tisdag 28 mars 2017

Nytta med drömmar?

Jag brukar - mot bättre vetande - påstå att jag inte drömmer. Det är nämligen ytterst sällan jag minns nåt av natten - annat än smörgåsätande och tidningsläsning.
Imorse somnade jag efter tidningsläsningspausen och drömde. Verkligen - drömde. Fast jag vill nu inte påstå att drömmen var nåt att ha och jag var glad att vakna ur virrvarret och inse att det var en dröm.
Slutet på drömmen minns jag. Jag fanns i en stor hiss. Plötsligt sades det att hissen ska tömmas - det är katastrofövning. Jag skulle åka med en man i bil till nåt uppsamlingsställe som han beskrev som väldigt vackert. Det passade inte mej alls. Jag skulle tillbaka till skolan för att hålla dagens andra lektion trots att jag nog var pensionär. Vi befann oss i Helsingfors och jag visste inte hur jag skulle ta mej till skolan - ganska klart eftersom det var min riktiga skola - Korsholms gymnasium. Och inte hittade jag till Kinamuren där jag bodde. Min chaufför fick telefonsamtal från sin dotter som hade problem. Anorektiker var hon. Medan han gick för att tala gjorde jag upp en plan. För att hinna till skolan skulle jag ta tåget till Åbo. Om tågen gick tillräckligt tätt skulle jag nog hinna. Klockan var 13.20 typ och skolan höll ju på till 15. Mannen kom tillbaka och jag bad honom köra till stationen medan jag försökte ringa till rektor T. Telefonen var inte riktigt tjänstvillig heller. Mina sista ord i drömmen var att jag sa till min chaufför - kör nu bara, jag tar itu med dej sen. Han var nämligen ledsen över samtalet med sin dotter.
Huhu. Drömmer jag sånt där varje natt utan att minnas låter det inte alls så terapeutiskt med drömmar som det säjs. Eller så är det så där galet splittrat i min skalle och drömmen sorterar det som finns där i min frånvaro.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar