Helsidessnutt

Fann mej själv på en helsida i dagens blad. Visste förstås om att jag blivit intervjuad men levde i tron att det skulle bli en massa enspaltare av oss som svarat - i anslutning till nån artikel. Började ana vad som var på gång när den ena senioren efter den andra poppade upp som helsideshgrej.
Nåväl - inget fel med det. Men texten, så få saker som rymdes med.
Vi hade ett så trevligt samtal - reportern och jag-. Och så mycket viktigt blev sagt.
Temat är "Alla har rätt att vara digitala". Visste inte om jag skulle berätta om mej själv om digital eller om min roll som datastödperson. Så samtalet böljade fram och tillbaka.
Bad att få se det som skulle publiceras. Hade så fullt upp med att styra upp orden att jag inte kom mej för att ändra innehållet - annat än med ett tillägg.
Tänk så mycket jag kunde ha sagt på den helsidan - med en liten bild i ett hörn! Förstår nog idén med bara några textrader men ändå.
Känns på nåt sätt så stympat det här med korta inslag av ambitiöst upplagda intervjuer. Som att se ett foto där man ser bara halva ansiktet. Detsamma gällde ju sopsorteringsintervjun för tv. Hela köket fylls av teknik - strålkastare,stativ, filmkamera, två yle-människor. En massa filmande- välregisserat och genomtänkt. Och resultatet är några ord.
Och nej, ingen har lurat mej- jag visste precis att det skulle handla om nån minut tv (radioversionen var betydligt längre) och i tidningsfallet några meningar i ett citat.
Men ändå känns det halvt. När man har så mycket viktigt att säja - och har sagt det.
Och sedan är det väl så att vi som intervjuobjekt betraktar oss som viktigare än vad vi i verkligheten är.
Borde sluta ställa upp på intervjuer som betyder att bara en snutt av det jag sagt kommer med. Allt eller inget. Men jag vet att jag säjer ja om det kommer nån fler gång. När det gäller att tala för det jag brinner för finns inga spärrar.
Men tacka vet jag långa helsidesreportage! Och bloggen - där jag precis bestämmer hur det ska se ut.

Å