Vi hade ingen telefon i mitt barndomshem. Farmor hade. 320 tror jag numret var. Och förstås hade jag inte heller någon telefon i Åbo under studietiden. Det betydde att när min pappa var sjuk gick jag till telegrafen för att ringa till min mamma som på en bestämd tid var hos farbror för att ta emot samtalet. Och detta var 70-tal. Senare skaffade vi telefoner, både mor och jag. Själv gick jag ganska snabbt från den grå med nummerskiva till modernare. Först med sladd och sedan sladdlösa. Telefonsvarare har jag också ganska ofta haft inkopplad. Medan B fanns var telefonen ett viktigt redskap. Eftersom vi oftast inte fanns fysiskt i samma hushåll ringde vi väldigt ofta. Såg du..., Vad betyder..., När kommer du..., Nu går jag... Och annat som man säjer direkt om man ser varann. Också långa diskussioner fördes per telefon. Vi hade flat rate på 06-samtalen - betalade alltså per månad en fast avgift och fick ringa hur mycket som helst. Jag har kvar den tjänsten - men ringer väldigt få samtal numera. Det finns så många andra sätt att kontakta folk idag. Men moster på Hemmet - henne ringer jag till med min fasta telefon varje fredag. Har egentligen aldrig varit nån vän av mobilsamtal. Man ringer till någon utan att veta var den personen befinner sej - dåligt ljud, störande bakgrundsbrus - nej tack.
Men nu är jag på väg att säja upp den fasta anslutningen. Och sluta använda mina fina sladdlösa telefoner. Och det för att allt tycks gå mot mobilsamtal. Jag har ju nog länge haft en mobil men använder den inte. Den nya lockar mej naturligtvis - den är ju en dator. Men det känns nog nästan som ett brott att lämna den fina gamla tekniken. Men, ok, jag ringer inte så mycket och inte lär jag väl börja göra det heller med min fina nya telefon. Som säkert har bra ljud. Och bakgrunden är densamma som förr när jag ringer moster på Hemmet...
Men det kommer nog att kännas konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar