Tänk om de har rätt

Tänk om det är sant det där som forskare och andra experter säjer. Det där att man inte ska använda surfplattor och telefoner i sängen. Dvs sluta sin dag med att utsätta sej för ljuset från skärmarna.
Nu har jag infört en regel att jag lämnar plattan stängd i vardagsrummet.
Och si - det har fungerat (ta i trä). Flera nätter har jag nu somnat utan piller eller annat och inatt sov jag hela natten.
Skämt åsido. Det är klart att jag tror på att det är som experterna säjer. Det är bara så avslappnande att ta fram plattan ochspela litet Wordfeud och Crossboss, att chatta med nån nattsuddare, läsa litet nyheter och kolla uppdateringar. Men tydligen är det för upphetsande.
Helt utan surf är jag ändå inte. Telefonen är med mej. Alldeles liten skärm. Och bara nån liten koll. Och kanske nån lugn sista chatt.
Och det viktigaste. Försöker hålla mej till min bästa läggdagstid. Försöker släcka lampan 23. Trist.

När någon håller på att försvinna in i sej själv

När den sprudlande livsglädjen är borta.
När det skärpta intellektet avtrubbas.
När de minnesdörrar som är öppna är de som leder till rummen med de gamla minnena.
När de nyare rummens dörrar öppnas bara en stund.  Och då ofta leder till oro eftersom det som finns i rummen kommer fram så fragmentariskt och är så svårt att uttrycka.
Då är det bästa att få möta den som är närmast.  Den som är där med sin kärlek. Kärlek som ibland bäst uttrycks via beröring. Men också med lugna trygga ord som har hörts förut. En röst som också säjer - jag kommer tllbaka snart. Och blicken som säjer - jag är här, nu och för alltid.
Då är det också bra att vara i trygg miljö där det finns människor i vars väsen det ingår både professionalitet och värme.
Och det är gott när någon kommer på besök och hjälper till att öppna dörrarna till de gamla minnesrummena.
Man får önska att balanserad medicinering och god vård ska hålla oro och ångest borta och att de glimrande gamla minnena ofta ska sippra ut.
Man får önska att de som står bredvid ska orka.
Alzheimers sjukdom är inte barmhärtig.
Inte mot den drabbade och inte mot dem som finns omkring - och speciellt inte mot den som är den allra närmaste.

Nya vindar

Det verkar som om statens järnvägar skulle ha fattat att fast de är statens så kan de vara serviceminded.
Man fick (förutom det trespråkiga inbandade) höra konduktören presentera sej och önska en trevlig resa. Man fick höra att nytt kaffe just blev klart. Lockande ord om menyn. Rabatt på smörgåsar. Menyn var dessutom helt ok. Jag åt en god fisksoppa på nerresan - och fick rabatt på kaffe-efter-maten.
Trevlig fortsättning på kvällen sades det när vi närmade oss ändstationen.
Tänk så enkelt. Och så viktigt att satsa på service idag när det finns så många konkurrerarande transportmedel.
Skam sägandes lade jag inte på minnet - men jag tror att allt extra sades bara på finska.

Kotikissa

Jag undrar om jag inte är världens mesta kotikissa. Vill bara vara hemma och leva i mina rutiner.
Ska på en kort färd söderöver - södra delen av landet alltså, och det känns så obekvämt.
Lämna Vasa, lämna mitt hem, missa en del trevliga rutinsaker. Trots att jag lyckades pricka in resan riktigt bra.
Och jag vet - det är så hälsosamt att röra på sej. Så hälsosamt att få nya intryck. Både för kropp och själ. Speciellt för kotikissor.
Jag riktigt ser framför mej hur min kloka vän i grannskapet stå och klappar i händerna av glädje över hur bra min hjärna ska må av den lilla trippen.
Men jag - jag har redan hemlängtan.

Id

Inloggning på vero.fi för att ändra skattekort, inloggning för att öva inför valnämndsarbetet, inloggning för att förnya recept i Kanta, inloggning för att skriva under medborgarinitiativet mot privat raketskjutning. Här några exempel på inloggningar där jag har behövt identifiera mej digitalt.
Utan att det har handlat om att logga in för att uträtta bankärenden.
Själv har jag numera möjlighet att logga in med mobilcertifikat - något jag tycker är mycket praktiskt. Och faktiskt också gratis via Telia. Tycker det är snabbare än att plocka fram bankens kodpapper.
De flesta omkring mej tycks inte använda det utan loggar in med sina bankkoder. En del tycker dessutom att det känns "farligt" att använda bankkoder för annat än banken - vågar/vill inte.
Farligt är det ju inte men nog kan man filosofera över ur det har blivit så här.
Dvs att vi inte har något riksomfattande digitalt identifikationssystem utan att vi är kopplade till vår bank eller vår mobilleverantör för att identifiera oss.
Mobilleverantörer som dessutom prissätter som de vill. I detta nu är Telia den enda där mobilcertifikatet är gratis.
Annars är det väl ok att tänka att mobilcertifikatet (det via mobiloperatörerna) skulle vara det riksomfattande - men då borde det ju finnas en bestämmelse att det ska vara gratis oberoende av vilken leverantör man väljer.
Men ännu hellre - ett nationellt system - företagsoberoende - gratis för användarna - kanske tom möjligt att använda från någon fristående apparat.
Ska vi starta ett medborgarinitiativ?

Sauli eller...

Vi har presidentval om några veckor. Och då är frågan hur man ska tänka.
Som opinionssiffrorna nu visar kommer vår nästa president vara Sauli Niinistö. Kanske tom efter den första omgången.
Gott så. Jag gillar Niinistö. Och visst har han profilerat sej under de år han suttit. I början minns jag att jag något förvånat konstaterade - aj ja det var ju Niinistö han hette, presidenten.
Jag kan alltså mycket väl rösta på honom trots att jag har en större favorit.
Frågan är alltså om jag ska rösta på min nummer ett eller på Niinistö som är min nummer två. Trots att Niinistö inte fanns bland mina första i de valmaskiner jag har testat.
Tänker nog litet så här - trots att man ju signalerar nåt med att rösta på en speciell kandidat - trots att hen inte vinner - så kan man ju rösta på Niinistö (som också är en bra kandidat) för att slippa en andra omgång. Spara tid och pengar.
Tänker jag omoraliskt nu och undergräver demokratin - där folket med sitt röstande ska visa vem som är favoritkandidaten?
Risken är förstås att folket låtter bli att rösta när allt redan är "klart".
Jag kommer att rösta - förhandsrösta pga att jag sitter i valnämnd - antingen på Niinistö eller på någon annan.

Bön

Bön av engelsk 1600-talsnunna i Wells Cathedral

”Herre, Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag ska vara gammal.
Avhåll mig från den fatala tron, att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen.
Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken!
Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär.
De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren.Jag vågar inte be om ett förbättrat minne
men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras.
Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.
Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara något helgon, somliga helgon är så svåra att leva med.Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant.Och käre Herre, gör mig vänlig, så att jag säger dem vad jag ser.Amen."

Det här är ord som åtminstone jag har att ta till mej och tugga på. Speciellt de fyra första raderna. Som fd lärare är det ju nästan en yrkessjukdom att ta till orda och komma fram med åsikter. Man är ju ohämmat oblyg efter ett liv som talare. Och ledare.
Och man är van att upplysa. Och reda ut. Och som systematiker vill man ha koll - och då måste man fråga.
Ibland kan det ju vara bra med såna som kommer med åsikter och ställer frågor - men nån måtta måste det vara. Man behöver inte gapa upp hela tiden.
Många gånger tycker jag att det skulle ha varit bäst om jag hade hållit tyst. Men så faller jag dit igen - engagerad och ivrig.
De övriga raderna tror jag att jag bättre klarar av att följa. Läs och tugga på dina egna rader.

Bilden är från Anitas bilder

Mötet

Var alltså på informationsmöte för Andelsbankens fullmäktige igår. Under mötets gång insåg jag ett par saker.
För det första talades det mycket sånt som var helt internt och som tom jag förstod att det är sådant som man inte kan blogga om eller annars sprida. Men det avhandlades också sånt som kunde vara av allmänt intresse. Så jag frågade om tystnadsplikten. Och ja - hela fullmäktigemötet - nu och senare - är belagt med tystnadsplikt. Inte ens protokollen är offentliga handlingar.
Dumma unge som inte förstår att det är så i det privata näringslivet. (Min anmärkning)
Men det är ju så annorlunda än det jag är van med - stadens fullmäktige tv-filmas och sänds direkt, församlingsrådets justerade protokoll ligger på nätet (utom de paragrafer som innehåller personliga uppgifter).
Så you know -my lips are sealed.
Det andra jag tyckte mej märka var att det nog inte på fullmäktigemötena kommer att finnas tid och rum för de små ärenden jag har. Saker som jag vill ändra på - antingen utifrån mej själv eller efter diskussion med andra.
Det att vara en länk mellan kunder och banken är en av mina uppgifter så det måste ju gå på annat sätt då. Den "digitala gemenskapen" jag läste om är faktiskt så ny att man inte riktigt visste vad den kommer att innebära i praktiken. Men det som jag fick var uppmaningen att kontakta banken direkt - och åtminstone när det gäller hemsidan har jag ett namn på en som kan nåt om det.
Det blir nog bra det här. Och på mötet var det en öppen och glad stämning.
Och om bonus fick jag när jag som vanligt kom för tidigt lära mej allt om byggmaterialförsäljningen i Vasa. Den jag satt bredvid - han kunde sånt han.

Älskade papperstidning!

Det här med tidningsläsande har fått helt nya dimensioner sedan jag blev pensionär. Och under pensionsåren har det också utvecklats.
Utvecklats till en morgonritual som tar tid och ger njutning.
Mycket har jag tagit till mej på förhand - tom hela artiklar har jag redan läst på nätet (där jag också läser mycket mer nyhetsmaterial än tidigare). Men det finns ändå sånt som är värt att suga på i papperstidningen. Ledare, kolumner, storartiklar och mycket mer. Naturligtvis nyheter också.
Kanske är det så att det har varit speciellt mycket nu under helgdagarna.
Jag har förstås tillgång till e-tidningen och en bra platta att använda för tidningsläsning men det är inte detsamma. Inget går upp mot prasslet av tidningen - läst i sängen. Sen tror jag också att jag med en digitaltidning inte skulle ta läsandet till en rutin. Skulle läsa på natten då jag vaknar, skulle läsa snuttar under dagen när jag tycker att det blir nån lucka. Fel, fel fel.
Så när andra tallar om hur lång ledighet man får på grund av hur helgdagarna ligger räknar jag istället hur många dagar utan Vasablad det blir.
Och nog skulle det sitta med sjudagarstidning!

Underbart

Mina unga nyinflyttade grannar hade en lapp i trapphuset. Där de berättade att de ska ha nyårsfest och att de beklagade eventuella störningar.
Jag skrev ett mail och önskade dem en trevlig fest.
Svaret kom snabbt  - ett tack och en inbjudan att komma upp och smaka det hemkörda med dem.
Underbart. Ett ungdomsgäng beredda att ta emot en granne som nästan kunde vara i mormorsgenerationen - på sin nyårsfest! Gillar skarpt.
Tackade nej men gläder mej storligen över såna grannar och sån öppenhet.

100 år - hur blev det?

Finland 100 år - vad upplevde jag?
Det talades mycket om att vi som vanliga medborgare skulle skapa projekt och göra saker för att uppmärksamma Finland 100 år. Jag lydde inte.
Det handlade mycket om idrott tyckte jag.Och om idrott tycker jag inte så där föll inget över mig.
Underhållning på temat Finland 100 år. Underhållning köper jag inte så där fick jag inte.
En del av de fina Academillföreläsningarna kom under manteln Finland 100 år. Gillade.
Under julöppningen fick jag fin manskörssång - Finlandia - och då kände jag Finland 100 år brusa.
Likaså under självständighetsfesten i stadshuset. Den andra delen var en fin konsert.
Skolans självständighetsfest var fin som vanligt - men inte annorlunda än den brukade.
Nyårshögtidligheterna i Helsingfors - couldn´t care less!
Erkänner att jag är dålig på att söka upp saker - men på nåt sätt hade jag väntat mej mer av sånt som jag skulle ha kunnat ta till mej. Vad fick du under året?

Fullmäktige

Jag har inte suttit i något fullmäktige tidigare. Och det enda jag känner till är stadens.
Därför blir det mycket intressant att gå på informationsmöte för invalda i Vasa andelsbanks fullmäktige inkommande tisdag.

"I andelsbanken utövas det högsta beslutsfattandet av fullmäktige som valts bland ägarkunderna.  Det godkänner bland annat andelsbankens bokslut och fattar de viktigaste besluten som gäller bankens verksamhet. Fullmäktige sammanträder stadgeenligt i andelsbanken en gång per år. Utöver det kan fullmäktigeledamöterna delta i olika utbildningar. Fullmäktigeledamöterna bjuds in till en digital ägarkundsgemenskap där de kan ta ställning till aktuella frågor i banken. Fullmäktigeledamöterna kan också påverka OPs produkt- och tjänsteutveckling."

Så här säjs det om bankens fullmäktige (ett organ som nog inte lär förekomma i alla banker). Det är precis så som jag tycker det ska vara. Vanliga ägarkunder - inga specialister - som ska få vara med och påverka. Och bli skolade dessutom.
Här skulle jag önska att man skulle förstå att ta vara på de nyas naiva iver - lyssna på förslag som kommer trots att man säkert kan sucka "been there, seen that".
Åtminstone har jag själv en hel del tankar som jag vill framföra - helt praktiska småsaker. Antar att jag efter ett tag får veta varför det inte går att göra som jag tror och blir mera realist. Men - ta vara på mina synpunkter medan jag är naiv och okunnig. Det kan finnas nåt guldkorn i förslagen - och de är ju en vanlig kunds syn.
När jag kom med i församlingsrådet fick jag en liten skrift som heter Nyvald och frimodig. Den berättade teoretiskt om strukturen och tågordningen men uppmuntrade också till frimodig aktivitet.
Hoppas på samma attityd här.
Och om det är som det låter i beskrivningen är det så. Och då kan jag (och de andra förstås) vara en kanal för alla bankkunder.
Nu behöver jag inte göra som hittills - ta små problem till tals varje gång jag har audiens bakom glasdörrarna i min bank. Nu kan jag framföra mina synpunkter i ett sammanhang där man får förmoda att de hörs. Och digital ägarkundsgemenskap - det låter väl bra!
Efter tisdagens möte vet jag mera. Ser fram emot det.

Själaringning

Av förekommen anledning kom jag att tänka på själaringning idag.
Googlade för att få tag i en allmän utredning men det lyckades jag inte med. Inte ens alla församlingar tar upp själaringningen. Men så mycket lärde jag mej att sättet att utföra själaringningen varierar mellan församlingarna. Och att själaringning på finska heter kuolinsoitot.
"Själaringningen är en hedersbevisning för den avlidne och en uppmaning till församlingen att be för dem som drabbats av sorg." (Petalax)
Det är antagligen den allmänna beskrivningen - sättet att ringa och tidpunkten kan variera. I det gamla samhället var det säkert också en praktisk sak. Budet om att någon hade dött spreds på detta sätt.
Jag har själv varit med om två själaringningar. Trefaldighetskyrkans mäktiga klockor har ringt i båda fallen. Och i båda fallen har jordfästningarna skett på annan ort.
Den första var när det ringdes för pappa på 70-talet. Jag minns att mamma och vi barn satt på en bänk i kyrkparken och lyssnade.
Den andra var när mamma hade dött. Den ringdes en vanlig arbetsdag och både jag och min syster fick höra ringningen på jobbet. B gick till kyrkparken med sin telefon och lät klangen ljuda via den först till mej och sedan till min syster. Det var starkt på nåt sätt.
När B dog ringdes det inte för han hörde inte till kyrkkan. Men när M och jag var på väg till begravningsbyrån "snyltade" vi på någon annans själaringning och låtsades att det ringdes för B.
Anledningen till att mina tankar gick i de här banorna idag är att det på eftermiddagen kommer att ringas en själaringning som jag vet om. För en man som har varit ålderman i en släkt med tight familjesammanhållning. En saknad make, far, morfar och farfar. Men också en man som har betytt mycket för det samhälle där han verkat.
Jag kan tycka att det känns fint - och säkert också en tanke bakom ringningen - att klockklangen ska ljuda över slätterna och få folket som hör att stanna upp och ägna den döde en tanke. Folket som redan vet att han har dött. Och för de närmaste att få samlas och bli stilla med sina tankar och rent konkret få inleda begravningsskeendet.
Frid över hans minne.

Skådefönstren

Det har blivit tradition redan - att gå ut på annandagen och fotografera julskyltfönster - skådefönster. Så blev det i år också. Tycker mej märka två saker som har hänt under åren jag varit ute med kameran. Och från ifjol till i år - en stor skillnad.
1) Idag var väldigt många butiker öppna. För nåt år sedan var det bara Citymarket som höll öppet en stund. Nu - klädbutiker med annandagsrea, saluhallen och tom en frisersalong. 2) Man brukar se få människor på annandagen. Någon familj å väg till släktkalas. Säker fanns de nu också men de drunknade nog i mängden folk som var ute och fyndade. 3) Julskyltningen har blivit mera anspråkslös. Det är en trend jag har märkt under alla år jag gått för att avporträttera. Är det för jobbigt? Gör man reklam på annat sätt än med juliga vackra fönster. Saknar det mekaniska julfönster som Sokos bjöd på och det hav av babydockor som leksaksaffären frestade med. Jaja. Det var bättre förr. Sådär för typ 55 år sedan.
Tror jag får avsluta annandagsfotograferandet inne i stan. Får bli annandagsnatur istället. Här några bilder i alla fall.

