Idag den 17 juli är det tre år sedan B dog. Sitter med mitt sorgeljus på balkongen och tänker.Tänker på att den 17 juli förmodligen inte var den svåraste dagen i hela sjukdoms- och sorgeprocessen. Det fanns dagar under sjukdomstiden som var så fyllda av ångest och oro. Det fanns dagar efter hans död när sorgvärken bara var så stark. Dödsdagen - eller ska vi säja kvällstimmarna innan han dog - innehöll så mycken närhet och faktiskt också frid. Men det blev ju så definitivt. Och nog var det ju extremt. Att säja åt den som är en närmast att han får gå - vi klarar oss. Att efter att han hade dött säja att jag aldrig kommer att se honom mera. Att komma hem från sjukhuset och meddela släkt och vänner att han är död. Och samtidigt - att få vila i att vi - M och jag - fick vara med honom och nära honom de sista timmarna i livet. Och att det blev så fina timmar.
Nu är det den tredje gången jag upplever den 17 juli efter B:s död och det är klart - mycket känns mildare nu. Den vassa sorgen är borta. Och jag har ett liv. Livet var också den här gången starkare än sorgen. Saknaden finns kvar - och den tror jag kommer att finnas kvar resten av mitt liv. Saknaden och minnena. Och på något sätt smälter de samman till en mild melankoli. Jag märker att jag ofta lyfter upp minnen och talar om dem. Ibland ansätts jag av de helt meningslösa varför-frågorna men för det mesta upplever jag att jag har funnit mej tillrätta i det faktum att han är död. Och han finns ju ändå..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar