Nu är begravningen över och nu borde livet återgå till det normala. Sådär rent teoretiskt. Men första dagen av det "normala" blev nog inte så lätt. Det var inte lätt att skörda för lördagssupén - den som vi ju skulle ha ätit tillsammans. Och speciellt inte när den samtidigt skulle ha varit födelsedagssupé.
Men sen är det väl nog det också att när den första känslan av lättnad över att slutet blev så fint och lugnt och glädjen över att få vara med och ordna en fin begravningsceremoni börjar vara i bakgrunden så kommer andra saker upp. Och det är närmast den jobbiga sjukdomsperioden som spökar nu. Små filmsnuttar spelas upp och jag bara tänker på hur jobbigt han hade det. trots att han hela tiden var positiv och kunde njuta av de små trevligheter vi ändå kunde ha. Men det är väl bara att se hela filmen... Och sen var det också annonsen - det var ganska starkt att se B:s namn i pränt i en dödsannons (trots att jag ju hade sett den tidigare).
När det gäller att gå vidare handlar det ju inte bara om samhällsanpassning. Själen ska också anpassas. Den där inre friden saknas nu - det känns litet som en nåldyna i mej...Och då tror jag vi ska ställa in siktet på en högre nivå än tidigare. Jag vill tro att jag går ur detta som en starkare och visare människa. Jag får försöka ta till mej det som ju alltid finns - naturens dofter, smådjuren på gården, maten, dofterna, människorna - och verkligen ta det till mej. I långsam takt. Jag borde ju ha tid nu. Kanske kommer det att kännas som om jag har för mycket tid ibland...
Jag ska med andra ord öva det som den nyhjälplösa människan har gett ett namn - mindfulness
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar