Mördaren ljuger inte ensam

"Mördaren ljuger inte ensam" heter den första av de filmatiserade Maria Lang-deckare vi fick ta del av (Sveriges TV). Den som inte har sett och tänker se kanske inte ska läsa det här. Trots att jag inte just alls kommer att beröra innehållet.
Det som slog mej var det tidstypiska. Boken skrevs 1949 och jag antar att det just är i sent 40-tal filmen är placerad. Det var så mycket som var annorlunda att jag faktiskt måste föra bok.
En universitetsanställd, docent eller liknande, bjuder en ung doktorand som han är handledare för till sitt sommarställe. "På en egen liten ö utan telefon och grannar". Det visar sej att sommarstugan är ett enormt stort och fint hus. Med ett  litet emaljerat fat som enda diskfacilitet. Där finns redan ett antal unga människor samt en fru. Hon är inte akademiker utan har gått hushållsskola - den bästa av alla. Flickor och pojkar sover i skilda rum trots att ett par av dem tydligt är ett par. Klädseln har nog inte varit nära nån avdelning för fritidskläder. Oftast galastass - men så skulle det ju firas midsommar. Och hustrun passar upp.
Sen när det sker ett mord och bussiga killen och vår doktorand fixar en kriminalkommissarie till platsen kommer denne i hatt och vit skjorta och slips. Och dessutom gummiband runt skjortärmarna (undrar varför man hade sådana). Och han var flirtig på ett sätt som våra filmdeckare inte är idag. Blickarna följde varje tjej, känd och okänd. Och så röktes det tobak. Huj vad det röktes! Praktiskt taget alla rökte.Tänk att vi har sluppit det - både på riktigt och i film.
Och sen det där att inte få kontakt - ingen telefon. Till slut simmade vår hjälte mot land för att kalla på hjälp - en sträcka som det tog en halv timme att köra med båt. Men man hade hunnit få ett digert antal lik på ön vid det laget. Ja det sa jag aldrig - båten fick nåt fel och när den fixades tog en av gästerna chansen att sticka men hamnade i vattnet så båten stack ensam.
Jag vet att jag inte har varit speciellt förtjust i Maria Langs böcker. Minns inte riktigt varför - skulle det eventuellt ha varit språket. Efter det här avsnittet är jag inte speciellt förtjust i filmatiseringen. Alldeles för mycket fokus på relationer och snedsprång. Ett fräscht inslag i en roman från -49 var att en av relationerna var lesbisk.

Underhållande, fina miljöer - ja nog kommer jag att se nästa del också, trots allt. Eller kanske just tack vara det jag mest har skrivit om - den förtjusande tidsskildringen.