En sång

Igår på förmiddagen. På väg norrut längs riksåttan. Ensam i bilen. På väg till gravarna. Alltid en litet känslosam färd. Helen Sjöholm-cd på. Och då kommer den. Sången. Gabriellas sång.

"Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv"

Vet inte om det var sinnesstämningen, tiden, platsen eller något annat men den här gången gick den rakt in i mej. Måste ta den om igen. Och jag bara kände att när jag nästa gång  känner mej förtvivlad - i sorg över något - ska jag ta fram den här.  
Och försöka att med samma styrka som Helen Sjöholm kavar sej fram genom sången mot crescendot på slutet säja - Jag vill känna att jag levt mitt liv!
När det hela förstärktes av ett svanpar som flög över mej från Oravaisfjärden - då kom tårarna och jag körde med dimmig blick genom Oravais. Ja det var en predikan som hette duga!