Få vara i fokus

När man frågar en människa som har det svårt - tex en människa i sorg eller en som är sjuk eller som har nån sjuk kär människa - hur den har det ska man verkligen vara beredd att lyssna. Naturligtvis gäller det alla människor men för den som är i utsatt läge kan ett slarvigt bemötande här enbart göra ont värre. Jag ska förklara. Minns situationer både från mammas sjukdomstid och B:s sjukdomstid och efter hans död. Jag ser det i umgänget med andra. Det frågas och man väntar sej att den frågande ger ens svar all uppmärksamhet. Men icke. Man får höra om den personens egna erfarenheter. Om dess bekanta som också drabbats av sjukdom och död.  Eller ännu värre - annat vardagligt innan man upplever att man är klar. Jag minns att när mamma och B var sjuka ville jag inte alls höra om människor i samma situation. Absolut inte hur fort det hade gått utför för de andra. Men inte heller sådana som klarat sej - varför fick inte mina nära och kära se någon ljusnin? Men på rätt sätt sagt kunde ändå de positiva berättelserna vara till hjälp. Men det är inte så lätt att använda rätt sätt. Och det där att vända fokus från den som är i sånt behov att få dela med sej - det kan kännas som att bli helt tillplattad när nån kommer med sin story om hur nån annan också har det illa. Asia ja henkilö kerrallaan! Och hur fint det känns när det är som bäst! Någon som verkligen vill veta frågar och man får berätta, får hjälp att analysera sina egna tankar, får vara i fokus. Det har jag också upplevt och det har varit gott.