Jag tror inte jag har löst ett enda Sudoku sedan B dog. Det är för starkt kopplat till hans sjukdomstid. Det var det jag dödade (ja faktiskt dödade) tiden och mina tankar med när jag var hemma i väntan på att fara tillbaka till honom. Och ibland löste jag Sudoku hos honom också om han ville vila. Men ännu oftare var det de svåra kryssen som kom fram för då kunde vi lösa tillsammans. Det betyder att svåra kryss har jag egentligen inte heller rört. Nu börjar det emellertid rycka i sudokuhanden. Och det betyder väl att jag är mogen att börja igen. Och dessutom börjar Sudokuskrinet bli överfullt - jag har ju dock samlat.
Mycket är tabu och det får tas när det kommer. När det känns rätt eller när det bara kommer ett måste mot. Jag vet ju det med tabuplatserna - de funkar om det behövs. Men jag forcerar inte.
Men nu - en Sudoku! Vasabladet bjuder ju tydligen på dem varje dag just nu.
'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar