Lyxliv

Jag vet att många pensionärer har det svårt - är sjuka, ensamma, fattiga. Och jag vill inte med det här inlägget förringa någons problem. Och jag kanske en vacker dag tycker något helt annat än jag gör nu.
Men just nu tycker jag att jag lever ett lyxliv och jag antar att det finns andra som är i samma sits. Och är förvånad att pensionärer inte tjoar ut sin glädje på ett tydligare sätt. Eller är det så att den eufori jag nu är i kommer att förblekna? Eller håller man tyst för att man vill vara diskret? Inför dem som fortfarande jobbar.
Att få förfoga över sin tid själv - nog är det ju ett underbart tillstånd. Program finns om man vill ha. Och om jag ser till mej själv är det nästan så att jag får tänka bort program för att det inte ska bli för mycket. Jag har också ett nätverk av kontakter. Jag hinner syssla vid min dator. Jag njuter av mitt hem och mitt torp. Jag har tid att motionera. Tid att pyssla.
Och jag märker att jag inte tänker i skoldagar över  huvud taget. Noterar inte skoldagens slut eller nåt annat. Men följer med vad som händer. Från sidan. Ska faktiskt få gå på möte med mina studiehandedarkompisar om ett tag och det ser jag fram emot. Men jag är pensionär och det är en status jag vill värna om.
Jag har inget behov av stora saker - vill bara ha en meningsfull vardag - och det tycker jag inte är svårt att få. Så ja - ett lyxliv lever jag.
Det som alltid finns någonstans är tanken på att bli sjuk. Och man får hoppas att man när diagnoserna och krämporna kommer - för det gör de säkert - klarar av att leva ändå.
Men framför allt - det jag vill nu är att leva ett fullödigt liv, att ta vara på dagen och försöka hålla kvar euforin över att jag får ha det så som jag nu har det.

Kolonistuga!

Det var nästan så man fick tidningen i vrångstrupen imorse. En artikel berättar om att min stora dröm kommer att gå i uppfyllelse. Kolonilotter i Vasa. Och - kolonilotter vid havet! Nära sjukhuset på en konstgjord udde. 125 stycken. 400 kvadrat. Rätt att bygga 25 kvadrats hus.
Alltså som jag har efterlyst detta! Senast på konstens natt skrev jag det på en önskelista för framtida Vasa. Var med B och kollade i Gamla hamn där det har planerats nångång förr. Det rann ut i sanden visst.
Och nu kommer det som en blixt från en klar himmel. Nu - när det troligen är så att bäst före för min del är ute. Antar att det här handlar om planer som verkställs efter ett stort antal år. Man bygger inte en konstgjord udde över en natt. Men kanske man kan få hemservice inkluderad...
Men jag vill så! Vill ställa mej i kö. Vill beställa hus från CA-boden. Vill sälja Sundom-torpet. Not det sista och det skulle nog ske med tårarna rinnande. Men rent mänskligt är det nog så med det att jag inte ensam kommer att orka sköta mina 2800 kvadrat där hur länge som helst. Så det måste gå.
Nu då - staden - upp till bevis. Fixa det här på ett par år och låt mej ställa mej i kö. Nu!

Snilleblixt

Hade tänkt blogga om något helt annat idag men så fick jag en snilleblixt under min stavisvandring. På min väg genom Arboretum (som den väl heter, frisbeeparken med rosenträdgården) såg jag en del oskötta saker. Ogräs kring trädstammar, stigar där ogräs växte. Och ja, visst är det vettigt att spara på såna saker om man måste spara. Och det vet vi att Vasa stad måste.
Då kom idén. Dela ut områden till frivilliga - pensionärer tex - som tar ansvar för rensning och annat som kan behövas. Jag kan tex tänka mej att sköta rosenrabatterna på Kaserngatan nära mej. Eller nåt annat. Skaffa gula västar där det står Vasa stad/Frivilligarbetare, sopsäckar, verktyg och en skylt att placera ut - Sköts av NN. Utannonsera områden. Jag tror mej att det finns en hel del människor  - inte bara pensionärer - som skulle ta tillfället i akt att få frisk luft, motion och möjlighet att gör nåt som gör skillnad.
Rosorna i min närmiljö var välskötta - troligen av studerande. Så länge stan har råd med det ska vi ju inte dra in som frivilliga.
Men sådär Vasa stad, nappa på! Detta är jag - en drömmare bara.

Arboretum

Utjämning

Jag har tidigare sagt att jag har ett blogginlägg att skriva den dag jag är beredd att få kring öronen riktigt rejält. Jag är inte beredd ännu men ska litet nosa på temat. Och det med anledning av en insändare av Håkan P-H Rönnqvist i dagens Vbl. Han skriver med anledning av samhällsfördraget och ser på inbesparingarna från pensionshåll. Han säjer "...äntligen få till stånd ett tak på pensionerna, förslagsvis vid 3500 euro per månad. Då skulle pensionsfonderna bra räcka till. Också ge möjlighet att höja de lägsta pensionerna till nordisk miniminivå, 1000 euro per månad, vilket i sin tur skulle höja konsumtionen kraftigt och minska på bidragsutbetalningarna med sin stora kontrollbyråkrati".
Tar inte ställning till summorna men principen. Inte så enorma skillnader mellan den största och en minsta pensionen som vi har idag. För att spara ja , men också i princip.
Och nu bränns det. Vi pensionärer borde klara oss med ganska lika inkomster per månad - vi är inte mera människor som behöver visa upp någon fasad i tjänsten - vi är enbart människor nu. Som ska leva ett drägligt liv med mat på bordet, kläder på kroppen. tak över huvudet och rätt till vård och omsorg när vi behöver det. Ska vi då ha så väldigt olika stora inkomster? Varför ska en del av oss få leva i lyx medan andra är tvungna att vända på slantarna. Ingen av oss jobbar ju mer för pengarna.
Antar att tak och minimipension tidigare har varit på tapeten - jag har bara inte tagit till mej en sådan diskussion. Den känns närmare nu. Vad tycker du?

Mammas dukar

Min mamma var en duktig handarbetare. Inom alla områden. Hon lappade och lagade våra kläder (stofferade som hon sade), hon stickade, virkade och sydde. Hon tom handarbetade på förtjänst. Undrar hur många dukar och servetter hon sydde till Vasabåtarna. Noggrann och förmodligen underbetald.
Jag har glädjen att i min ägo ha en del av hennes alster. Broderade dukar, virkade spetsar och dukar (dukar som hon f.ö. också virkade på förtjänst). Det är en glädje att använda konsthantverken.Tyvärr inte så ofta de vackra vita virkade dukarna så därför vill jag lyfta fram dem här. Inte lika  fint stärkta som när mamma använde dem. Tex den som ser tufsig ut var stärkt så ytterkanten gick i vågor. Nån annan som har nåt vackert arvegods i gömmorna?

Godnatt jord

Det höstas. Och inhöstas. Den bästa tiden för odlaren har kommit. Man ser resultatet av det arbete som startade redan på våren. All odling lyckas inte. Själv har jag en del otippade misslyckanden i år. Men om man som jag har mycket på gång så lyckas nog alltid nånting. Och man känner glädje. Glädje när man får jobba ute i den friska luften. Samla in. Tömma bärbuskar, gräva upp, klippa ner. Ta hand om - rensa, mosa, paketera, frysa in, torka, lagra i källaren. Åtminstone tycks det i mej finnas en urkvinna som får tillfredsställelse i att samla i lagren inför vintern. Trots att det inte behövs för att jag ska överleva.
Men det tycks också i mej finnas något nästan religiöst i det här med att hantera jorden som ger mej skörden. Jag känner mej ödmjuk när jag vänder den tomma svarta jorden och täcker den med livgivande kompostmull. Godnatt jord, viskar jag. Och väntar på den nästbästa tiden för odlaren - våren när den svarta jorden ska beredas för ny sådd, ny plantering.

Inbäddat lökland

Vilda och odlade hallon

Mera beröm

Kan inte låta bli att än en gång prisa min bilverkstad. Skulle allt i vårt samhälle fungera som där skulle vi må väldigt bra. Smått kan bli stort.
Kom för tidigt och stod och väntade - ingen bakom disken. "Har du väntat länge, måste göra annat". Glatt och skämtsamt - och trevligt för mej - på svenska.
Serverades kakao. Blaskig men det gav anledning till diskussion med gossar i kaféet.
Billigt - det har jag tidigare talat om. Det som jag misslyckades att limma fixades med "lakrits"  - de sa så. Gratis.
Rum att diskutera. Det märkte jag redan tidigare när jag hade bilen på service där. Vad är bäst för mej - vad tycker jag - men med deras professionalitet i ryggen. Jag var inne och diskuterade före dagens träff - och blev bra bemött.
På nåt sätt en gammaldags bilverkstad. Trots att den är riksomfattande. Som dessutom ligger nära trevliga butiker. Hongkong, Minimani, Lidl, K-rauta, Biltema, Loppis.
Ja och så gick bilen genom besiktningen. Blev lovad brev med besiktningsförmån nästa år också - de var så nöjda med uppslutningen. Gillar. Generöst, vänligt, småskaligt trots stort, betjäning på kundens språk. Och namnet är:

Tid för annat

På våren när abiturienterna gick på läslov sa jag åt dem att de är lediga för att de har så mycket att göra att de inte hinner gå i skolan - det handlar inte om ledighet utan annan form av jobb.

Jag undrar om detsamma också gäller pensionärer. Vid en viss ålder går man i pension för man har så mycket att göra att man inte hinner jobba. Åtminstone hittills har det känts så.

Handlar det om att vi blir långsammare? Åtminstone jag vill inte tillstå det nu just men kanske att jag vill ta mera tid på mej att göra saker. Det kanske också handlar om att vi bör/vill/får sätta mera tid på att hålla oss i gång. Vill ha rutiner för motion. Vi vill kanske hålla vårt hem i prydligt skick - det är ju i hemmet vi (åtminstone jag) kommer att vistas mycket mera nu. Vi behöver träffa folk så vi inte helt snöar in.

Ta min dag - tisdagen den 11 augusti - som exempel.

Steg upp tidigt för jag ville hinna se en liten film. Innan jag gick på förmiddagsstavis. Efter det förstås förmiddagskaffe. Och sen började hemsaneringen som idag gick från rum till rum. Sköta balkongväxtligheten. Skörda basilikan och laga pesto. Städa dagens skåp som idag var presentskåpet. Putsa upp i köket. Ni vet det där som kan ges mer eller mindre tid. Idag gavs det mera. Tvätta insidan av sovrumsfönstret där det har slaktats flugor flera kvällar nu. Städa bort nämnda flugor. Samla kläder som ska till Röda korset - ett försök att göra bastun användbar som bastu och inte enbart som lagringsutrymme.  Paketera korsord.

Nu om inte förr inser ni att jag skämtar och tom ironiserar. Det här är ju sånt som man gör också om man jobbar heltid och har stor familj. Men något ligger det i det tror jag. Vi pensionärer får utföra sysslorna helhjärtat och njutningsfullt.

Nu blir det bilfärd för ärenden. Bilgrej, Röda korset, mattransport mm. Och sen är jag bortbjuden ikväll.

Och då har det inte idag blivit nån tid för det som lär vara obligatoriskt för pensionärer - en stund i lässtolen.

Så mina vänner - ni ser att det händer underbara saker i en pensionärs vardag.

Ingefäran på balkongen

Naturterapi

Jag är en stor vän av tystnad. Idag när jag stod och plockade röda vinbär var tystnaden nästan så att den kunde vidröras. En skata tjackade till då och då. Ett fordon på vägen då och då. Aspens löv prasslade. Men däremellan - tyst. Vilken andakt! Tyst andakt. Grannbusken rosen doftade. Solen värmde och det doftade aningen höst.
När jag stod där och plockade de granna bären lät jag tankarna flöda fritt. Ut och in. En hel del vemodstankar. De två som brukade vara med om plockandet av de vackra röda bären  - B och min mamma - de är båda borta. Det kändes väldigt start. Men jag klarade bra av vemodstankarna i den terapeutiska miljön. Det var bara att låta dem bölja fram. Också andra tankar hade rum i min underbara tystnad och stunden kändes så perfekt som en stund i livet kan vara. Jag var i naturterapi på mitt eget torp.

Ernst

Jag är stor Ernst-fan. Kirchsteiger ni vet. Men jag upplever på något sätt i år att glansen är borta. Visst är han Ernst fortfarande lika charmigt självsäker och uttryckskonstruerande som förr. Och visst blir det underbart vackert det som görs. Och visst får man idéer som förr.
Men på något sätt har fokus flyttats på ett sätt som jag inte gillar. Säkert har det skett så småningom och säkert handlar det för min del också litet om att konceptet börjar vara uttjatat. Jag har inte varit helt vild inför programmen tidigare men det är jag inte i år. Roas av uttrycken, låter ögat vila i det vackra -and that´s it.
Förr - när allt var bättre - byggdes det så man såg hur det gjordes. Putsades spisar, lades golv, tapetserades. Och Ernst var själv med. Nu berättar han vad som ska ske och efterträdarna till Pirre och Mackan fixar det utan att vi får se det medan Ernst inför tv-publiken tillverkar en ljuskrona. Han bara pysslar ju, karln!
Jag har de urgamla avsnitten - börjande med Sommartorpet -på VHS-kassett men tyvärr ingen spelare. Och på nätet kan jag inte se de gamla avsnitten utanför Sverige.
Efter att sommarens avsnitt nästa vecka tar slut ropar jag inte "Mera Ernst" som jag brukar.

Arbetsplatsen revisited

Var igår på jobbet. Dvs jag fick vara med om russinen i kakan - långlunch tillsammans med kanslipersonalen. Det som var litet intressant var att komma till skolhuset. Till min glädje kunde jag konstatera att det kändes helt bra. Och annorlunda. Hade inte ens tagg - måste ringa på. Inte ens dofterna var som de brukade - städning på gång. Jag tog hem min mugg. Det var inte min arbetsplats mera. Så när jag kommer dit kommer jag som gäst - och det är så det ska vara. Jobbtiden är förbi.
Det som förstås inte är förbi är kontakten till människorna där. Det var nog läge för extra långa och hårda kramar. Och jess - så ska det vara.
En hel del saker kommer jag att sakna - och det är bara skönt. Ett tecken på att jag har gillat det jag gjort och att jag ännu brinner för skola, ungdomar och utveckling.
Och jag kommer alltid att vara en vän och gynnare av Korsholms gymnasium - min sista arbetsplats.

6 augusti

Tunga atomer kan klyvas. Då frigörs mängder, enorma mängder av energi. Energi som kan användas till nytta - men också till skada. Nyttoenergi i kärnkraftverk. Energi till skada i kärnvapen.
Idag den 6.8 har Fennovoima tillräckligt med inhemskt ägande för att kärnkraftverksprojektet ska ta ett steg framåt. Om kärnkraftverk och avfall från dem tycker jag inte men det är en annan historia.
Det jag vill uppmärksamma idag är att den 6.8 också är Hiroshimadagen. Idag är det 70 år sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki. I slutskedet av andra världskriget. Bomber som dödade och som dödar ännu idag. Strålskador, sjukdomar, stigmatisering - det är vad de utsatta drabbas av ännu i dag. Och ännu sitter stater och pantar på kärnvapen. Hiroshima och Nagasaki får inte ske på nytt!
Det enda jag upplever att jag kan göra är att minnas och att hedra offren. Därför är jag förvånad över att vi inte gör något i vår stad. Tidigare har det tänts ljus i Hovrättsbassängen den 6.8 men något sådant har jag inte upplevt de senaste åren.
Det får vi jobba på inför nästa årsdag. Fredsföreningen(?), församlingen - där jag ju kan påverka via Rådet, jag själv med en "event" via Fb - kanske med min pensionärsgrupp som grund. Tips från er?

Hot stuff

Verkar min bil vara. Eller snarare besiktningen av den. Fick påminnelse från de två stora (precis som jag har önskat) om att det ska ske före den 9.9. Jämför priser på nätet. Och konstaterar att det är supersvårt att hitta prisuppgifter. Det jag söker är årsbesiktning+avgasmätning+obd. Kiven takana vill jag mena. Medan det här sker kommer pappersbrev. Från en för mej obekant station. Och från mitt nya serviceställe som dessutom bjuder granskning före och hela besiktningen utan att jag behöver göra nåt. Bestäm inom en vecka.
Det fick mej att återuppta forskningen. Hade tom chattkontakt med Hanna på en av stationerna.

Resultat (om jag har fattat rätt):

A-katsastus -75e
K1: 79e
Laatukatsastus: 77e
Vianor: 69e (all inclusive) . Misstänker starkt att obd fattas - trots att de vet att det hör till.

Låter som Vianor. Som dessutom finns nära de trevliga butikerna bortom viadukten. Blir att boka tid hos dem om deras erbjudande stämmer. Eller borde jag vänta på pappersbrev med specialpriser från de övriga också? Men först måste jag limma bilen.

                                   

Märks det?

Dag 4 och jag funderar om det märks att jag är pensionär. Nej, det tycker jag inte - det känns nog bara som sommarlov ännu. Har säkert att göra med att skolorna inte ännu har börjat och med att vädret plötsligt blev riktigt somrigt. Och sommarprogrammen fortsätter. Konserter på löpande band, Konstens natt och annat mysigt. Men idag märkte jag på torpet att jag tänkte framåt i pensionärstermer. Tänkte på att jag får använda stället när jag vill - anpassa färderna till bra väder. Hinner göra undan saker när det passar mej.
Kanske var det det som gjorde att jag faktiskt satte med ner och i huvudsak iakttog humlorna i oreganoblommorna. Kom på mej med att önska Baden-baden-stol. Hujedamej.
Så nog finns den väl där nånstans - känslan av att det inte ska bli jobb för mej fast det blir för andra.

Stekpannan

Jag äger två gjutjärnspannor i stan. En stor och en liten. Den stora en fin inhemsk Upo. När jag i morsarvet fick en modern "non-stick"-panna slutade jag använda Upo-pannan. Det fastnade ju i den. Och så läckte den. Fett på plattan efter stekning. Men jag var inte riktigt nöjd med hur den moderna fungerade när det gällde att bryna kött. Och ännu värre - tyckte att det kom lukt när den blev het. Så kan vi ju inte ha det. Vem vet vilka hemskheter som kommer från beläggningen - speciellt som den har några år på nacken.
Googlade på gjutjärnspannor och kom till att de är eviga. Kan nog inte läcka. Och ju mer jag putsar och undersöker dess mer kommer jag till att det är en beläggning på utsidan som ger fettfläcken på plattan. Men hur få den som ny? Putsar och skrapar och gnider.
Men nu bryner jag på gammalt maner - och det fastnar i pannan. Hur ska jag få den oljig och fin? Vill använda gjutjärn. Känns sunt.

On-line

Är du alltid uppkopplad - den frågan får jag ganska ofta. Eller Är du hela tiden på Facebook. Det kan se ut så eftersom jag reagerar så snabbt om nån agerar på Facebook. Och ja, nog är jag alltid uppkopplad - i beredskap - på samma sätt som vi har på telefonerna oberoende om vi använder dem eller inte. Och min beredskap kan vara dator, platta eller telefon. Gränserna flyter ihop - men vissa saker gör jag på telefonen, vissa på datorn och vissa på plattan.
Testa om du är nätberoende. Tutas det ut ibland. Och jag blir aldrig nätberoende i ett sånt test. Jag vistas inte på nätet det stora antal timmar per dygn som man satt som gräns. Jag är uppkopplad men inte påkopplad. Men nog är jag nätberoende alltid! Enligt mitt sätt att se. Känner mej väldigt avskalad om jag vet att jag inte kan nå nätet på ett eller annat sätt.
Jag vistas inte på nätet - men jag agerar. Jag hör på olika pling vad som händer - Sms (sällan), Fb-chatt (ofta), Fb-avisering (ofta), Whatsapp (väldigt sällan), Skype (ytterst sällan), telefonsignal (sällan). Och beroende på vad jag hör kollar jag eller låter  bli. Och den kollen kan ta en sekund eller kan leda till timlånga chattdiskussioner. Ja och så uppdaterar jag min status förstås - ofta.
Men det är klart - nog vistas jag en hel del tid på nätet - men jag gör sånt som jag annars skulle göra annanstans. Umgås, läser nyheter, skriver, debatterar, spelar Wordfeud (Alfa-pet på nätet), söker information, jobbar.
Vet egentligen inte varför jag tycker att jag behöver förklara mej. Antagligen för att reda ut vad uppkopplad och nätberoende kan betyda.
Åt dem som inte kan förstå att jag över huvud taget sätter tid på att vara på Facebook brukar jag säja att det känns gott att ha någon att säja godnatt till.

Pensionär

"Vaknade imorse som pensionär"  uppdaterade jag på Facebook. Nästan 100 gillanden. Och faktum var att jag kände det väldigt starkt. Det är den 1.8. Jag kände att det var loja pensionärsben som sträckte på sej mellan de nymanglade lakanen. Och jag tror att det får vara temat för pensionäslivet till att börja med. Vara loj. Göra sen.
På balkongen får böckerna ligga halvlästa. Sen. Alla mina dagböcker är nerplockade och ligger i en länstol. En vacker sjal över stolkarmen manar till flärd och fest. Sen. En massa handarbeten och pysselgrejs finns utspridda i lägenheten. Sen. Den sköna länstolen i trygga hörnet - den bara väntar.
Jag undrar om nån har grundat så väl för pensionärstiden som jag. Deltid, underbara avtackningar, långt sommarlov föregick den 1.8.
Och inget behov av att göra nåt stort som att avlägga nån ny examen eller resa jorden runt. Egentligen inga planer. Men massor med kul saker att ta itu med. Sen.
Idag blir det som vanligt att gå ut på stan. Kanske blir det pensionärskaffe på nån uteservering.

Bild: Inge Löök

Immonen

Facebook är starkt. Det fick Olli Immonen erfara efter sitt inlägg om mångkultur. Ett inlägg som man önskar att ingen skulle skriva och ett inlägg som man absolut inte ska skriva om man är riksdagsman och representant för ett regeringsparti vars ordförande är utrikesminister. Den positionen förpliktar. Responsen lät inte vänta på sej. Inom landet men också utomlands.
Facebook är starkt. Immonens uttalande fick spridning och motreaktionen kom bums. Meillä on unelma - Vi har en dröm. Ett upprop till en manifestation för ett mångkulturellt samhälle. Ett upprop som samlade 15.000 i Helsingfors. Ett upprop som kommer att samla folket också i Vasa. I skrivande stund - 477 anmälda till evenemanget. Du kommer väl?
Vad skrev Immonen då?


 "I'm dreaming of a strong, brave nation that will defeat this nightmare called multiculturalism. This ugly bubble that our enemies live in, will soon enough burst into a million little pieces. Our lives are entwined in a very harsh times. These are the days, that will forever leave a mark on our nations future. I have strong belief in my fellow fighters. We will fight until the end for our homeland and one true Finnish nation. The victory will be ours."


Det må tala för sej självt. Kusligt bara att tänka att han inte är ensam om sådana tankar. Jag vill gärna vara med och visa att vi är många som tar avstånd från dem. Vi har en dröm.

Krogkultur

Bock´s Corner har varit kult ända sen det öppnade. I anrika Bockis bryggeri och dito hörn. Med egna ölsorter och hög mysfaktor. Inne finns tex en flygel och ett bibliotekshörn och ute en inhägnad med två getabockar och några färggranna höns.
Igår besökte jag stället första gången och vi satt ute i den ljumma kvällen och njöt. Med den lilla erfarenheten är jag ingen expert men jag gillar filosofin så mycket att jag vill dela.
Igår hörde jag en del av ägarens planer på utveckling - lunch- söndagsbrunch - trubadurer och så var det nog nåt om mer utrymme, medeltida torg (?), grisar och en del annat.
Han sa också att han är nöjd och har nått sitt mål om det en vanlig kväll är fler kvinnor än män bland gästerna. Då är krogen ett ställe att umgås på - inte nån kaljapaikka. Igår var det barnfamiljer på plats och barnen fick bekantar sej med djuren. En massa cyklar var parkerade utanför - läget är bra för Vasabor.
Det är ju så här jag vill att en krog ska vara. En satsning på umgänge och kom som du är. Inte på effektiv drickaservering med stereotyp musik i bakgrunden. Det här stället verkar så okomplicerat att jag skulle kunna tänka mej att gå och ta en god mörk Bock-öl alldeles ensam. Troligen skulle jag hitta nån bekant där men om inte så skulle jag ändå känna mej bekväm. Och att gå dit med ett gäng på en bit mat - helt perfekt. Och troligen skulle man få sjunga och spela också.
Stället är i vardande ännu - men det som syns visar på nåt fint. En krog som inte är finländsk till stilen.
Det utlovas nåt redan till Konstens natt - så följ med!

Födelsedags

Sitter med ett fånigt leende på läpparna har jag på känn. Har just för n-te gången idag gått igenom grattishälsningar på Fb. Leendet sitter kvar efter alla möten med mina vänner. Hoppas jag har sett er alla. Hälsningarna var enormt många. Kan inte ens hålla reda på hur många. De kom i min privata profil. min jobbprofil, chatt, telefonsamtal, Skype, mail. Helt otroligt att man kan få sådan uppmärksamhet! Överväldigad! Och bakom det fåniga leendet finns en rörd Sippan.
Rörd över hälsningar och också annars rörd över vad dagen har bjudit på. Tack K för att du har vallat mej från början till slut. Lunch på Strampen, födelsedagskaffe på torpet och en mysig stund på Bock´s Corner (som är värt en egen mässa och dito blogginlägg). Vi vandrade både till och från och kom hem med ett stort fång sötväppling som plockades på vägen. Den underbara doften blandar sej med doften från en bukett luktärter.
Helt perfekt dag - från början till slut. Och vädermässigt en av sommarens finaste dagar. Varmt men friskt. Ska försöka slå mej till ro efter dagen - den minnesvärda.