Så litet brus

Förr i världen ( medan B fanns i mitt liv) kände jag glada fjärilar i magen inför våra gemensamma veckoslut. Och det brusade i bröstet på mej inför sommarlovet - trots att sommaren innebar en hel del stress och flängande mellan olika ställen. Och jag nästan skrek ut ett vårtjut när jag för första gången kände doften av jord och natur första gången. Och stannade upp och förundrades över fågelkonserten. Jag kände att jag levde och njöt. Nu vill de där känslorna bara inte komma. Samma saker händer omkring mej men jag noterar dem på något sätt med en axelryckning. Nog gläds jag över mina veckoslut, över dofter, över fåglar och tankar på sommarlov men det blir på nåt sätt så små svängningar. Och visst gläds jag över alla fina kontakter och trevliga aktiviteter jag tar del av  - men...Jag vet att det till en del har att göra med åldern - man blir väl luttrad. Och lovfjärilarna fladdrar inte så ivrigt när man har mycket lov hela tiden. Men ändå är det en ny dämpning som har kommit. Jag tror och hoppas att den är tillfällig och att jag ännu ska känna att fjärilarna i mej orkar fladdra. Mera brus i bröstet!