Det här var vad jag bångade - tre julgranar - torgets och två magra skyltgranar, ett par skyltfönster och vackra Rewell center-julpyntet.

Bemböle revisited

Det var liksom så otroligt det man läste om vad som hände i riksdagen så man blev stum. Om herrar som betedde sej lika tontigt som bembölingarna. Plenum rörande alkohollagen - ja då finns man på fest och berusar sej så att en typ behöver sjukhusvård. En tid efter #metoo-diskussuonen i riksdagen - då beter sej en typ så att ärendet kommer att bli polisanmält. Och jag lärde mej ett nytt ord - tvångskyss.
Det här har det skrivits spaltmeter om så det får räcka med det. De små bembölingarna må vältra sej i vad de nu vältrar sej i och få sina straff och anmärkningar och vad de nu får.
Det som jag tänker mera på är hur det kan ske. Hur kommer det sej att det under plenum firas julfest i en annan ända av huset? Finns det faktiskt ingen som kan stoppa det? Nån talman, nån regel eller..
De är ju på jobb och ska sitta inne i plenisalen.
Jag undrar om inte mina rektorer i tiderna skulle ha ingripit om typ kemilärarna (ursäkta kolleger, bara som exempel) under pågående elevvårdskonferens skulle ha levt rullan i kemilaboratioriet.
Kan bara inte förstå att det finns en festtraditon i riksdagshuset som tillåter sånt. Och finns det är det väl dags att sätta P för den. Nu.

Voj julen

For ut till torpet för att kolla snöläget och annat. Det var så vackert där.Och så öronbedövande tyst.Och då -utan förvarning - kom det stora vemodet och saknaden över mej. Alla minnen från förr - då vi var två som tillsammans kom till torpet för att kolla julen, ta julgran och samla oss inför helgen - den som på den tiden betydde jobbledigt, tid att umgås och insupa stämning. Och precis på samma sätt doftade det då. Både på torpet och på stugan vid havet - dit vi också for för att hitta jul och julgran.
Nog är det konstigt hur julkänslorna har landat djupt i mej. För det mesta är jag bara lycklig över det.
Just idag kändes det litet tufft och jag valde att snabbt ta mej tillbaka till stadens larm.
Men samtidigt är jag ju förstås medveten om att det faktum att jag saknar betyder ju att jag har haft något som är värt att sakna. Tack.

Nästan ofattbart

Så tänkte jag idag på min morronpromenad. Jag får gå i lugn och ro och umgås med folk jag möter. Får komma hem till en dag som jag bestämmer över helt och hållet. Får ta in julmyset med alla sinnen.
Nästan ofattbart att jag får vara pensionär och ledig att göra vad jag vill varje dag. Och egentligen få en pension som jag lever mycket gott på. Jag är ännu frisk och rörlig och har fått behålla min positiva livssyn.
Ja, jag vet att många pensionärer mår dåligt - har problem med ekonomin, sjukdom, ensamhet för att nämna några exempel. Vet också att jag när som helst kan drabbas av sjukdom själv.
Men just nu - nu upplever jag att jag lever ett lyxliv. Hårt uppbokad är jag för det mesta - men det är ju saker jag själv har bestämt att ta del av. Kurser, engagemang och frivilligarbete. Och kanske just därför känns en sån här ledig dag extra speciell. Tack samhället för pensionen.

Julkort

Jag fick ett julkort idag. Ett riktigt papperskort med posten. Det värmde så.
Kom att tänka på mej själv och julkorten. Har aldrig sänt många. Troligen påverkad av min barnsdoms julkortshögar i familjen. Tyckte på nåt sätt att de var så opersonliga. Minns också att jag hade en del intressanta kriterier för vem jag skulle skicka kort åt.
Sen kom Internet och det blev att skicka ännu färre kort. redan före Facebooks tid blev det så att jag skickade julbrev eller kortare julhälsningar till folk. Använde e-posten. Personligt åt alla jag skickade till - inte till alla i adressboken tex.
Är nog inne litet på samma linje ännu. Väldigt få papperskort. Faktiskt skickat åt den jag fick kort av idag. Många e-posthälsningar men också via Fb. Så vackert att lägga in en bild och en text i chatten. Och ibland blir det ju också en dialog på kuppen. Nån julhälsning som uppdatering - både i egen profil och i grupper jag administrerar.
Och jag tycker att det blir nog lika personligt som papperskort. De långa breven där jag uppdaterar, de vackra bildera direkt till folk. Jag vet att en del tycker att det ska vara papper. Och jag märkte ju själv idag att jag tyckte så mycket om att få det första kortet idag...

Som hette duga

Jag är så uppfylld av självständighets- och dimissionsfesten som jag just bevistade. Min skola och gamla arbetsplats har den fina traditionen att bjuda in pensionärer på begivenheter som ordnas. Och jag far på allt.
Tänker faktiskt berätta om festen som fyllde mej med sån glädje och stolhet där jag bara fick sitta och njuta i bänkraden.
Festen startades med sång - flashmob på Dona nobis pacem. Wow - passar så bra i kulturhusets trappor. Efter sjöngs Vid en källa och Finlandiahymnen.
Den nya rektorn - Joakim Bonns - höll ett filosofiskt hälsningstal som samtidigt blev ett tal till de blivande  studenterna.
Elevernas egen dikt om vad Finland är - tydligen resultatet av ett grupparbete. Med fina illustrationer på storskärm.
Elevtal - vad fosterlandet betyder. Personligt och lämpligt fosterländskt.
Frihetens budskap - den budkavle som första gången delades år 2000. Ges av fjolårets abiturienter till årets abiturienter - med en text som skrivits av veteranförbund av olika slag. En hälsning till de unga som ska föras vidare till följande unga. Det har vi nu tydligen varit med om 17 gånger.
Festtal av pensionerade rektorn Thomas Öhman. Han höll ett gediget tal som satte skolan Korsholms gymnasium in i sitt rätta sammanhang. Började med Vasa svenska samskola - gick över grundskolans införande och lärarutbildningen som kom till Vasa till innovativa beslutsfattare i Korsholm - allt det som möjliggjorde ett eget gymnasium i Korsholm. Dessutom kom han med en del intressanta visioner.
Körsång - Kaj:s Paavos barkbrö samt Modersmål och fäders land.
Dimission av tre höststudenter . Studentsången och Vårt land.
Och en massa varma applåder. Allt blev en ombonad och varm helhet - precis som en fest i Korsholmssalen ska vara. Efteråt blev det kaffe med dopp och mingel.
Det lilla extra bjöd några folkdräktsklädda damer och ett gäng studerande från Lleida i Katalonien på.
Varför skriver jag så här utförligt om programmet? Jo för jag tänker att alla inte vet hur en dylik fest går till.
Och för att jag så starkt upplevde att det här är gott - det här är min skola.
Konstaterade att det blir bara bättre med åren - det där att komma på fest till sin gamla arbetsplats - ett privilegium. Och på samma sätt känns det med kollegerna - så gott att träffas och krama om.
Lycklig den som har en skola att bli bjuden till. Julfesten nästa!

Inte ens 6.12

De flesta kyrkliga helger - öppet. Mors dag - öppet. Juldagen tycks vara stängd.
Över lag tycks affärskedjorna - och nu talar jag matvaruaffärer - ha tagit till sej och utnyttjar sin rätt till fria öppettider.
Också nu på självständighetsdagen. På Finlands 100-årsdag.T.o.m. till kl 19 är min matbutik öppen.
På nåt sätt tycker jag - och har säkert tyckt förr - att det är så onödigt. Både samhället och de som jobbar i affär skulle behöva den ro som stängda helgdagar innebär. Ett stort antal anställda och alla helgshoppare skulle få den sköna gammeldags lunken som helgstängt ger.
Känner mej nästan som en sagoberättare då jag plockar fram ett minne från min ungdomstid. Min mamma hade sin favoritmatbutik i torghörnet i Vasa. En K-affär modell medelstor. På julaftonen hade de öppet några timmar - tror det var till kl 12. Och - julaftonen till ära - var en sångkör (tror det var från nån skola) på plats och sjöng julsånger. Där var min mamma och lyssnade och sen tog hon jul. Tror att de små butikerna höll stängt hela julaftonen. Det här var typ 70- eller 80-tal. Ge oss litet sånt igen! I de flesta fall är det ju köpmannen själv som avgör. Och - naturligtvis - vi kunder.