Pride

Jag är glad att arrangörerna för Pridefestivalen vågade kasta blickarna på Jakobstad. Och att de då samtidigt på köpet fick den fina symboliken tro, hopp och kärlek - staden Jakobstads varumärke. Alla tre begreppen lika viktiga i ett samhälle som sakta, sakta håller på att acceptera att sexuella minoriteter ska ha samma rättigheter som alla andra. Jag vill tro att en könsneutral äktenskapslag (eller vad den nu ska kallas) kommer att bli  verklighet trots motgångar. Jag hade hoppats att regnbågsmässan skulle ha fått firas i kyrkan. Men mässan under bar himmel blev säkert lika stark.
Idag marscheras det. I glädje. Med färger. Med trummor. En stark manifestation för att alla människor ska få bli accepterade för det de är. Att alla ska få leva ut sin kärlek. En marsch för, inte mot. En stolt marsch. Pride. Regnbågsfanorna vajar glatt och stolt. Vi som inte är med uppmanas att skylta regnbågsfärgat. Citerar en kommentar på Facebook (Netti Kronholm- Cederberg) " Fortsätt bara alla där ni finns. Det händer nåt i bröstet på en nämligen".
Jag hoppas att vi nångång i framtiden ska ha ett sexuellt jämställt samhälle. Men marscherandet ska inte ta slut för det. Det finns andra som behöver inkluderas. Fysiskt och psykiskt handikappade, invandrare, åldringar och många fler. I framtiden hoppas jag på att vi ska ha en Pride-marsch för att alla människor. Människor som är stolta över att vara människor. I ett samhälle som ger samma värde och livsrum åt alla individer.
Men idag njuter vi av den modell för Pridefestivalen vi har. Den behövs. Och den både hörs och syns.