniska och nästan tyckt att det är nästan skämmigt - litet oflexibelt. Men det jag kallar rutin är nästan detsamma som hon så vackert talar om när hon talar om lyxen att ha konstanter. Hennes konstanter är släkt och vänner, sommarstugan i Finland och annat som är oföränderligt - som håller när allt annat vacklar. Man blir glad när man läser så vacker text. Såhär är det ju. Jag minns att jag kände mej utkastad i världen när jag bytte jobb för länge sedan och att jag då sa till B att jag upplever att det enda som  då var bestående var han och kyrkokören. Älskade att ha de rutiner jag knöt till dem. De var min trygghet och det jag höll fast vid tills jag blev du med mitt nya jobb. Men också annat jag betraktar som oflexibel rutin är ju faktiskt min lyx - mitt hem, mina vänner, min familj, doftminnena, min hemstad, mina TV-rutiner...Men en av mina konstanter är borta. Det märks.
Citerar till slut den kloka inledningen till A:s blogg - tack för den.
"Alla människor utgår helt enkelt ifrån sig själva, sina egna livserfarenheter och sina egna intryck i allt de gör, tänker och tycker. Det kan kännas jobbigt ibland, att plötsligt känna sig liten och icke-unik. Eller, så kanske det bara betyder att det som är viktigt och bra för vissa, är oviktigt och ointressant för andra. Det är först när man verkligen inser detta, som man kan slappna av, sluta ta sig själv på så stort allvar och faktiskt sedan njuta av det som på riktigt betyder något här i livet."  

Fara bort och komma hem

Jag har varit borta. Ända i Helsingfors. På intressant studiehandledarutbildning. Och hemma hos väninnan med man. En mycket viktig resa på alla sätt. Det är så länge sedan jag har varit någonstans. Jag har ett uppdämt behov av att få ta till mej nyheter inom mitt studiehandledarområde. Och att dessutom röra på mej. Mitt liv har ju varit väldigt bundet till hemmet den senaste tiden. Och åtminstone till Vasa. Och förutom den jobbstimulans jag fick var det så fint att få umgås i väninnans hem. Och jag blev så väl emottagen! Dessutom njöt jag enormt av att få se storstan. Och att få gå på shoppingrond (utan att just köpa något). En storstad är nog alltid en storstad.
Funderade litet på hur det skulle vara att komma hem på nytt när inte B som vanligt väntade mej och fanns där för att höra rapport från redan. Så var det alltid förr. Men det gick nog helt ok - väninnan N mötte vid stationen och det var fint att få komma hem till eget. Jag är trött dessutom. Ovan att resa?
Men jag kände nog av att B inte fanns under resan. saknade kontakten till honom - det att vara borta men via honom ha en länk hem. men den bara inte finns mera och så är det så.

... i Österbotten

Ensam i Österbotten. En sådan sluten Fb-grupp vill jag skapa. Åtminstone imorse tyckte jag det var en god idé. Jag tror att den kom från tankarna på hur man blir tvungen att anlita vänner (som i och för sej glatt ställer upp) när man ska ha gjort nånting där det behövs två. Tex det jag igår hade - bilservice. Min grupp skulle inte vara nån datinggrupp. Utan en grupp där man i loggen kan säja - nu går jag på bio, stavgång, behöver skjuts, skulle vilja ha hembakt bröd, hjälp med att flytta en soffa, med datorn mm. Precis när jag skriver märker jag att det mesta är sånt som tjejer kan tänkas behöva hjälp med. Men det är ju bara exempel. Och vi utgår från att killar har fantasi! Eller så här - nu går Ensam-gruppen på kafé, på en öl. Och som sagt en sluten grupp. Vad tycks?

Balansgång

Låg stresströskel. Stress. Dålig sömn. Obalans. Och saknaden kändes jättestor. Helt plötsligt på vandringen från Käyttöauto. Tid att tänka. Allt i ett. Balansgång.

Den nakna sanningen

Var ikväll ute för att köpa knästrumpor. Inte strumpbyxor, leggings eller sockar. Nej, knästrumpor - tunna och med hälförstärkning. Hittade inga så jag bad om hjälp. Stod tydligen och fingrade på fel sorts strumpor eftersom det unga gulliga biträdet ansåg sej nödd att reda ut begreppen - tights betyder strumpbyxor och knee high betyder knästrumpor. Vet jag väl! Nåväl - det blev inga tunna hälförstärkta utan 3 par tjocka till priset av två. Allt väl! Men det störde mig tydligen att bli hanterad som den 60+ jag ju i verkligheten är.

Mat, mänskor och moral

Var igår efter fortbildningstillfället tillsammans med en massa gymnasiekolleger på restaurang. Och åt så till den milda grad. Vi var på Linds växthus och åt nåt som kallades "Meny för villrådiga". Typ 15 maträtter som bars in i rask takt. Och tyvärr ut också. Det var jättegott men man orkade bara inte klämma in allt som bars in. Och det kändes inte bra. Att tänka att god  (och dyr) mat kastas bort. För det gör man säkert. Inte kan våra ipetade laxar och köttbitar tas in en gång till. Hoppas de nu ges som djurmat åtminstone (vad nu djur tycker om vitlöksjordgubbar...). Så faktiskt - utan att nu behöva dra fram svälten i världen - så måste jag säja att jag tycker det är omoraliskt att hantera mat på det sättet. Det må nu vara hur kul grej som helst. Ja, och sen blir det ju inte speciellt raffinerat heller - kött, fisk och annat i en salig röra - ingen dryck passade ju.. Nåja - kanske öl eller vatten.  Detsamma tyckte jag när vi var i Solf härom året och åt vikingamiddag. Stora köttstycken av olika slag bars in och väldigt mycket bars ut tillbaka. Vi orkade inte den gången heller. Och sen är det ju inte klokt att sitta och äta som vi gjorde igår. Smaka på nytt fast man är mätt - bara för att det kommer framför en på bordet och verkar gott. Jag var så mätt att jag känner av det än. Det blev snäll risgrynsgröt som gällde idag... Ingen fler gång på sådant kalas.

Evig vänskap

Det finns mänskor med vilka det här med evig vänskap tycks gälla. Jag har en sådan på besök just nu. Vi har känt varandra sedan studietiden och vänskapen - den där riktiga - har hållit i sej. Vi ses inte så ofta (undantag nu när hon besöker mej denna vecka och jag far till henne nästa vecka - det bara blev så av jobbskäl) men när vi ses är vi direkt på samma våglängd. Kan börja där vi senast slutade trots att det kan vara mer än ett år sedan senaste träff. Nu ska vi få prata och umgås i flera dagar och vi kommer att tala om det som jag är mitt inne i och vi kommer att låta bli. Det är bara så fint!

Nytt strykjärn

Skulle stryka mina morgondagskläder. Som nog inte är så väldigt skrynkliga men sådär smått efter att ha varit vikta. La igång mitt 20 år gamla fina strykjärn och gick till datorn - hur annars. Visste nog att jag strök på högsta temperatur senast och märkte nog också att det luktade litet - men nånting fängslade med på datorn - hur annars. Och när jag äntligen gick till köket var det för sent. järnet hade överhettats där det stod i sin ställning av plast och bottnen hade bubblor. Och det rykte. Förstod ändå inte hur illa det var utan försökte stryka men då lossnade bottnen. Hujedamej, jag kunde ju ha ställt till eldsvåda! Och fått en elstöt! Tack och lov blev det inte så. Det enda jag drabbades av var äcklig lukt av bränd plast och märken på strykbrädan. Och så måste jag förstås köpa ett nytt järn. Detta järn fick jag när jag fyllde 40 år. Ja, och så är jag förstås litet skrynklig imorgon. Eländes dator! Not.

Fler och fler

Varje år tänder jag ljus i allhelgonatid. Vid minnesstenen på begravningsplatsen i Sundom. Granne till mitt torp. Och för varje år tycks det vara flera jag tänder ljuset för. När vi började med tändandet var min mamma ännu med och det var konstigt att det efter hennes död bara var B och jag. Och att våra goda vänner fanns med bland dem vi tände för. Men att det skulle bli så att jag i år tänder ensam - det kunde vi inte ana ifjol. Att min levande, glada och starka B skulle vara bland dem jag tänder mitt minnesljus för... Tändas ska det trots att det nog inte blir lätt. den varma ljuslågan ska lysa för kärleken till dem som är borta. Och litet extra mycket för B.

Sådan!

Det kom en så härlig dam till kören i höst. Det kom flera - och de är härliga - men det är en som jag speciellt tänker på. Hon är så glad! Kommer med positiva kommentarer. Hon tycks inte känna någon i kören. Men hon frågar och är intresserad av oss på ett så positivt sätt. Hon tycks trivas med oss. Tänk vad en sådan person har mycket att ge. De positiva ringarna kring henne är starka och stora. Sådan hoppas jag att jag också ska kunna vara!

Taxfree - not

Nu har vi äntligen fått en passagerarfärja värd namnet. Mellan Vasa och Umeå alltså. Och vill det sej ordnas transporter från hamnen in till städerna också. Men taxfree-försäljning i butiker ombord får vi inte. I dagens Vbl-artikel skrevs det att man kan fylla shopen med världsarvsprodukter. Ok, gärna för mej men varför inte också satsa på normal försäljning. De som åker över Kvarken är till stor del sådana som nyttoåker. Behöver alltså inga lyxprylar i butikerna. Varför skulle vi behöva köpas parfym bara för att vi är till sjöss? Om jag ska vara helt vanvördig och drastisk - varför inte släppa in Anttila eller något annat varuhus som säljer varor till normala priser. Eller varför inte Loppis? Bokhandel? Gärna också Kvarkenprodukter och hemslöjd men inte enbart. Och när jag är i farten blandar jag in järnvägen också. Varför dyr mat på tåget? Varför inte släppa in pizzaföretag eller hamburgerkedjor? Grundtanken är alltså - varför dyrare och lyxigare bara för att vi är i rörelse?

Rösta på riktigt

Idag fick jag rösta på riktigt. D.v.s. på valdagen. Med vajande fanor och högtidlig känsla. Kändes fint. Har så många gånger suttit i valnämnd och följaktligen varit tvungen att förhandsrösta. Jag av alla människor! Jag som har skrivit insändare mot förhandsröstning. Det var när jag nånstans fick tag i nån uppgift om hur dyrt det blir med all hantering kring densamma. Hade t.o.m. ett pris - minns nu inte vilket. Accepterade förhandsröstning bara om det av olika orsaker inte var möjligt att rösta på valdagen. Jag tror att jag fick rum i etern också! Mitt agerande lär ha lett till att en gosse trodde att det kostade att rösta! Nåväl, jag har accepterat att den moderna människan behöver ha flexibilitet och kunna rösta när det passar. Men själv röstar jag helst när flaggorna vajar...

Att ta plats

Jag har en känsla att jag tar mycket plats nuförtiden - var jag än rör mej. Jag talar, skriver, kommenterar på ett sätt som får mej själv att undra... Jag njuter väldigt av det. Det jag undrar är om det är ett sätt för mej att kompensera det sociala liv jag har förlorat. Eller om det är hysteri. Eller om det omedvetet är ett sätt att ge B synlighet. Han var sådan som tog plats. Ibland så till den milda grad att jag tyckte att det gick till överdrift men i de allra flesta fall var jag med - eller kunde åtminstone se på honom med ett leende - du bara är sån , min vän... Men ni omkring mej - hoppas ni klarar av mej.

Graven

Idag var det invintring av gravar. Min syster och jag la ljung och ris på mammas och pappas grav (och försökte rensa litet på farmors och farfars grav. På vägen vände jag in i Munsala för att titta till B:s grav. Som ju är en ganska stor släktgrav som jag inte kommer att betrakta som "min". Där finns nu tre generationer. Det är inget problem för mej att B inte ligger i en egen grav som skulle vara bara hans. Av avståndsskäl har vi aldrig i familjen varit några "gravmänniskor". Det blev fint när man kunde börja tända ljus vid minnesstenar på begravningsplatser för sådana som begravts på annan ort. Det har vi (tidigare B, jag och mamma) gjort flera år inför Alla helgons dag i Sundom. Och det kommer jag också att göra i år i Sundom. Men på något sätt kändes det nog "herkkä" att idag lägga handen på det ställe där vi grävde ner B:s urna. Jag hade tre kvistar kärleksört som jag stack in i kryptujan. Och känslan var bra - vemod och saknad men inget mer dramatiskt. På något sätt var innehållet i urnan redan från början något annat än den jag sörjde och den känslan hade jag också nu. Aska kan inte frysa men jag tror jag skulle tänka en sådan tanke om en begravd kropp... Vet inte men det var bra att besöka graven idag men precis som jag trodde väcktes inget behov av att färdas till graven för att känna..

Kinky

Råkade gå in på Findit - nätloppiset ni vet. Överst fanns en annons där en tjej säljer sina trosor - nyanvända i olika sammanhang. Tycker inte att sexannonser platsar på våra nätloppisar. Utan att läsa loppisets regler anmälde jag annonsen. Ok?

KEVA

KEVA - de som sköter praktiskt taget allas våra pensioner numera - höll info i Vasa. 2900 hörde den svenska versionen och 400 den finska. Och vi fick valuta för pengarna! En mycket kunnig dam berättade. Hennes bildspel här.
Och litet kul var det också. Massor med folk man kände - mest damer - och på något sätt viärisammabåtmennogärvijuunga-stämning rådde. Litet glatt skämtande. Informatören tog emot oss som kom litet extra (pensionärsaktigt?) tidigt att gå på promenad i korridorena för att orka sitta. Och när vi skulle kolla nån broschyr hette det "den med en som har grön tröja på pärmen". Är vi redan där...
Men jag fick "det var en bra fråga" som kommentar på två av mina frågor. Och om några månader kommer utdraget där vi får se vår pension vid vår egen ålder och vid åren närmast omkring. Det blir intressant - då vet jag om jag ska jobba till 63 eller 64 år.