Med milt våld

Som jag skrev igår upplever jag att dagarna är så korta att det inte finns rum för nåt extra. Att jag egentligen inte får så mycket gjort. Men - det finns nog luckor att få in saker bara man vill.
Jag har kvar ett ganska stort antal saker jag vill göra men som jag inte bara får till. Jag tolkar det så att det är en del av apatin efter B:s död och därför tillåter jag mej att låta bli.
Men två saker vet jag att jag bör göra - läsa och handarbeta. Vet att de gör gott och vet att jag nog egentligen vill.
Därför har jag lagt på ett extra kol här. Nästan tvingar mej själv.
Jag måste läsa några kapitel i sängen innan jag somnar. Och jag tycker det bär frukt. Borde nu bara tvinga mej att gå till bibban också - högen på nattduksbordet är nästan slut.
Stickandet - det som jag har avbrutit så fort jag mött litet motstånd - det är det andra jag nästan tvingar mej till. Har nu alltid en sticksöm synligt framme. Tar tag i den när det blir nån lite stund tom. Och tex passar det utmärkt att sticka och se nyheter och dokumentärer. Ett problem är bara de där avbrutna sticksömmarna - jag har glömt så mycket. Var finns mönstret, vilka stickor använde jag, hur många maskor brukar jag reservera för tummar på vantar? Men det har gått bra och jag har flyt just nu. Korsnäsvantarna ligger framme. Tror det får bli flera par nu när jag har koll på mönster och stickor.
Så fast jag ska vara snäll med mej själv så kan det behövas litet milt våld för att sparka igång goda aktiviteter. Som jag nog njuter av.