Gick omkring och småpratade för mej själv som jag brukar. Och plötsligt använde jag ett tonfall som B skulle ha använt just i den situationen.Och den högg tag i mej - saknaden. Och tankarna på hur vi skulle ha utvecklat det jag sa och fått oss en sådär underbar gemenskapsstund som man bara får när man är sammanflätad efter många års gott umgänge.
Tycks nog vara med en god relation som de där näten man opererar in i folks kroppar - trådarna är fastvuxna och när de rör på sej i en stund av minnen känns det i hela kroppen. Gott och varmt för det mesta men ibland river det för häftigt och saknaden gör sej påmind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar