Esperi och de andra

Måste erkänna att jag den senaste tiden har kastat en småelak blick på det Atttendovårdhem jag passerar på min morronpromenad. Just så, det är där de låter åldringar som fallit under natten ligga kvar tills morgonskiftet kommer. I sina dygnsgamla blöjor. Och hungriga.
Men kanske inte där just, och kanske har de inte alla problem.
Nävisst, men jag är människa och jag generaliserar och överdriver dessutom. Och drar alla över en kam. Så snart drar jag helt oskyldiga företag i mina tankar.
Nä jag gör ju inte alls det där men man kan förstå att det lätt blir sånt som cirkulerar. Åtminstone på nätet.
För det är ju så att de flesta av oss nånstans i en sån här rumba känner oss rädda. De yngre - hur ska det gå med mina föräldrar, vi äldre - hur ska det gå med oss.
Det här är ju inte ett ärende där vi kan rösta med fötterna och välja bort. Inte i allmänhet som privatpersoner. När behovet kommer på har vi att ta den plats som bjuds.
Kommuner och städer kan däremot välja och tyvärr är det just det de har gjort - utifrån ekonomiska premisser. Och då har företagen pressat priserna för att få vara med. Pressat så att det inte är möjligt att sköta på ett bra ätt. Och dessutom - skickar vinsten utomlands. Nåja - nu generaliserar jag igen. Om kommunerna väljer enligt andra premisser kan det gå bättre. Realism i allt!
Men jag skulle vilja säja att det nu är dags för upp till bevis-läge - för nämnda och icke nämnda. Att återfå förtroendet bland oss generaliserande och överdrivande människor - och naturligtvis bland dem som ska betala. Problemet löses inte av att ledande personer avgår.
En sak som jag tycker borde talas mera om är personalens yrkesstolthet. Det är något annat än att må rimligt eller orka på jobbet. Yrkesstoltheten gör att man inte klarar av att tvingas missköta sitt jobb utan reagerar - trots att det är obekvämt. Yrkesstolthet ät att leva upp till den vackraste tanken i den utbildning man fått. Och det må ju finnas många sådana tankar när man har ett så viktigt jobb som att ta hand om människor. Bygg upp den stoltheten!
En positiv sak i eländet är att strålkastarna nu är riktade på vården av äldre.
En intressant sak är att det här lyfts upp i ett kinkigt skede av Sotefunderingarna. Endel påstår att det är den sista spiken i Sote-kistan och andra menar att Sote per automatik kommer att rätta till problemen (starkare upphandlare om det är landskap som gör det).
Jag tutar med samma tuta som alla andra gör nu just - med rätta.
Men som slutkläm vill jag lägga det faktum att min enda erfarenhet av hem för äldre är oerhört positiva. Ett vanligt kommunalt Hem där min moster fick den bästa tänkbara vård. Att sånt.

Skräpmail

För ett tag sedan trodde jag att jag skulle hindra skräpmail från att nå mej genom att blockera. Tji fick jag och nu har jag gett upp.
Normalt raderar jag bara men den här veckan har jag sparat för att riktigt se vad som kommer.
I huvudsak kommer skräpet på Hotmailadressen och Netikka-adressen (och därifrån till Outlookadressen där de hamnar i skräpkorgen tillsammans med sånt som inte borde hamna där).
Nå vad har jag fått då?
Dobbel och spel. En massa mail från nåt som heter One Casino. Gratis pengar - storkovan. Kommer under olika rubriker.
Låna pengar - bl.a för att bli av med gamla dyra lån - tex från Nordic banks.
Bitcoin - en massa kryptovaluta har landat på mitt konto. Dumma jag som inte tar chansen.
Sen nånting som man kan bli osäker på. Vinn ett presentkort från Citymarket. Men då man ser varifrån mailet kommer blir man säker. Inte Citymarket.
Sen en som kallar mej sokerihiirulainen och bjuder ut godis.
Och viktväkteri förstås.
Och Elias från Biomedi som bjuder ut nån hälsoprodukt.
Och en Nice Russian 22 år som bjuder ut sej med bilder och allt.
Könsfel nummer två - alla som bjuder ut piller som ska förbättra min erektion. Eller räknar de med att jag ska ha en skål på bordet för eventuella gäster?  En skål med Viagra och dess kompis Viagro. Ett mail kommer från nåt å trovärdigt som Läääkärimaailma. Och Hälsokliniken som lockar med att jag kan bli så stor som jag alltid har velat vara.
Och dating förstås. Gör ett gratis personlighetstest!
Och skönhetsmedel och prylar.
Räknade inte hur många mailen var - men jag kan säja - många.
Finns väl inget sätt att bli av med dem. Nå jag kunde stänga Netikka-adressen men det kan finnas nåt ställe ännu där jag har uppgett den. Får hänga med ett tag.
Men - det är bara att ta bort. Bums. Ingen risk att jag öppnar. Superförsiktig.
Man kan ju undra varifrån de kommer. Tycker jag är så försiktig surfare.
Kanske Fb har sålt min adress.

Förkyld pensionär

Länge sen min förkylning har blivit till nåt. Brukar gå att mota i sin linda. Men nu är den på sån nivå att jag måste säja att jag är förkyld. Hostar, är öm i halsen, huvudvärk, hade stegring en kväll.
Och kan bara konstatera - skönt att vara pensionär! Inte behöva fundera på om man ska fara till jobbet eller inte. Svaret blev ju i allmänhet fara till jobbet. Så många som drabbades om man var borta och så mycket att arrangera - och läkarintyg skulle det vara. Eller hur blev det med det? Vet inte för jag var inte borta från jobbet.
Åtminstone om det inte var feber for jag dit - kom hem med tungt huvud efter lång arbetsdag. Sällan hände det för jag hade lyckan att inte just drabbas av smittor som gick. Var väl litet impregnerad av de bobbor som fanns i en så stor människohop som en skola ändå utgör.
Men nu då - skönt att kunna välja bort. Kände mej så kry att jag var och höll datastöd igår. Hoppas ingen blev smittad. Försökte hålla mej på avstånd men lyckades inte hela tiden. Men å andra sidan nyser jag inte - bara hostar diskret bortvänd, i tröjärmen.
Men allt går att välja bort om det känns så - jumpan, stavisen och tom rådets möte. Det återstår att se - som det nu känns ska åtminstone mötet gå bra.
Och idag inget bokat - får ta det precis så lugnt som jag vill.
Det har dock visat sej att frisk luft känns bra. En lugn promenad till stan ska väl passa. Pensionärsliv.

Så lämplig

Åkte taxi från järnvägsstationen i Åbo igår. Och fick en chaufför som nog var så lämplig på sin post!
Nyfinländare. Talade finska bra och småpratade med mej och mitt sällskap.Märkte att vi talade svenska sinsemellan och styrde in diskussionen på språk.
Svenska behärskade han inte men det fanns i planerna att ändra på det.
Han hade varit med om en långkörning från TYKS - en körning där den sista i bilen var en person som inte kunde finska alls. Allt gick bra - allt var grundat när den sista finskkunniga lämnade bilen.
Annars upplevde han inte att han hade nytta av svenska - turisterna från Sverige talar engelska - oberoende av ålder. Men han vill ändå kunna svenska.
I och för sej hade han redan många språk - arabiska, nåt eget  landsspråk, finska och engelska.
Och trots att han inte klarar en verbal kommunikation på svenska tror jag att han klarar sej ändå. Han hade rätt atttyd och ett människointresse som klarar av många språkbarriärer.
Jag tror inte att den som blev ensam i taxin med honom upplevde att det var nåt problem. Och jag tror också att det skulle ha blivit toapaus om det skulle ha behövts (det som talades om i skräckvittnesmålet för ett tag sedan).
Naturligtvis vill vi att vi ska bli betjänade på vårt modersmål -speciellt den situation det här handlade om - en resa från sjukhus i stora främmande staden. Men - vi måste acceptera att det inte alltid lyckas. Och det absolut viktigaste är nog ändå attityden hos taxichauffören (och oss själva). Mänskligt bemötande kommer man långt med fast orden inte finns.
Vi tog en liten svenskövning som avslutning på färden - Ha en bra fortsättning på dagen!

Bokberg

Nyblivna pensionärer tycks ha ett behov av att rensa hemmet. Så också ett par nära mej som en av sina första dagar gick lös på bokhyllorna. Med en beslutsamhet som jag aldrig lyckas uppbringa. Resultatet blev en massa böcker som skulle bort. vart? Avfallsstationen mest logiskt för vem som helst eftersom "ingen" vill ha böcker idag.
Sånt klarar jag ju inte av att höra, förstås. Alla böcker kom följaktligen till mej. Jag som inte kan kasta böcker var ju tvungen att ta emot hela högen. Utom Bra böckers lexikon och läkarlexikon. Täcks väl inte bjuda ut dem - fast jag lyckades med läkarlexikonserien ifjol.
Vad göra?
Nå först lägger jag upp i mitt eget Fb-flöde. Det gick bra igår - blev tom kö. Men så var det en fin folksagoserie. Idag försöker jag med storböcker om natur.
Följande steg blir Roskalava på Fb.
Och det sista blir att så småningom smyga in böcker i bibbans byteshylla. Och kanske bjuda ut sommarlektyr på kollo. Loppisar tar inte emot.
Själv har jag hittills bara lagt undan två böcker åt mej själv - Folksagoboken om oknytt och den häftiga gamla läkarboken Kvinnor se upp. Och vissa romaner ska jag läsa innan de troligen går vidare.
Tänk att bokberget har blivit ett problem! Inte länge sen man i ett normalhem hade en Bibel. Punkt.
Nu ska jag leverera en bok på min förmiddagspromenad.
Om du läsare behöver böcker - vänd dej i förtroende till mej.

En del av bokberget

Språklighet

Den för mej obekanta unga Hvc-läkaren hade finska som modersmål men talade gärna svenska. Bra. Det ska förstås vara så. Läkaren talar patientens språk.
Jag öppnade i alla fall med att hen kan ta till finska om hen behöver.
1) Det gjorde jag inte för att snobba eller kritisera hens svenska.
2) Det gjorde jag för min egen skull. Om en läkare är osäker på svenska och talar så jag har svårt att förstå - då väljer jag hellre finska. Helst så att jag talar svenska och läkaren finska.
3) Jag hejar alltid på att de talar mitt modersmål - behövs träning. Och de kan i allmänhet.
4) Det viktigaste - jag upplever att det blir en öppen och förtrolig stämning när man lägger språkkorten på bordet.
Då har jag också möjlighet att hjälpa till om orden tryter eller om nåt går fel. Hjälpen mottas med tacksamhet.
I något skede blev det också så - helt naturligt. Det är inte så lätt att skilja mellan klia och kittla tex.

Kollofolket

Jag lärde inte närmare känna så väldigt många på kollo i somras. Undantag förstås för mina härliga närmaste grannar. Och några till.
Det hade nog till en del att göra med att mitt hus är i utkanten av hela området. Folk körde förbi och vi vinkade och det blev vid det.
Dessutom var det ett enda byggande och iordningställande. Tog mej inte tid att vandra ner till gemenskapen. Jag vet att de fanns där, folket.
Nu under vintern har jag riktigt fått upp ögonen för vilken stark gemenskap det finns bland kolonifolket.
Vi har två some-grupper nu. En Fb-grupp som jag startade som något av det första jag gjorde och en Whatsapp-grupp som nån annan drog igång. Till både nytta och nöje.
Nån skickar bild från ett vinterbesök. En grillstund, ett nerfallet träd. Det skickas jul- och nyårshälsningar.
Och - när det fara hotar är alltid nån på plats och rapporterar. Husen står kvar, taken på plats, kullblåst trädgårdsmöbel upplyft. Området är så litet att man snabbt har koll på allt.
Och nu under nyårsstormen som började på A var mina grannar på plats i sin stuga (man kan alltså med behållning bo där på vintern) och kunde ge lägesrapport åt alla som är med i grupperna. Toppen.
Också kul att bli presenterad för en nykomling i gemenskapen - en hundvalp som hör till stuga XX.
Och på hösten väckte en igelkott på besök en storm av gillanden och funderingar.
Ja  - kollo betyder nog gemenskap. Blir kul att komma igång på nytt på våren.
Ja- och sen är ju många Vasabor och tycks handla i samma mataffär som jag. Och alltid växlas några ord om det gemensamma - kollot. Och de känner igen mej direkt.

Helsidessnutt

Fann mej själv på en helsida i dagens blad. Visste förstås om att jag blivit intervjuad men levde i tron att det skulle bli en massa enspaltare av oss som svarat - i anslutning till nån artikel. Började ana vad som var på gång när den ena senioren efter den andra poppade upp som helsideshgrej.
Nåväl - inget fel med det. Men texten, så få saker som rymdes med.
Vi hade ett så trevligt samtal - reportern och jag-. Och så mycket viktigt blev sagt.
Temat är "Alla har rätt att vara digitala". Visste inte om jag skulle berätta om mej själv om digital eller om min roll som datastödperson. Så samtalet böljade fram och tillbaka.
Bad att få se det som skulle publiceras. Hade så fullt upp med att styra upp orden att jag inte kom mej för att ändra innehållet - annat än med ett tillägg.
Tänk så mycket jag kunde ha sagt på den helsidan - med en liten bild i ett hörn! Förstår nog idén med bara några textrader men ändå.
Känns på nåt sätt så stympat det här med korta inslag av ambitiöst upplagda intervjuer. Som att se ett foto där man ser bara halva ansiktet. Detsamma gällde ju sopsorteringsintervjun för tv. Hela köket fylls av teknik - strålkastare,stativ, filmkamera, två yle-människor. En massa filmande- välregisserat och genomtänkt. Och resultatet är några ord.
Och nej, ingen har lurat mej- jag visste precis att det skulle handla om nån minut tv (radioversionen var betydligt längre) och i tidningsfallet några meningar i ett citat.
Men ändå känns det halvt. När man har så mycket viktigt att säja - och har sagt det.
Och sedan är det väl så att vi som intervjuobjekt betraktar oss som viktigare än vad vi i verkligheten är.
Borde sluta ställa upp på intervjuer som betyder att bara en snutt av det jag sagt kommer med. Allt eller inget. Men jag vet att jag säjer ja om det kommer nån fler gång. När det gäller att tala för det jag brinner för finns inga spärrar.
Men tacka vet jag långa helsidesreportage! Och bloggen - där jag precis bestämmer hur det ska se ut.

Å

Juldeg

Degar ihop. Typiskt jullov. Mycket soffhäng. Litet motion. Mycket mat. Annorlunda mat. Veckoslutsmorronmål varje dag. Litet sömn. Många mysiga filmer.
Och varje år tror man att sen när vardagen kommer vänder man skutan och blir den sportande, grötätande, lättmatsätande person som släcker lampan kl 23. Åtminstone på vardagarna.
Och ja - det mesta lyckas. Man är väl så led på det degiga att man med glädje ändrar sej. Också  utan jullöften.
Men det jag har märkt är att det med åren är svårare att få bort julkilona. Kan notera att de finns kvar mycket längre än till påska. Ska vi kanske skylla på sköldkörteln.
Men nu njuter jag av degandet ett tag till - dum vore jag annars.

Julens verkliga hemlighet

Julens verkliga hemlighet 
    
Har du sett spåren om morgonen
av någon, som gått förbi ditt hus
i mjuk, vit snö
nära julen,
då alla träd har prytt sig
med lustiga hättor.
Då undrar du kanske - vem?
Ett flyktigt ögonblick.
Så utplånas dina tankar.
Om jag sade dig vem
som gick därute
kväll efter kväll förbi,
skulle du tro mig då?
Det är julens verkliga glädje.
Någon som inte begär presenter,
som bara vill ge,
någon som bär röda tulpaner
till de sorgsna,
doftande brödkakor till de fattiga-
En flicka med ljuskrona-
En gosse med gloria-
Någon som säger: Följ mig!
Glöm dina egna önskningars
långa lista!
Det finns så många  att göra glada.
Julens verkliga hemlighet
går förbi ditt hus i snön
och kallar på dig.
(Viola Renvall)

Stor förändring

Nog var det ju en enorm förändring  mitt liv att byta torp till kollo. Kanske först nu som det riktigt har sjunkit in.
Först fanns det inte krafter att tänka på nåt annat än att få affärerna i lås. Och när det blev klart att torpet skulle övergå i älskande händer - händer som dessutom kan ta hand om det - då kom glädjen och lättnaden. Och den biten gick som på Strömsö.
Sen var det bara resten kvar. Att tömma och portionera ut. Bara en bråkdel kunde ju tas med till kollo.
Fysiskt tungt men kanske bra det så att man inte hade tid och ork att släppa fram känslorna. Skygglapparna på bara och köra hårt. Fick hjälp av så många - mycket tacksam.
Men nog var jag många gånger ensam och röjde. Gällde bara att blunda för det underbara i den kära trädgården och göra det som skulle göras.
Och flytten skulle planeras i detalj. Tack igen till alla som hjälpte.
Och sen skulle saker på plats. Också det var en tillfredsställelse. Lyckas få in allt (ska nog gallras ännu) och gå igenom allt som var kvar efter den första gallringen. Och njuta av det fina nya huset.
Men nog måste jag ju erkänna att jag saknade min torplummighet där jag satt i hettan och gasset i mitt månlandskap.
Och på något sätt saknar jag nu också - fast jag ju inte brukar göra nåt annat än besöka en stund då och då den här tiden. Men det var något magiskt över torpmiljön i juletid. Nästan så man började tro att det fanns en tomte där.
Och det är väl naturligt att jag saknar- det var ju inte bara en bit mark och ett hus och lösöre.
Det var minnen. Det var gemenskap med dem som inte finns mera. Det var arvegodsmöbler (som tack och lov till stor del blev kvar i släkten). Men  minnena finns kvar - och går att plocka fram - kanske mera efter ett tag.
Har inte ännu haft mod att köra upp längs vägen och kolla hur det ser ut. Har litet svårt att se på mysbilderna. Men det kommer.
För hela tiden har jag känt - och känner - att det jag gjorde var det rätta. Allt har sin tid. Och nu har jag ett lättskött hus. Som jag dock inte har några starka känslor för ännu fast jag trivs helt bra.
Men det stressar inte mej. Det här är bra läge just nu.
Och en sak till - det är bra att se att traditionalisten och vanemänniskan också kan avstå.
Ut

I vardande

I tid eller otid?

Oj vad det har julilluminerats tidigt i år. Fönsterstjärnor, sjuarmade ljusstakar och tom färdigt klädda inomhusgranar - för ett bra tag sedan.
Har nog säkert till en del att göra med att det har varit så mörk höst. Ingen snö. Och sen ligger det väl i tiden att ha bråttom. traditioner får ge vika för annat.
Och vilken mängd ljuspunkter! Både inomhus och ute. Det handlarsäker om att prydnaderna har blivit så billiga - både att köpa och att ha igång.
Bara man nu ser till att man inte har något av det Tokmanni varnade för. En massa julbelysning som har nåt fel och bör lämnas tillbaka.
Då och då häver vänner av ordning upp sin röst och förfasar sej över att belysningen kommer fram för tidigt. Att först då och då får man! Och inte åtminstone det före ett visst datum!
Själv tycker jag väl att folk må göra som de vill. Jag vet hur jag själv vill ha det.
Dessutom är jag glad över allt det vackra de tidiga bjuder på. Hur underbart var det inte att imorse i gryningen på promenaden se allt det vackra som lyste  - både i höghusen och egnahemshusen.

Klämdagar

Egentligen har jag inte riktigt koll på vad klämdagar betyder. Fackföreningar, avtal. ledig tid  är ord som kommerför mej.
Hur som helst så känner jag att den här veckan består av klämdagar. Det enda som är inskrivet i kalendern är polisbesök på måndag och skolans julfest på fredag. Och hittills har det hållit. Inga nya bokningar.
Betyder inte att jag ligger på latsidan eller är utan att göra - långt ifrån.
Det ska bakas (check), städas, handlas, packas julklappar (minimalt), skickas julhälsningar. Och så finns det en stor hop kläder att mangla/stryka.Tex.
Det som är så vansinnigt skönt är det att jag själv bestämmer när jag gör vad. Och får ta pauser.
Och hyacinterna doftar och Jouluradio soi.
Hoppas nån annan också får en så här lugn förjultid. Klämdagar.
Sen är det ju nog så att den här tiden före är den bästa tiden. Oberoende om man stökar eller får sätta sej ner och bara ta in stämningarna.
Det finns så mycket som hör till mina fördagar. Gå långsamt på stan utan att behöva nåt, bada myskdoftande julbad i stearinljussken, se svartvita urgamla "Tomten", spela julsånger på tramporgeln, smaka på julmat och -dryck och njuta av att mänskorna blir så sociala inför julen. Och faktiskt - ofta - att gå på loppis som en motvikt till den allmänna hysterin. Kommer nog att fylla mina klämdagar med meningsfulla sköna aktiviteter. Som kommer att efteråt vara vackra pärlor på minnets pärlband.

Pepparnötter i Julask

Id - ok.

Hade tid till polismyndigheten idag. För att få min id-ansökan fullbordad. Och grejen är ju att jag i dag är litet dåligt utrustad för att identifiera mej. Pass som gick ut 2012 (utfärdat 2002) och körkort som jag fick 1974 - på rosa papper.
Gitte inte visa det rosa för jag tror det skulle ha kommit förnyelseorder där också.
Eftersom passet var så åldrigt måste vi ta till frågor och svar. Tre frågor ur ett frågebatteri skulle jag svara på - tex min mors namn. Sen en fråga som jag inte exakt kunde svara på - när jag flyttade till nuvarande boende. Det fick jag ersätta med att berätta var jag har bott före Kaserngatan. Det var faktiskt 1986 som jag flyttade.
Och i den vevan fick jag lära tjejen nåt. Födelseort -Pedersöre. Det köpte hon inte. Jakobstad där bb fanns? Nå nä. Men det gillades. Lyssnade noga och insåg att hon sa Pietarsaaren mlk - maalaiskunta. Det var ju tidigare den finska benåmningen på Pedersöre. Att sånt fanns i mina papper.
Medan vi väntade på att skrivaren skulle fungera hade vi tid att filosofera litet - tjejen bakom disken och jag.
Över hur lätt det är för mej att sitta och anhålla om id-kort - bara att fixa det. Jämfört med en papperslös som med bultande hjärta väntar hos myndigheten Det visade sej att tjejen hade personlig erfarenhet av det sistnämnda...
Vi filosoferade också över det faktum att alla som nu köar för id gott kunde vänta. Kunde ha lösts med ett myndighetsbrev till alla hushåll. I fredags tog det typ 3 timmar att komma fram om man inte bokat tid.
Men hon tjejen borde nog skaffa nya brillor. Vilket bra foto! sa hon. Hi. Nå eftersom det är ett femårskort det jag får så är ju inte fotot evigt. Och, ja, man får ha brillor på bara de inte glänser.
Sen när jag ska ha ut mitt id på R-kiosken måste det ske av någon som har bättre id-kort än jag. Med fullmakt. Min egen identifikation duger inte. Men det är ok. Har två kandidater som jag får försöka tubba till det. Kunde också ha beställt det till polismyndigheten och klarat det själv. Men valde kiosken nära mej - litet kul spektakel det här med fullmakt och någon annan som löser ut det hela.
Så här långt allt gott. Och jag har ingen brådska.

I lag

Jag gillar strukturer. Troligen en av orsakerna till att jag blev lärare. Och gillade läsårsstrukturer, scemastrukturer, lektionsstrukturer och ämnesstrukturer. Många av de här bitarna var det min uppgift att strukturera upp och jag gillade det.
Kanske därför jag är så fascinerad av att vara med och se tv-teamets sätt att jobba inför televiseringen av julotta och De vackraste julsångerna. Där är det minsann struktur. Man kan bara ana vilken planering som har föregått gårdagens otte-genrep. Det som finslipade planerna. Det där man såg att textläsaren behövde flyttas en halv meter - och när det var klart klistrades små tejpbitar fast i golvet. Det som strukurerade upp två körers tågande upp och ner. Och alla andra detaljer som på förhand bara var planerade och "testinspelade" via surfplatta (vi har har besök på flera körövningar).
Och för mej och de andra är det bara att följa. Och det går så bra att inte blanda sej i. Skönt tom.
Men det betyder inte att det inte skulle finnas en känsla av vi-anda. Och vi måste ju fungera efter att strukturerna har getts oss. Kantorn håller koll på när körerna ska röra på sej plus att vi själva också håller koll på oss själva och varandra.
Igår under genrepet kändes det så starkt att vi jobbade tillsammans för att utsändningen ska bli så bra som möjligt. En njutning att jobba under regi - men ta ansvar själv.
Hoppas vi har samma fiilis idag och att det kommer folk till kyrkan.
På lördag blir det också häftigt med genrep och inspelning av De vackraste. Ännu fler körer att hålla koll på. Och förmodligen en fylld kyrka.
På tal om följa tyckte jag själv att jag var riktigt lydig när sorteringsinspelningen skedde i mitt kök härom dan. Kom och gick och stannade precis som fotografen sa. Är imponerad av att jag kan följa utan att blanda mej i. Nån annan vet bäst i en sån situation. Synd bara att det mesta inte syntes i det korta avsnitt som visades i inslaget i nyheterna.

Limma Josef och förankra fåret

Josef gick sönder när jag skulle flytta krubban. Han var inte förankrad. Inte heller fåret men det klarade sej. Josef riggades upp provisoriskt.
Nu kom tiden att fixa - en lugn förmiddag i väntan på nåt så trevligt som att gå och äta jullunch med datastödkollegerna. Inte ens stavis pga hårtvätt. Skönt att skippa ibland.
Josef och fåret limmades respektive förankrades. I farten fick en puppehare huvudet på plats. Jag vandrar från rum till rum och fixar sånt som bara står och ropar på mej. Sånt som har klarat sej eftersom jag inte har tagit mej den här tiden.
Mellan varven litet datoraktiviteter. Har idag tex handlat om biskopsvalet och Luciasången.
Perfekt förmiddagsstund med P2 klassisk jul i bakgrunden.
Nu tror jag tomtehuset är i tur i fixandet. Får bli dagens julpynt.

Papperslös?

Har länge tänkt att jag måste göra nåt åt min id-situation - ett rött papperskörkort och ett pass som har gått ut 2012 samt ett Fpa-kort utan bild. Det har bara inte blivit av - det har ju fungerat.
Men nu när körkort inte kommer att duga som id efter nyår fick jag igång processen.
Var och tog foto igår - den 7.12. Och kan inte låta bli att kvirra över bestämmelserna som ledde till ett hemskt foto. Brillorna bort, huvudet rakt och inte ett leende. Det betyder att jag med insjunkna ögon utan uttryck stirrar mot betraktaren. Allvarlig och trist. Varför får jag inte se ut som jag ser ut på riktigt? Det fick jag tydligen ännu på passfotot 2002 - där ser jag helt trevlig ut med ett leende på läpparna. För att inte tala om det retuscherade fotot på mitt körort från då jag var 22. Det var bättre förr.
Nåväl - jag ansökte om id-kort hos polismyndigheterna via nätet. Och bokade tid för träff - ska säkert skrivas under. Fick tid till 17.12 (första tiden var den 14.12 men det var inte lämpligt). Efter träffen startar processen att få till stånd ett kort som skickas till min när-R-kiosk.
Men tänk om jag inte lyckas legitimera mej med mitt ljusröda och mitt utgångna pass. Inte hos polismyndigheten och inte på R-kiosken. Speciellt om det hela drar ut på tiden och det händer först efter nyår då körkort inte längre duger. Blir jag papperslös då i mitt eget hemland?
Och alla andra som har förlitat sej på körkortet? Vet alla om att det här är på gång? Eller har alla andra utom jag ett giltigt pass? Måste ju finnas nån nåd och övergångstid. Ett id kostar också. 69 e har jag hittills betalat. Och ska man resa och behöver pass ska man tydlige vara ute i tid Eller kanske det ännu finns snabbpass som förr i världen.
Blir intressant att se. Men en sak vet jag - mitt foto från igår kommer ni inte att få se. Basta.

Bara ett tonfall och ett ord

Gick omkring och småpratade för mej själv som jag brukar. Och plötsligt använde jag ett tonfall som B skulle ha använt just i den situationen.Och den högg tag i mej - saknaden. Och tankarna på hur vi skulle ha utvecklat det jag sa och fått oss en sådär underbar gemenskapsstund som man bara får när man är sammanflätad efter många års gott umgänge.
Tycks nog vara med en god relation som de där näten man opererar in i folks kroppar - trådarna är fastvuxna och när de rör på sej i en stund av minnen känns det i hela kroppen. Gott och varmt för det mesta men ibland river det för häftigt och saknaden gör sej påmind.

Mässlingen

Jag är ingen vaccinmotståndare. Jag vill tro att det är tryggt att följa det nationella vaccinationsprogrammet. Det som har utökats med flera vaccintyper sedan jag var barn.
Det som jag vill fundera över här är det ståhej som har uppstått kring ett mässlingsfall i Larsmo.
Mässling som ju tidigare var en sjukdom som "alla" barn hade. Jag minns ännu när var och hur. Jag var sju år och väldigt sjuk. Superhög feber. Medicin som smakade så illa att jag måste få goda röda karameller efteråt. En vårdutbildad granne som kom och tittade till mej och min syster som förstås också smittades. Jag upplevde att jag var sjuk men uppfattade aldrig att det var nåt kritiskt.

Beror ståhejet på
1) att mässlingen har bytt skepnad och är allvarligare nu
2) att de som skulle drabbas har sämre motståndskraft än vi som var födda före 1970 (då vaccinet tydligen kom)
3) eller helt enkelt att vi vill att den sjukdom som vi skulle kunna utrota med vaccinets hjälp inte ska bryta ut på nytt
4) eller var vi faktiskt utsatta för en stor risk - vi som nu kan vara trygga i vår immunitet eftersom vi har haft sjukdomen.
5) att det finns många som tillhör riskgrupper när det gäller den supersmittsamma sjukdomen. Det inser jag när jag läser kommentarerna till mitt inlägg. Och förmodligen dog en del barn i mässling också i vårt land före vaccinstiden.

För att ännu tala barnsjukdomar så kan jag bara konstatera att jag (också i det fallet) var väldigt sen. Förutom mässlingen då. Vattkoppor hade jag en stekhet midsommar i studieåldern. Röda hund som vuxen. Då hade jag svårt att övertyga vården om att jag hade diagnosticerat rätt. "Ingen" i Vasa hade röda hund då. Men si, jag hade ju träffat mina små vänner i Pedersöre - små vänner som inte var sjuka ännu när jag var på besök.
Och för att ännu tala vaccin så är jag lika funderande varje gång det drar ihop sej till influensavaccinering. Har tagit sprutan två gånger - en gång när det bjöds ut via jobbet och den gång storsvininfluensan var på gång. Nu hör jagtydligen till riskgrupp som 65+ och får gratis vaccin. Men jag har inte tagit. Tänker att jag inte utsätter mej för smitta eftersom jag kan välja var jag rör mej. Och att jag skulle klara av en influensa. Dumt resonerat? Vet inte men som sagt ingen vaccin här i år heller.

Hemkär

Såg ett avsnitt av Närbild igår och blev förvånad över hur annorlunda ungdomarna resonerade än vad jag gjorde i deras ålder.
Det handlade om att hemstaden är för trång. Egentligen med avstamp i Jeppis och Lars Sunds "Natten är ännu ung".
Enligt intervjuerna ville de som var kvar bort. Abiturienterna i gymnasiet längtade till något nytt.
Själv hade jag inga sådana tankar. Det var nog ett nödvändigt ont att flytta efter studentexamen. Man måste ju ta sej till ett ställe där den önskade studieinriktningen fanns. Men jag brukar i vuxen ålder säja att jag troligen hade varit översättare idag om Vasa universitets tvåspråkiga utbildning (som nu är flyttad till Jyväskylä) skulle ha funnits när det var aktuellt. Och det inte bara för att jag skulle ha fått stanna i Vasa förstås - jag skulle ha gillat att vara översättare.
Man intervjuade också studerande i Åbo, min egen studiestad. Väldigt många hade inte en tanke att flytta tillbaka till sin hemort. De hade nog starka känslor för sin by/småstad - men nej, inte flytta tillbaka. Nu sades det inte vad de unga studerade. Kanske var det så att de skulle få svårt att hitta jobb på hemorten.
För mej var det helt självklart att jag skulle flytta tillbaka till Vasa. Jag visste att jag ville bli lärare och kunde räkna ut att det skulle finnas jobb nära Vasa. Vilket det också gjorde. Dessutom avslutade jag ju studierna med ett års auskultering i Vasa så jag kom in i nätverket på nytt. Jag gillade Åbo och studietiden, men det var nog inte hemstad , det var studiestad. Jag hade också ofta hemlängtan.
Nu var de intervjuade från mindre orter, men jag kan inte se att det skulle vara så stor skillnad mellan Vasa och Jeppis tex.
Helt klart skulle jag ha kunnat tänka mej att flytta om det skulle ha varit behov av det - partner från annan ort, nåt speciellt jobb. Men defaulten var Vasa.
Funderade efter programmet om det är jag som var annorlunda eller om tiderna är annorlunda.
Tänker jag på mina studiekamrater är väldigt många i Vasatrakten - en del efter några år i Sverige. Tänker jag på mina studentkamrater finns en majoritet inte i Vasatrakten. Spontant säjer jag att en större procent av mellanskolkamraterna finns i Vasa än av studentkamraterna (kanske utbildat sej i Vasa).
Läste just i dagen blad omen ny tvåspråkig studentförening som jobbar hårt för att få studerande från andra orter att bli kvar i Vasa efter avslutade studier. Det tycks vara så att de unga sticker efter avslutade studier - kanske tillbaka hem, kanske till nån större ort. Av nån anledning tror de att gratis preventivmedel för unga under 25 år skulle vara ett lockbete.
När det gäller finlandssvenskar vet vi att en stor del av de nyutexaminerade, speciellt österbottningar, idag sticker till Sverige. Inte nödvändigtvis för att det inte finns jobb hemma utan för att Sverige lockar.
Sådana tankar efter Närbild.